In Wonderland (PRS)

Alexa nickar och gör ett lite kraftigare utfall den hår gången och försöker liksom röra sig samtidigt. Det fungerar liksom. Hon är förhoppningsvis inte helt värdelös på att fäktas... bara lite kanske. Inte för värdelös bara, de tankarna struntar hon i liksom. Hon klarar det här, även om svärdet känns lite tungt.

"Bra" fortsatte Hattmakaren berömma. Han parerade snabbt slagen och stod själv stilla för att göra det enkelt för Alexa. "Försök sikta mer på ställen som kan döda, halsen är ett bra exempel på det".

Alexa ville ge svar på tal, men insåg att det var rätt onödigt att försöka när det finns en väldigt liten chans att hon faktiskt skulle träffa. Så hon börjar liksom svinga mot hals, hjärta... hon hörde någonstans att om man träffade ljumsken skulle man dö så där också.

Hattmakaren parerade och såg nöjd ut. Alexa skulle verkligen ha chans, svärdet visste ju också vad som skulle göras, hon behövde mest hålla i det och se upp.
"Så, nu ska du få lära dig att parera". Han attackerade hnene, dock försiktigt.

Alexa lyckas pararera det, men pareringen var mer av lycka än faktisk skicklighet då hon liksom slår på hans svärd istället för att blockera det.

"Blockera Alexa...inte attackera, man man attackera också, men det är mycket svårare" sa Hattmakaren lågt. Han gjorde ett nytt utfall mot henne och siktade mot hennes strupe, men han visste att han skulle hinna dra tilllbaka svärdet ifall hon inte kunde blocker.a

Alexa drar upp svärdet, utan att slå på det den här gången och lyser väl upp lite väl över den bristfälliga framgången. Det går ju rätt bra. Kanske.

"Bra" berömde Hattmakaren och attackerade henne igen. Så höll de på tills han var någorlunda nöjd med hennes förmåga. "Öva nu på att attackera mig igen, det är det viktigaste imorgon...".

Alexa gör som han säger och attackerar, gång på gång och försöker faktiskt faktiskt träffa, men hon vill inte skada honom men som om han skulle låta henne. Alexa tror sig bli bättre och hon märker inte ens att det börjar mörkna.

Hattmakaren parerade, gång på gång. Han berömde henne då och då och hans nöjdhet växte sig större. För med varje slag blev hon lite, lite bättre.
Tillslut märkte han att det började bli mörkt. "Det är nog för idag, du lär dig bra" log han mot henne. "Dags för att sova". Han hade en dörr i sitt arbetsrum som ledde till ett rum med en säng.