prs eragon

Det känns så tomt. Nu är jag helt ensam. Ensam mot världen. Jag hör steg. "Gå! Lämna mig ifred!" Sauron rycker till. Sedan rör han sig aldrig mera. Jag gråter hejdlöst. "Låt mig vara ifred! "

"Vi kanske kan hjälpa Sauron. Än kanske det inte är för sent."
Jag hör orden men jag är som förlamad och kan inte röra mig. Var det verkligen jag som sa det?
Jag djupandas för att samla mig och med hård och sträng röst säger jag
"Ta dig samman. Vi är alver och kan läka din drake. Sauron är stark. Var det du också. För Saurons skull."
Jag går de sista stegen fram till Anya och tvingar henne att se mig i ögonen. Jag hoppas att min beslutsamhet smittar av sig på henne.

Jag sliter mig loss. "Shari! Han är död! Jag vet att han inte lever längre" jag reser mig upp och torkar bort tårarna.

Plötsligt blir jag fruktansvärt arg. Jag höjer handen och örfilar Anya så hårt jag kan.
"Du är omöjlig. Om du vill dö så kan jag inte hindra dig, men jag förstår inte hur du kan strunta i om din drake lever. Vet du vad? Jag går nu. Ta livet av dig om du vill det eller gör vad du vill. Jag orkar inte bry mig längre. Och just dig av alla blev jag kär i." Jag skriker ut orden, spottar på marken framför henne och går för att leta upp Faor. PÅ vägen mumlar skickar jag några bilder till Murtagh via sinnet och förklarar med hjälp av de att jag inte står ut. Innan han hinner svara bryter jag kontakten och flyger iväg med Faor.

"Tror du inte att jag vet om han lever!!! Jag är inte dum!"ropar jag efter honom. Hans ord rör mig inte i ryggen. Jag tittar bort mot Saurons döda kropp. Jag reser mig upp och går bort. Jag har ingen naing om vart jag ska. Men jag tänker inte stanna här en sekund till. Jag är inte förvånad över att han tröttnat på mig. Min tendens att inte vilja leva...Men jag bryr mig inte längre. Inte det minsta. Snart har jag tappat bort mig. Men vem bryr sig? Inte jag i alla fall. Jag bryr mig inte om något längre. Absolut inget alls. Jag sätter mig ner.

"Vad har du för planer nu?" frågar Faor när vi har flugit under tystnad ett tag.
"Fortsätta leta efter anledningen till alla bränder som uppstod här och försöka utplåna orsaken."

"Tycker du att jag är dum som lämnar de?"
"Du måste göra vad som är bäst för dig. Du kan inte vara nära henne. Jag vet att ditt hjärta är nära att brista när du bara tänker på henne och hennes... Problem med livet. Men jag kommer sakna de andra."

Jag försöker få lite sömn, vilket inte går så bra. Men men.. Jag fryser.

Det börjar regna. Vi landar och bygger ett enkelt vindskydd åt Faor, och jag får krypa in under hans vinge. När jag gjort det "pickar han lite på mig som en fågelmamma som nattar sina ungar.

Jag lägger armarna om mig. En tår trillar ner för min kind. Jag huttrar till och reser mig upp.Jag börjar gå, för jag vill inte frysa ihjäl. Till slut dråsar jag ihop på marken.

Sömnen är fylld av smärtsamma känslor och minnen, men det gör inte lika ont längre nu när jag har bestämt mig att lämna de andra och inte bry mer mig vad som händer med de. Jag tror att smärtan kommer gå helt över efter en tid.