5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Åhhh, det ska vara Savannah & James !!

Vill aldrig att denna ff ska ta slut

ÅH RYAN SÄG INTE SÅ. Detta kapitel, bröt mitt hjärta och mina tårar.... Har precis varit med om denna skiten, killen jag älskade sa något i samma stil...

W.O.W

Gick in på sidan för att uppdatera mig om annat. Snubblade in här (okok, jag har världens crush på James Sr och trodde det handlade om honom MEN så började jag läsa ändå och sedan kunde jag inte sluta.. Serri. inte. sluta. Borde sovit för längesedan)

SJUK FANTASTISKT BRA. Kan inte säga så mycket mer, förutom att jag är lycklig som hade massor att läsa på en gång. Åh. Och att jag shippar Ryannah. Stenhårt.

arghsajkssi OMG jag har sträckläst hela denna ff'n nu och holy moly, det finns inga ord som kan beskriva hur sjukt duktigt du är! Sätter du skriver, ditt språk är helt amazing. Det är precis så jag vill kunna skriva, you are amazing verkligen. Och själva storyn? HUR bra som helst, jag har hoppat runder och skrikit efter vissa kapitel.

kan knappt vänta tills du fortsätter. sjuukt grym är du ♥

Tack, tack, tack!

---

Ryan var tyst en stund, sedan viskade han, "Kanske för att vi inte är menade för varandra?"

Mitt hjärta slutade slå.

Åtminstone var det så det kändes, som om jag inte längre fick något syre till hjärnan. På något sätt lyckades jag få fram ett svagt, "Vad får dig att säga så?"

Ryan sade inget på en lång stund och det var som tortyr för mig. Visst att jag hade gjort en hel del misstag men inte kunde han väl påstå att vi inte var menade för varandra? Jag älskade honom! Och han hade älskat mig med. Det hade han i alla fall sagt. Inte kunde man väl älska någon man inte var menad för? ... Eller?

"Vet du, enda sedan första gången jag såg dig har jag känt att det varit något speciellt med dig." Jag drog efter andan och kände hur mitt hjärta hoppade över ett slag, men innan jag hann säga något fortsatte Ryan. "När du började spela Quidditch så tänkte jag att detta kunde vara min chans att lära känna dig och kanske bjuda ut dig, och innan jag visste ordet av det hade mitt intresse för dig blivit till starka känslor." Jag såg på Ryans profil och kände hur mitt hjärta slog hårt för den blonda killen. Men så ändrade Ryans röst tonläge och blev bitter och det var som om någon hällt en hink kallt vatten över mig. "Det var då jag insåg att du aldrig skulle välja mig över James..." Ryan suckade. "Hela den här terminen har varit en känslomässig berg-och-dalbana, Savannah."

Jag svalde hårt och sträckte mig efter Ryan. Han såg upp på mig när jag lade min hand på hans. "Jag vet, Ryan", sade jag med tårar i ögonen. "Och jag är så ledsen för allt, men jag älskar dig. Jag gör verkligen det."

Jag såg hur Ryans käke spändes samtidigt som han drog undan sin hand och såg framåt igen. "Vet du varför James inte är här?" sade han.

Jag rynkade på pannan och satte mig tillbaka igen, förvirrad. Vad hade det med något av detta att göra? Jag skakade på huvudet. "Nej, det vet jag inte."

"Han sa till mig att han inte förtjänar dig, men att jag gör det, och att för att han bryr sig om dig så tänker han inte stå i vägen för oss längre."

Jag blinkade till. Orden gick inte riktigt in i mitt huvud och jag fick tänka efter ordentligt vad det var Ryan egentligen hade sagt. James hade sagt, till Ryan, att han inte förtjänade mig, men bara för att han brydde sig om mig? Varför hade han inte sagt det till mig personligen? Varför hade han inte bara berättat hur han kände istället för att bete sig så som han hade gjort tidigare? Jag mindes hur han reagerat när jag fortfarande legat halvt avsvimmad i sjukhussängen och värkte till i bröstet.

"Älskar du honom?" hörde jag Ryan säga.

Jag ryckte till som om jag glömt bort att Ryan satt bredvid mig. Han såg på mig nu och jag kunde se i hans ögon att han redan visste svaret på sin fråga. Jag såg bort och skämdes över mig själv. Hur svårt kunde det vara att bestämma sig? Men det var svårt, för jag älskade dem båda. Jag försökte föreställa mig en framtid med var och en av dem och mina ögon drogs omedvetet mot fotot av min mamma och pappa när de var unga som jag hade på mitt nattygsbord. Nej, jag tänkte inte göra samma misstag som mamma. Ryan var den rätta. Det var han.

Plötsligt reste sig Ryan upp från sängen. Med ryggen mot mig sade han med svag röst, "Det enda problemet är att jag inte vet om du förtjänar mig, Savannah. Jag kan inte fortsätta vara ditt andrahandsval när du är mitt första. Jag är ledsen."

I nästa sekund hade han transfererat sig bort och jag kunde praktiskt taget höra hur mitt hjärta gick i tusen bitar innanför bröstet på mig. En fruktansvärd känsla av tomhet vällde upp inom mig och jag satt där och stirrade på fläcken där han försvunnit som förlamad, med tysta tårar rinnande ner för mina kinder och undrade hur allt hade kunnat bli såhär fel.

Grååååt.

Jag tycker hon är lite jobbig. Men jag kan så relatera till hur jobbigt hon tycker det är. Fantastiskt skrivet!! Stackars Ryan!

Du skriver så himla bra omg ♥
Tycker så synd om henne :C

Ny läsare!!

Så sjukt bra!!

Va, men vadå du kan inte sluta sådär. Jag älskar både James o Ryan snälla kan hon inte gifta sig med typ Fred Weasley jr så hon slipper välja mellan Ryan o James, men då måste hon ju träffa James för han o Fred är ju kusiner allt blir ju bara så dumt, HON FÅR BLI ÄNKA!!!