J.K Rowling's hemlighet

Bra!!
*Bevakar*

*Bevakar*

Tack hörrni, nu får jag nog börja på att skriva nästa kapitel ♥

ja gör det ♥

Här kommer ett ganska kort kapitel, skriver mer senare eftersom att jag då ska sitta på en buss i två timmar.
Kap 7

Jag var nära på att ställa mig upp och skrika "SNAPE, DU LEVER!!!" men jag hejdade mig i sista sekund eftersom att jag kom på att det hade varit en aning töntigt att skrika så till en lärare och ganska avslöjande att jag var mugglarfödd så jag frågade istället de andra lite obrytt om inte Snape hade dött. Hur kan man egentligen fråga obrytt om en sådan sak, men jag lyckades ganska bra med att verka ointresserad om svaret.

"Dött, DÖTT?" Sa Goyle med ett överraskat uttryck i ansiktet.
"Severus Snape dog aldrig, det borde du veta. Han ville bara att det skulle se ut som om han hade dött så att han sedan kunde fly landet eftersom att folk fortfarande trodde att han var på mörkrets herres sida." Parkinson sa det hela ganska spydigt men jag visste precis hur jag skulle ta det hela. Jag hade träffat sånna som Blair Parkinson förut i mugglarvärlden, hon kände sig antagligen lite hotad av mig. Jag hade allt sett hur hon tittade på Scorpius. Jag tänkte direkt på Pansy (Blairs mamma) och Draco.

"Åh berätta mer för mig Blair, förresten jag äälskar ditt halsband. Vars har du köpt det?" Sa jag och jag märkte direkt att jag hade spelat på de rätta strängarna för Blairs ansikte sken upp som en sol. Hon skulle definitivt berätta mer om Snape.

SKITBRA! I ♥ it

Awesome meeera ♥

So Freaking Totally Awesome. Fortsätt skriv. *Bevakar.

Super :3

Tack hörrni, det värmer! ♥

Kap 8

Blair log sitt snobbiga leende och sa "Ja visst är det fint, min mamma köpte det åt mig. Berlocken är svartalfs smitt. Du och jag ska nog trivas bra med varandra. Och angående Snape så tror jag att Scorpius vet lite mer. Scorpius farfar och Snape var väldigt nära varandra ska du veta."

Om jag visste.

Hon fortsatte "Scorpius vakna! Jag är också hungrig och tycker också Mcgonagalls överdrivet långa välkomsttal är tråkigt men jag håller mig i alla fall vaken, berätta om Snape!"

Scorpius blinkade trött med ögonen och med Mcgonagalls tal i bakgrunden sa han "Äsch jag har ju dragit den där historien minst tio gånger låt mig vila.."
"För min skull Scorpius" sa jag, la min hand över hans och blinkade åt honom.

Blair tittade en aning stört på mig men jag hade ju trots allt nyss gett henne en komplimang så det blev inte mer med det.

Det verkade som om jag än en gång lyckats få det jag ville ha för Scorpius satte sig raskt upp och började ivrigt berätta "Jo det var såhär att så fort Snape hade blivit Dumbledores spion så förstod han att han var i stor fara."
Goyle skrattade till och sa "NÄHÄ, DET MENAR DU INTE!!??"
"Käften Goyle och låt Frida lyssna, jo som sagt han visste det att vara spion åt Dumbledore var något av de farligaste han kunde göra så han bestämde sig för att ta till vissa säkerhets åtgärder. Som det senare visade sig att han hade gjort helt rätt i. Den natten då Voldemort bestämde sig för att låta Nagini göra slut på Snape så hade Snape legat steget före. Han var ju trots allt en mycket skicklig trolldrycksmakare och han hade förstått att Voldemort inte skulle vilja göra slut på honom själv och han kom genast och tänka på Nagini så han hade bryggt ett extremt avancerat elixir som skulle skydda honom mot ormbett i alla slag. Sedan var det bara att i scen sätta sin död och försvinna från landet ett tag för att sedan komma tillbaka då sanningen om honom hade spridits."

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag mindes hur jag hade suttit i bion på premiären av The deathly hallows och gråtit ögonen ur mig då Snape blivit mördad och nu fick jag veta att allt hade varit en lögn. Det hela var ganska svårt att ta in.

Mitt i mina tankar så hade Mcgonagall slutat prata och middagen hade från tomma intet hamnat på bordet. Vi åt och skrattade. Kommenterade lite våra jämnåriga i de andra elevhemmen och kom snabbt fram till att vi slytherinare var både coolare och snyggare än alla de andra självsäkra som vi var.

Under efterrätten kände jag något konstigt under bordet. Det kändes bestämt som en tåflört. Jag kollade genast mot Scorpius men han satt ju bredvid mig och den foten som verkade flörta med min hade bestämt kommit framifrån. Jag tittade upp från min sirapstårta och möttes av en viss Lyan Goyle som desperat försökte fånga min blick..Oh shit..