Svart EMO

Förlåt att jag inte lagt ut kapitlet än! Sorry! I mean it. Mne jag LOVAR att det kommer imorgon, okej? Har bara haft så fullt upp...

Det är ok! Klart att vi väntar ♥
Kul att det kommer imorgon!

Hey, folks!
Sorry att det tog lite tid med kapitlet, men jag hade en egen bok på gång (att läsa, alltså) som är helt obeskrivbar ♥ Läste ut den idag...

Jag har skapat en blogg! Jag skulle vara JÄTTEtacksam om ni/några av er orkade gå in och läsa lite då och då? Här är länken: http://loonylife.bloggplatsen.se


Men nu kommer kapitlet!



Kapitel 53

Kimberlie

Jag låg på min säng i flickornas sovsal och läste. Det var kväll, och de flesta satt i sällskapsrummet och spelade spel, pratade och hängde med kompisar. Ingen annan var i sovsalen.
Julbalsklänningen var i sin vita påse, omsorgfullt ihopvikt i min koffert. Även om en stor börda hade lyft från mina axlar, behövde jag fortfarande skor. Jag hade inga fina festskor eller liknande, bara svarta kängor och gympadojor. Hos Lucy och Primo hade jag haft det, för Lucy hade älskat att klä upp mig som en docka.
Jag började tänka på Lucy och Primo. Vad gjorde de nu? Mådde de bra? Var Lucy kanske gravid med ett barn? Jag hoppades att de hade det bra, minst lika bra som jag. De var nog de snällaste människorna i hela världen, som tagit emot tre främmande elvaåringar och uppfostrat två av de. Luke hade ju gett sig av.
Luke! Vad hade hänt med honom?! Det han sa till mig innan han gav sig av var att han ville betala sin skuld till de vars familjemedlemmar och vänner han mördat. Jag kunde fortfarande inte se Luke som en mördare. Han hade varit en så snäll och bra vän. Jag hoppades verkligen att han hade nått sitt mål, och skämdes lite för att inte ha tänkt på honom på så lång tid.
Jag stängde min bok och suckade. Om jag kunnat skulle jag skickat brev och julklappar till Lucy, Primo och Luke. Men de alla tre var mugglare, och skulle verkligen få en chock om en uggla kom och gav de ett brev från någon de inte hört från på så länge. Plus att Primo och Lucy hade minnena raderade, så de inte skulle komma ihåg mig och Nicholas.
Det gjorde ont att tänka på det, så jag försökte tänka på något annat.
En flicka kom in i sovsalen. Hon såg generad ut över att störa mig. Jag var ganska känd på Hogwarts just nu, och även om det var ett tag sen jag kom tillbaka från rymningen så antingen undvek eller viskade alla om mig.
Jag ignorerade henne och låtsades läsa vidare, och tittade i smyg på vad hon gjorde. Tjejen gick till sin säng och letade i sin koffert efter något. Hon tog upp ett par svarta ballerinaskor med små fjäderdekorationer på och tittade lite äcklat på de. Sedan tog hon upp ett par andra skor, rosa med hög klack. Hon verkade jämföra de.
Mina ögon vidgades.
”Vad är det för fel på de svarta?” frågade jag. Min röst lät inte så kaxig som den brukade.
Flickan vände sig blixtsnabbt om. Hon verkade förvånad och förskräckt över att jag sagt något.
”Öh... De är fula.” sa hon.
”Men ta de rosa då?” sa jag och kände mig otroligt löjlig. Jag pratade om skor med en främmande tjej!
”Mina föräldrar skickade mig de svarta.” förklarade hon. ”Det känns elakt att välja de rosa, som jag köpte från en kompis.”
”Ta paret som passar klänningen bäst.”
”Båda passar, det är problemet! Och egentligen syns ju inte skorna under klänningen, men de svarta är så... fula, helt enkelt.” Tjejen suckade, som om det var ett enormt, hemskt problem.
Jag undrade hur två så olika par skor skulle kunna passa en klänning, men jag sa inget högt. Om jag bara skulle kuna få henne att ge mig de svarta skorna, de passade perfekt till min klänning...
”Men ta de rosa, och säg att de svarta gick sönder eller något.” sa jag.
Tjejen såg lite undrande på mig.
”Du drar dig inte för att ljuga, va? Eller förresten, du är ju...”
Hon avslutade inte meningen, utan rodnade och tittade bara bort.
”Hörru.” sa jag, öppnade min koffert och rotade en stund. Till slut hittade jag den lilla läderpåsen. ”Jag ger dig två galleoner och fem siklar för skorna. Säg att någon stal de när du sov, natten innan julbalen. Det är ju typ sant.”
Jag hade bara två galleoner oh fem siklar kvar, och hoppades verkligen att skulle gå med på det.
”Tja...” Hon tittade fundersamt på skorna. ”Äsch, whatever. Vem bryr sig. Här.”
Flickan kom fram till mig och gav mig skorna. Jag betalade henne och provade skorna. De var lite för små. Jag mumlade en förstoringsförtrollning .
”Tack.” sa jag och vände mig mot henne. Hon undvek min blick.
”Lite får man väl ljuga för sina föräldrar. Man är ju tonåring, för fan.”
Med de orden lämnade hon sovsalen.

Resten av kvällen var bara trist. Efter en timmes läsning i den tomma sovsalen gick jag ner till sällskapsrummet, där det var fullt av liv.
Även där var det julstämning. Brasan sprakade muntert i eldstaden, och flygande över den var ljusklot i olika färger. I hörnet av rummet var en stor gran med ljus och dekorationer. Alla elever pratade glatt, spelade trollkarlschack och åt kittelkakor som hängde i julgranen. Jag hade kanske inga vänner där, men jag kände mig plötsligt gladare.
Jag sjönk ner i en ledig fåtölj framför brasan. Den var mörkt blå, som nästan allt annat i rummet. Längst väggarna stod bokhyllor fullproppade med olika böcker.
Jag betraktade ett gäng yngre flickor. De spelade trollkarlsschack, men de var inte så seriösa. För det mesta skvallrade och fnittrade de.
En bitter känsla spred sig inom mig. Jag hade inga vänner att dela med mig skvaller och nyheter med. Jag hade ingen att sitta och viska med på lektionerna, och jag hade ingen att hänga med på kvällarna. Den enda vän jag haft var Nicholas, och det hade inte gått jättebra direkt.
Plötsligt var det inte så kul att sitta där framför brasan. Det kändes deprimerande. Jag bestämde mgi för att ta en promenad i slottet, även om det var strängt förbjudet att vistas utanför sällskapsrummen efter 18.00.
Slottet var kallt och tyst. Jag drog min klädnad tätare omkring mig medan jag gick runt. Mina steg ekade.
Det påminde mig lite om när jag, Nicholas och Luke var på rymmen. Vi var tvungna att gå sent in på natten, och skogen hade varit exakt som Hogwarts var nu: mörk, mystisk och enorm. Och det där lilla pirret i magen som man fick av att göra något förbjudet.
Jag var lugn. Det kändes skönt att få gå iväg från allt tumult i sällskapsrummet. Allt var så tyst, så det kändes nästan som om jag var ensam i hela slottet.
Men plötsligt bröts tystnaden.
”Professor Snape, det är ingen i slottet.” hörde jag McGonagalls röst. Hon lät skeptisk.
”Jag hörde det med mina egna öron.” sa Snape iskallt.
Jag hörde hur lärarnas steg närmade sig. Snabbt gömde jag mig bakom en rustning.
”Severus, det finns ingen här! Slottet är strängt bevakat. Ingen kan komma in.”
”Om de inte får hjälp innefrån.”
McGonagall var tyst. De hade stannat.
”Ingen av våra elever skulle hjälpa Dödsätarna att ta sig in.” sa McGonagall till slut. ”Du måste sluta misstänka de. Det är vårt jobb att lära de att bli goda, att se Dödsätarna för vad de är. Jag hoppas att det inte är någon som lär de det motsatta.”
Det sista verkade vara en förolämpning mot Snape, men jag förstod inte riktigt. Jag hörde hur någon av de gick därifrån, men vågade inte komma ut från mitt gömställe.
PlötslIgt hörde jag ett konstigt brus. Ett silvrigt ljus uppenbarade sig.
”God kväll, Severus. Meddelande från Mörkrets Herre. Du ska absolut inte göra något i detta uppdrag, din täckmantel är för viktig. Vi har redan två andra verktyg som kommer hjälpa oss in i slottet. Fortsätt låtsas.” sa en ny röst.
Jag var ganska säker på att det var det silvriga skenet som talat.
Ljuset försvann och Snape muttrade ohörbart. En minut senara hade det ljudet från hans steg försvunnit.
Det tog en stund att få mina ben att fungera. Mitt huvud var fullt av tankar.
Vad hade McGonagall menat med att ’någon lärare ska lära de att gilla Dödsätarna’? Menade hon Snape? Och det silvriga ljuset med rösten... Vem, eller vad, hade det menat?
Egentligen borde jag ha gått tillbaka till sällskapsrummet med en gång. Ändå fortsatte jag min promenad, och försökte förståa vad som just hänt. Flera gånger stötte jag på lärare som patrullerade runt, så jag var tvungen att gömma mig.
Jag visste inte var jag var på väg, vilket gjorde det hela lite mer komplicerat. Trapporna rörde på sig, dörrar såg exakt likadana ut men ledde till konstiga rum, och det fanns t.o.m. väggar som bara låtsades vara dörrar. Efter tjugo minuter var jag hopplöst borttappad.
Plötsligt hörde jag ett släpande ljud, följt av steg. Snabbt såg jag mig omkring efter något att gömma mig bakom/i, men jag stod mitt i en korridor med en låtsasdörr som återvändsgränd.
Perfekt, tänkte jag. Nu åker man fast också.
Jag drog min trollstav för säkerhets skull. Men gestalten som upenbarade sig framför mig var inte alls som jag förväntat mig.
Det var en kille i min ålder som jag vagt kände igen från Slytherinarna. Hans hår var trassligt och mörkt, och runt ögonen hade han mörka ringar. Men trots hans annars trötta utseende så var ögonen vaksamma, beredda på vad som helst. Det påminde mig om någon.
Han hade trollstaven riktad mot mig. Innan jag hann försvara mig skrek han:
”Expelliarmus!”
Min trollstav flög ut ur min hand. Killen fångade den på en sekund. Även om han såg ut som om all energi hade runnit ur honom för länge sedan, märktes det att han var en skicklig trollkarl.
De vassa ögonen granskade mig.
”Vem är du och vad gör du här?!” frågade han misstänksamt.
”Skit i det du.” Jag lät ganska kaxig för att vara avbeväpnad.
Killen verkade dra en slutsats och suckade tungt. Han kastade tillbaka trollstaven till mig. Jag tog förvånat emot den.
”Jäkla elever.” muttrade han och vände sig om för att gå.
Men vad fan?! Tänkte jag. Här kom en kille och avbeväpnade mig bara sådär och sedan stack.
”Hallå?!” ropade jag efter honom.
Han vände sig inte om. En sekund senare hade han försvunnit bakom hörnet. Jag sprang efter.
”Hallå?! Killen som först avväpnar mig och sedan bara sticker?!” Jag kände mig löjlig, men jag var arg. Efter allt som hade hänt, kändes det som om det här fick bägaren att rinna över.
Killen stannade fortfarande inte. Jag tog fram min trollstav och lät honom smaka på sin egen medicin.
”Expelliarmus!” Hans trollstav flög in i min hand, och ett flyktigt ögonblick kände jag triumf. Det var evigheter sedan jag varit i en duell. Konstigt nog saknade jag adrealinkicken lite.
”Vad vill du?!” frågade han mig. Det verkade som om han kämpade hårt för att låta irriterad, men han var för svag. Det var som om att en liten knuff skulle döda honom.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
”Du kan väl inte bara komma och avväpna mig utan förklaring?” frågade jag kyligt.
”Du gjorde nyss detsamma.” svarade han.
”Vad gör du ute så här sent?”
”Jag kunde fråga dig samma sak.” gav han igen.
Vad i helvete, tänkte jag argt. Vanligtvis var jag bra på att argumentera.
”Okay, sorry. Men seriöst, vad gör du här?”
Jag hatade verkligen att använda ”ge-upp-och-vara-schysst”-metoden. Det var inte min stil.
Killen verkade inte orka protestera.
”Jag behövde komma ut ur det där fullpackade sällskapsrummet. Alla är så jävligt pratiga.”
Jag fick en känsla av att han inte berättade hela sanningen. Hans ögon flackade på ett konstigt sätt...
”Jag med. Öh, vad heter du?”
”Pete. Pete Cam.” svarade han.
”Kimberlie Black.” sa jag, och sträckte ut handen. Pete stirrade på min hand, som om ingen någonsin skakat hand med honom. Efter en pinsam sekund tog han den.
Plötsligt slog det mig vem han liknade. Han liknade Nicholas. Det trötta utseendet, de ständigt vaksamma ögonen, allvarligheten. Jag försökte svälja klumpen jag fick i halsen.
”Jag måste nog gå nu...” sa jag.
Pete nickade och tittade lite nyfiket på mig.
Rodna INTE, intalade jag mig själv.
”Öh... Ha en god kväll.” sa jag obekvämt och började gå därifrån.
Jag insåg plötsligt att om Pete gick i Slytherin kände han nog Nick, och jag vände mig om för att be honom att hälsa Nicholas från mig.
Men bakom mig var det tomt.

Jätte BRA!!!

Underbart ♥ + att din blogg va super bra

Awesome!♥

lovely! ;D

ÄLSKAR det här kapitlet också♥


har kollat in din blogg och den ska jag fortsätta följa

Tack allihopa! ♥

Så himla schysst av er att läsa min blogg också Hoppas ni orkar följa den XD Nästa kapitel kommer snart, om några dagar kanske Hoppas det går bra för er. ♥

Läs, kommentera och fråga gärna på bloggen!

Superbra!!!!