Den du minst anade [SV]

SÅ HIMLA BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej, jag tycker själv att kapitalena blir bara sämre och sämre. Jag försöker, så halshugg mig inte om det inte är bra, snälla?
Jag vill att det ska funka med det blir inte alltid som man vill.
Förlåt om ni tvingas läsa skit, men. Jag älskar er. ♥

-


Kapitel 27. En hjältes tal om döden.
”Alice! Ron! Hermione!” Harry knuffade sig fram mellan allt folk i sällskapsrummet fram till oss där vi satt och pluggade. Han hade varit borta i två timmar och jag hade börjat undra på riktigt. Hans flåsade när han kom fram till oss och lutade sig mot sina knän. Han hade säkerligen sprungit hela vägen från Dumbledores kontor.
”Kom… med upp till… sovsalen, måste… berätta för er…” Flåsade han fram och Ron hoppade genast upp och sprang raka vägen till sovsalen innan oss andra. Hermione och jag tittade frågande efter honom.
”Varför gjorde han sådär?” frågade Hermione eftertänksamt. Till både Hermiones och min förvåning brast Harry ut i ett skratt och när han återhämtat sig sa han med ett leende:
”Ron välte upp och ner på sin koffert innan frukost idag när jag kom upp för att hämta mina kläder på jakt efter sina turkalsonger. Så hans säng är hans koffert nu.” Han flinade och mötte mina ögon. Jag fick lust att kyssa honom men visste inte om jag var stark nog än. Hermione där emot såg ut som om hon sett någonting mycket konstigt. Och jag kunde inte låta bli att skratta mitt första skratt sedan min bror… nej, sedan Elliot dog.
Både Harry och Hermione strålade upp mot mig som om jag var ett litet barn. Harry tog min hand och drog upp mig ur soffan innan vi knuffade oss fram mellan alla elever i rummet.
Harry halvsprang uppför trappan, han verkade genast allvarlig igen och verkade vara fast besluten om att vi skulle komma upp så fort som möjligt. När vi kom upp öppnade Harry dörren så kraftigt att Ron hoppade till och hela hans koffert som han ställt upp på sängen för att lägga ner sina grejer lättare ramlade ner och alla saker flög ut.
Rons min gjorde så att Hermione, Harry och jag bröt ihop i ett skrattanfall som också Ron kom med i sen. När skrattat hade dött ut sa Ron till mig:
”Jaså, du skrattar också nu?”
Det var sådana ”Ron-kommentarer” som gjorde att jag älskade honom. Och när Hermione såg förebrådande på honom log jag bara ännu mer.
Men jag log mest när Harry kramade mig bakifrån och jag stod där och njöt av stunden.
”Någon gång kanske det blir som vanligt” tänkte jag precis innan Harry bad oss sätta oss ner. Vi gjorde som han sa och Ron och Hermione satte sig på Rons säng med kofferten under fötterna medan jag satte mig i Harrys med hans kudde bakom ryggen och väntade på att han skulle prata.
Harry satte sig ner i sin säng han med och stämningen blev med ens mycket spänd. Han böjde ner huvudet i händerna och tog en djupt andertag innan han tittade upp och sade:
”Dumbledore kommer dö imorgon. Och Snape ska döda honom.”
Ingen sa någonting på flera minuter. Jag visste att vi alla ställde oss samma fråga: ”varför?”. Men ingen vågade ställa den.
Harry suckade efter några minuter av tystnad och flyttade sig sedan närmare mig och började leka med min hand. Jag tror han räknade mina fingrar. Det gick ytterligare minuter innan han fortsatte:
”För att han ändå kommer dö av en förbannelse som äter upp honom inifrån, förbannelsen är av Voldemorts horrokrux.”
Om jag i det ögonblicket hade vetat vad en horrokrux var så hade jag blivit jätterädd, men det visste ingen av oss förutom Harry, och när han hade förklarat så frös mitt blod till is. Han avslutade det hela med:
”… Voldemort har gjort fyra horrokruxer, man måste förstöra alla för att kunna döda honom för alltid. Tom Riddles dagbok var en av dem, och den tog jag sönder i hemligheternas kammare. Ringen som Dumbledore hittad, bar och fick förbannelsen av var en horrokrux, men den är förstörd nu. Sen så finns det två som inte är förstörda: Voldemorts orm – Nagini och sen…” Hans röst skar sig. Jag tittade osäkert på honom och såg att tårarna började tränga fram bakom glasögonen.
”Vad är det sista?” viskade jag.
”Och den sista horrokruxen… som han aldrig hade avsikt att skapa… är jag.”

Harry skulle dö, Harry måste dö, annars skulle aldrig Voldemort besegras. Harry skulle dö och Voldemort själv måste döda honom.

Jag visste att det var sant så snart Harry hade förklarat allting med tårarna rinnande. Han var inte den ända som grät. Alla grät. Hermione grät mot Rons axel, Ron grät, jag grät.
Jag förmådde mig inte att göra någonting.
Först Elliot.
Sen Dumbledore som jag inte ens hunnit ta in att hans skulle lämna oss.
Och nu måste Harry dö.
Jag hade flyttat upp mig i hans knä och satt nu där med huvudet mot hans axel och grät. Harry var den person som betydde mest för mig i hela världen. Han och Elliot hade alltid varit det. Och nu när de båda skulle dö. Var skulle jag då ta vägen? En värld utan Harry var som att tänka sig en värld utan… kärlek.
Jag hade alltid vetat att Harry skulle behöva möta Voldemort och det alltid skulle finnas en chans att han inte skulle lyckas att besegra honom. Men att Harry måste dö för att kunna besegra honom, det var ju omöjligt. Voldemort hade redan vunnit.
Den natten sov varken jag eller Harry någonting, jag tror inte Hermione eller Ron gjorde det heller. Hermione satt nog uppe och försökte hitta fakta om horrokruxer, och Ron låg nog i sin säng och tänkte.
Harry hade också förklarat att Snape behövde döda Dumbledore. Han visste inte varför, men Dumbledore hade sagt att det var nödvändigt.

När hela skolan samlades till frukost morgonen efter så satt Dumbledore där vi Honnörsbordet i en livlig diskussion med McGonagall samtidigt som han tog för sig av ägg och bacon. Jag trodde i det ögonblicket att gårdagen aldrig hade inträffat. Jag hoppades att jag bara hade drömt ihop allting och att det skulle bli en likadan dag som alla andra sedan Elliot dog.
Jag sjönk ner bredvid Harry och tänkte på allting som hade hänt det här året innan Dumbledore reste sig upp.
Alla såg förvånade och nyfikna ut eftersom Dumbledore aldrig brukade hålla tal en vanlig måndagmorgon.
”Kära elever” Harry grep tag i min hand under bordet och jag såg i hans ögon att han var rädd. Lika rädd som jag. ”Livet är väl en bra underlig sak är den inte?” Några som satt längst fram hummade lite till svar, men ingen förstod vad han pratade om. ”Och livet tar alltid slut någon gång för alla. Ingen kommer kunna leva för evigt. För någon gång kommer det ta slut. Allting har en början och ett slut. Och om det inte hade det skulle det ju vara allt bra lustigt.
Saken är den att jag har levt länge nu, jag är en gammal man. Och jag vill tacka alla personer som jag någonsin träffat, sett eller fört ett samtal med. För det har varit små delar av mitt långa liv. För er som inte har räknat ut det så ska jag gå vidare ikväll. Så det här blir min sista dag i det här livet.” Det hördes konstiga ljud runt om i salen, eleverna mumlade och vissa hade redan börjat gråta. ”Men även om jag inte kommer att vara på skolan så vill jag att ni ska veta att hjälp finns alltid på Hogwarts för den som behöver det.
Idag kommer jag gå runt på lektionerna och ta farväl, men mina sista ord för er denna morgon är:
’Dumbom, stolle, lipsill och tokskalle. Ha en trevlig fortsatt frukost.”
Hela salen var tyst, ingen visste vad de skulle säga.

Vissa andra kapitel du skrivit har kanske varit bättre! Men, detta var verkligen inte skit. För det var bra. Punkt. ♥

Jag tyckte inte att det var dåligt, definitivt inte!

Jag tyckte att det var superduperAwesome! ♥

Och Dumbledore, bara för härlig, haha... ♥

ÅH SÅ BRA ♥

SLUTA ERICA, sluta få mig att gråta över texter jag aldrig skulle gråta för i vanliga fall. Men detta kapitel går väl inte att inte gråta till? Du skriver så vackert, Erica! ♥
Detta kapitel var bra, det har funnits fler kapitel som varit bättre, men det betyder inte att det här var dåligt!
HALSHUGGA DIG?! Vad tror du om oss? O______O
Vet du vad Erica? Om du skulle göra en det här till en bok, kanske förlänga kapitlen lite, så skulle vi på mugglis inte vara de enda som älskade det du skriver. DU SKULLE BLI J.K.ROWLING DEN ANDRA! 8D
OCH jag har ett tips, du kan fortsätta den här ff:en tills då när "Harry ska dö". För nu när du nämnt det måste du ju nästa det.
I Love U! ♥

Linn, jag vet inte vad jag ska säga, tack finaste du ♥
Okej, jag trodde inte att ni skulle halshugga mig, men jag kan inte bli nöjd med det jag skriver längre... Och då känns det som om ni blir jättebesvikna...

Jag skulle ju såklart vilja göra dethär till en bok och det vore otroligt. Men eftersom det är en fanfiction så är det tyvärr omöjligt. Fanfictions får inte lanseras som egna böcker eftersom de är baserade på Rowlings böcker...

Haha, ja, jag ska ha med när Harry dör. Jag har bara inte hunnit planera allting så långt ^^
Jag trodde den skulle bli mycket kortare än vad den blev nu men tydligen blev det inte så ^^ så, jag tror den här fanfictionen lever vidare hela sommaren, kanske in på hösten. Men jag kan inte lova någonting.

Men den ska få ett slut Det kan ni vara säkra på. Sen funderar jag på som du sa att förlänga kapitlerna och skriva om de första kanske. Göra den bättre helt enkelt. Men det är längre fram.
Och när den här fanfictionen är slut så har jag troligen börjat på en ny. Jag kan inte leva utan fanfictions nu.

Tack än en gång för era fina kommentarer, ni är bäst ♥

DUMBLEDOOOOOOOOOOOOREEEEEEEEEEEEEEEEEEE

vrf skulle vi hallshugga dig?? dette är ju AWESOME ERICA!!!!!!!!!
SUPER

Superbra