Army, War and hard friendship. (Rollspel)

((Åh, vad sägs om att jag börjar? :3
Eller... oj, det var ingen inne x3))

((Skriv ngt bara! XD))

Zanita springer genom skogen med de svarta tröjärmarna fladdrandes och fartvinden blåser behagligt genom hennes korta mörkbruna hår.
Det är trevligt, hon är helt ensam utan det minsta lilla störningsmoment, dock har hon inte tid att njuta av det. Hon har en uppgift, en order, och den är anledningen till att hon är här.

Olivia sjunker ned vid ett träd och undrar vad hon ska göra nu. Hennes far är, troligen, i fängelse eller benådad och tillbakaskickad till sitt laboratorium. Olivia tittar uppåt när det börjar droppa vatten från himmelen och snart öser regnet ned. Olivia sitter kvar dock, fortfarande på samma ställe som innan och det verkar som om hon inte ens har rört sig.

När den första droppen med vatten landar på Zanitas kind stelnar hon ofrivilligt till. Långsamt för hon den ena handen till näsan och stryker med fingret över den plats som vattendroppen har landat på. Regn. Zanita hinner inte mer än att konstatera detta faktum innan regnet häller ner runt omkring henne.
Zanita känner hur paniken växer och står stelfrusen av skräck kvar med en växande känsla av att hon måste röra på sig. Ett hjärtskärande skrik slipper ur Zanitas strupe när hon lyckas få benen att lyda igen och hon springer så fort hon kan åt det håll som borde leda ut ur skogen och till begyggelse.

Olivia märker till slut att hon är dyngsur och hon reser sig, stelfrusen, från den våta marken. Hon halkar nästan direkt på en rot som sticker upp ur marken och faller ned på lerjorden. Hennes uniform blir lerig och hon gör ännu ett försök till att resa sig som lyckas. Hon släpar sig mot Campells läger där det iallafall finns något slags skydd. Men är hon värd det då? Skydd? Hon som förrått sina vänner och inte ens klarar av att vara ute på fältet i mer än 3 minuter innan hon blir nedslagen? Tanken får henne att stanna upp.

Vänd om!, beordrar en röst i Zanitas huvud. Hennes hår dryper av vatten och kläderna klibbar äckligt mot Zanitas fejkade hud. Hon vill för allt i världen inte vända.om in mot skogen och regnet igen, hon vill därifrån, men röstens ord är lag och Zanita vänder om och rusar in i skogen igen. Ju fortare hon utförde sitt uppdrag, desto snabbare skulle hon kunna ta sig härifrån!

Olivia tar ett djupt andetag innan hon börjar gå igen, men hon har vänt om och går mot slagfältet igen. Regnet är tydligen bara beläget runt skogen och kanske kommer det sträcka sig över slagfältet senare, men då kanske det inte är något slagfält längre. Olivia börjar springa mot fältet bara för att få tankarna på annat. Hon undviker rötter och stenar. Olivia duckar för en gren som kommer i hennes väg och så är hon vid utkanten av slagfältet igen. Nära hennes ursprungliga läger. Hon undrar hur Kol har det. Jacob och Aley, mår de också bra?

Med ögonen hårt stängda banar Zanita väg genom den ojämna marken och förlitar sig helt på sina andra sinnen för att ta sig fram. Om inte annat så är det ett bra sätt att försöka stänga av insikten att det regnar.
"Uff!" ett stönande slipper ur Zanita när hon krockar in i något, och hon känner med hjälp av fingrarna efter vad det är. Blött, slätt och med både läppar och näsa. Zanita öppnar ögonen och tar två steg tillbaka.
"Jag letar efter en mutant som kallar sig Olivia, har du möjligen sett henne?" frågar Zanita affärsmässigt. I vanliga fall hade hon aldrig avslöjat den minsta lilla detalj av sitt uppdrag, men om den här personen visste något skulle Zanita kunna ta sig härifrån snabbare.

Olivia märker knappt att någon krockat in i henne förrän personen tar två steg bakåt.
"Jag letar efter en mutant som kallar sig Olivia, har du möjligen sett henne?" Säger personen som är bekant från någonstans, har inte Olivia sett henne någon gång iallafall? Kanske på barnhemmet. Olivia är dock misstänksam mot, vem det än är. Olivia skakar på huvudet.
"Ber om ursäkt, har inte sett någon liknande." Det är sant nästan... Olivia har inte SETT sig själv på ett bra tag.