Viktigt Bortglömda[SV]

Well hello.
Jag är övertygad om att det inte finns särskilt många läsare kvar här, inte sant? Det skulle i alla fall inte förvåna mig om hälften har har slutet att bevaka. Det är vad jag skulle gjort om jag läst den här fanfictionen.

Jag tänkte faktiskt berätta sanningen om varför det tagit så grymt lång tid för mig att uppdatera. Sanningen är att skrivandet har blivit ett tvång. Under de senaste månaderna har jag sett mina fanfictions som jobbiga projekt som stressar och hindrar mig från att koppla av. De tankarna har pågått så länge att jag först nu inset vad som hänt. Jag har slutat göra det jag gillar mest i hela världen! Så många andra saker har pressat från andra håll. Det har varit tusen bollar i luften som tagit så mycket energi att jag bara känt ångest över allt som ens relaterar till skrivande.

Jag tycker det är tråkigt att jag varit blind så länge. Och sjukt! Det är sjukt att man kan förtränga saker man älskar för sådant som i slutändan inte alls är lika mycket värt.

Jag vill säga tack till alla som fortfarande hänger sig kvar här. Särskilt till Ella01, som peppat mig så otroligt mycket allt för många gånger! ♥

Nu låter jag djup och allt, men kände att alla här var värda en förklaring. Jag hoppas i övrigt att det kommer mer delar innan jul, men tänker inte lova något då jag lärt mig att man ska skriva när man vill, och inte när man måste.

Tack! ♥
______________

Freya
En månad senare...

"Ellie kommer inte träna som vi gjort, Amy." Jag suckar högt i luren.
"Hennes pappa har glömt vem hon är." Kontrar Amy och sväljer hårt. Hon beskyddar Ellie helt utan anledning. "Det är inte konstigt att hon..."
"Det spelar ingen roll", klipper jag av. "Vi kommer dö utan hennes hjälp. Dumbledore sa att vi skulle göra det här tillsammans, och vi måste. Om Ellie hoppar av på grund av det här är vi körda. Då är det lika bra att vi dör innan någon annan hinner döda oss."
"Lägg av, Freya", suckar hon på andra sidan linjen. "Nu är du bara löjlig."
"Det är jag inte alls! Det här är på riktigt och vi måste skärpa oss. Jag är redan orolig över vad som hänt med mina krafter under den senaste månaden. De har förändrats..."
"För-förändrats?" Stammar hon. "Hurdå? Har... har någonting hänt?"
"Ja", säger jag och nickar för mig själv. "Har det inte gjort det för dig?" Jag drar upp rullgardinen i mitt rum och ser hur regnet vräker ner utanför. Sedan lägger jag min lediga hand mot rutan. Kylan påverkar mig numera så lite att den istället känns som värme. Det skrämmer mig.
Jag rycker undan handen och drar häftigt ner gardinen. Vill inte tänka.
"Jo det är klart, jag känner också att något är annorlunda. Jag känner mig..."
"Svagare?" Fyller jag försiktigt i. Det är precis så det känns. Som om krafterna håller på att dränera mig helt och hållet.
"Nej, tvärtom", säger Amy, oberört. Mitt hjärta bankar hårt innanför bröstkorgen då hon fortsätter. "Jag är starkare än någonsin."
Jag får inte fram ett ljud. Starkare? Det är inte möjligt. Jag tittar på mina händer och ryser till av obehag. Det är en blandning av köld och skräck. Hur kan Amy känna sig stark medan jag känner det motsatta? Jag har aldrig känt mig så här trött och bortkopplad. Det är som om spökerna blir verklighet medan världen som är min tonar bort i silver. Kanske har Amy rätt. Kanske är svaghet en konsekvsens av att våra krafter ökar i styrka.
"Freya? Är du kvar?"
Med en ansträngning kravlar jag mig upp ur tankarnas djup. "Ja", säger jag svagt. "Jag är kvar."
"Har du också övat?" Frågar Amy försiktigt. "Att kontrollera din kraft menar jag."
"Det finns inte så mycket att öva på", svarar jag. Min blick hamnar på Tea. Hon ser stint på mig med sina glittrande hundögon. Hur över man på att se saker man redan kan se? Jag kan ju inte direkt få Tea att bli verkligare genom att bara se på henne. Har Amy glömt att min kraft inte liknar hennes?
Jag behöver inte fråga Amy hur det går för henne. Hon berättar automatiskt om hur mycket hon övat på att tvinga fram sin osynlighet och vilka framsteg hon gjort under månaden.
"Kraften känns lika enkel som att andas, och det känns som den varit där i hela mitt liv", säger hon efter en lång redogörelse. Det är inte alls likt henne att berätta så detaljrikt om något. Det kanske är därför jag låter bli att avbryta henne.
Det blir sedan tyst i luren på ett sätt som skvallrar om att det är dags att lägga på. Jag ska precis öppna munnen och säga mitt 'hejdå' när Amy hinner före:
"Usch. Jag saknar er så mycket." Hon viskar, som om det är farligt att uttala orden för högt. "Det är inte samma sak längre. Inte utan Ellie..."
"Jag vet Amy." Chocken över att hennes kraft gjort henne så stark bränner som migrän bakom ögonen. Är det något fel på mig?
"Vi hörs väl snart igen?" Frågar Amy hoppfullt.
Jag klarar inte av det. Amy är stark och redo för att möta mörkret. Vad är jag? En klen tjej som bara fryser hela tiden. Och hur är det med de andra? Har de också blivit starka?
Jag inser inte att jag klickat bort samtalet förrän det blir tyst i luren. Teas ögon fortsätter att glittra spöklikt mot mig. Som djupa hålor av medlidande. För första gången inser jag att det faktiskt är lite skrämmande.

Fantastiskt bra! Jag har verkligen väntat på ett nytt kapitel, men jag känner verkligen igen mig på hur du känner. Du ska absolut inte känna dig stressad över det här, slutar folk bevaka är det väl deras fel också.
Skriv när du känner att du kan och vill, och inte för att du känner att du måste.

Du ska inte behöva känna att uppdatera dina fanfictions är jobbigt. Skriv när du vill och känner för det, inte för att du känner att du måste.
Som vanligt var kapitlet helt fantastiskt! ♥

Tack så mycket båda två! Jag blir sä otroligt glad! Tack ♥

*Bevakar*
Är en ny läsare !!!!!!!!!!!!
ÄLSKAR din ff och har sträckläst den ikväll/inatt
Du beskriver alla karaktärer så bra och jag bara åhh...
Jag blev så ledsen när jag trodde att jag var på sida elva men sedan upptäckte att jag var på sida 45
Men asså jag blir så exalterad när jag läser denna och bara...

Men jag bara kan inte låta bli att älska Amy eftersom hon kan allt om Harry Potter (precis som jag ) och reagerar så att man bara vill vara henne och smaka honungsöl och besöka trollkarlsvärlden!!!!!

Och även om mitt liv typ hänger på din ff så skriv bara när du vill det.

Jag kommer typ tumma ihjäl er känner jag. Tack ♥

Klart att jag inte slutat bevaka! Jag kollar varje dag om det har kommit mer! Det är ju så himla bra, precis som du!

Oj vad roligt att du börjat skriva igen på denna. Fint kapitel!
Känner igen mig i skrivartvånget, för nåt år sedan var i jag inne i något liknande. Skönt att du "hittat tillbaka" och börjat skriva.