Varför sa du inget Tramptass? [sv]

Ja o jag vill att de ska få vara tillsammans snart

du får vänta ett tag innan de blir tillsammans men här är ett till kapitel i alla fall jag tkr det blev ganska bra faktiskt

kapitel 4: det är snart över

Lupin låg framför brasan och såg på fullmånen. Hade han kunnat hade han hoppat ut genom fönstret och plockat ner den. Men han slapp i alla fall bete sig som ett vilddjur, han kunde ta stormhattselixiret och krypa ihop framför brasan som en hund. En hund… det fick honom genast att tänka på Sirius. Han saknade att ha sina vänner med sig under förvandlingarna, han hade alltid känt sig tryggare även om han visste att det hade varit dumdristigt. Han la huvudet trött på tassarna och somnade.
Det var så här som Lupin vaknade på morgonen, framför brasan med huvudet liggandes på händerna. Han reste sig och sträckte stelt på armar och ben.
”Att jag aldrig lär mig att det är obekvämt att vakna upp ihop krupen på morgonen. Varför lägger jag mig inte bara i sängen?” frågade han sig själv och satte på lite te-vatten. Han såg på den tomma flaskan som elixiret varit i. han var uppriktigt tacksam att professor Snape kunde brygga det för honom, även om det bara var för att Dumbledore hade bett honom. Varulven slog sig utmattade och stel ner i fåtöljen och tog en kopp tea. Han slängde ett öga på berget av läxor men bestämde sig för att strunta i dem idag. Han drack teat och slöt trött ögonen. Han tänkte på brevet han fått från Dumbledore igår. Han hade förklarat att Lucas, en Slytherin elev var relegerad på grund av att han hade försökt mörda miss Riddle. Lupin förstod inte varför Lucas hade försökt sig på detta och han erkände att han var ganska nyfiken. Men Lupin var inte den som lyssnade till skvaller och om han inte fick något svar från en säker källa skulle han inte vara intresserad. Han reste sig upp och trollade fram några smörgåsar som han började tugga på och han tog ner en bok från bokhyllan och började läsa. Lupin tyckte om tystnaden, det enda som hördes var regnet utanför och han uppskattade sin bok. Han stannade mitt i meningen.
”Jag känner mig plötsligt gammal.” skrattade han åt sig själv men avbröts av en knackning. Han la ner boken och gick för att öppna. Han blev en aning förvånad när han såg fröken Riddle stå utanför dörren men han släppte in henne och de satte sig framför brasan och han såg på henne
”Så vad kan jag hjälpa fröken Riddle med?” frågade han och väntade på ett svar. Cara såg ut genom fönstret och tog ett djupt andetag.
”Jag vill fråga professorn en sak.” började hon och han nickade uppmuntrande. ”Är professorn varulv?” Lupin såg på henne, det var inte vad han hade väntat sig. Han öppnade munnen, men visste inte vad han skulle svara. Han såg in i brasan och önskade att han kunde transferera sig där ifrån.

Inte långt därifrån hade Sirius problem. Han låg gömd under några stenblock och såg på aurorerna som sprang runt i skogen. De hade varit här sedan igår kväll och han hade inte vågat röra sig sedan dess. Han visste inte vem de letade efter och om Lupin hade berättat att han var animagus så kunde de mycket väl vara på jakt efter honom. Men Remus skulle aldrig berätta det för någon. Eller skulle han? nej Sirius litade på Remus, just för att han var Remus. Hans vän hade aldrig brutit ett löfte, någonsin! Det var en av de saker som Tramptass uppskattade med Måntand, han höll alltid vad han lovade. ”världen behöver fler personer som du Remus” tänkte han och såg på människorna som strövade runt i skogen. Sirius kände igen några av dem, bland annat sin släkting Nymphadora. Han hade inte sätt henne på år, men hon hade verkligen växt upp. Han undrade hur det var med hennes mamma. Andromeda var en av de få släktingar som Sirius faktiskt gillade. Sirius hörde steg strax bakom sig och stelnade till, han låg blixt stilla och hörde hur någon passerade precis bredvid honom. Sirius var tvungen att ta sig där ifrån. Han reste sig långsamt upp och när han inte såg eller hörde någon sprang han från platsen och längre in i skogen. Han skulle inte ha en chans att se slottet därifrån men han skulle i alla fall vara säker. ”Det är snart över.” tänkte han och försvann in bland skuggorna.

Jätte bra jag älskar verkligen Sirius del :p

Här kommer nästa del

Kapitel fem: Ett möte i snön

Lupin satt framför brasan och det var första dagen på jullovet. Det hade hänt en del de senaste veckorna, han hade lovat att hjälpa Harry att lära sig en patronus, det gick rykten om att Sirius hade synt nere i byn och så hade Cara listat ut att han var varulv. Han var förvånad över att hon hade listat ut det men ändå inte, hon var en mycket smart häxa, precis som Hermione Granger. De två var helt klart de smartaste i årskursen och Lupin tvivlade inte på att de två kunde bli vad de ville. Granger påminde om honom själv, ordningsam, punktlig, intelligent och den som fick hindra sina vänner från att göra något dumt och Riddle påminde honom om Sirius, även han var eller är snarare intelligent, men han och hon är mer åt det praktiska hållet, de älskar att hitta på bus och de tar hellre till staven än att argumentera med ord, men de ställde båda upp för sina vänner. Men Lupin hoppades inte Cara skulle sluta som Sirius med att förråda sina vänner. Fast med tanke på vem hennes far är så vet man aldrig. Lupin hade svårt att förstå hur hon kunde ha du-vet-vem som far, det gick inte riktigt ihop, men det förklarar varför han låg lågt i sex år.
”Jag undrar om Sirius var med honom under den tiden?” frågade han sig själv. Lupin reste sig upp
”Lika bra att gå ner till byn och ta en öl.” sa han och slängde på sig kappan och lämnade rummet. Han gick ner för trapporna och ut ur den stora porten. Han kämpade sig igenom snön och lämnade slottet bakom sig. Han såg på byn som tornade upp sig i horisonten, det såg ut som en sago by. Med de små husen, röken som kom upp ur skorstenarna, snön som låg på taken och alla människor som skyndade sig fram mellan husen. Lupin gick lugnt och sakta mot byn, han såg sig omkring och stannade plötsligt. Han hade fått syn på en svart hund. Den på minde honom om Sirius, han såg in i de grå ögonen och han stelnade till. Kunde det vara Sirius? Lupin var inte säker när han såg på den magra hunden som närmade sig honom, Lupin visste inte riktigt vad han skulle göra. Hunden satte sig i snön och la huvudet på sned och i det ögonblicket visste Remus John Lupin att han såg på Sirius Orion Black! Men vad han inte visste var vad han skulle göra. Han stoppade händerna i fickan och märkte att han hade en smörgås i högerfickan. Han tog upp den och tog bort pappret och satte sig på huk. Hunden kom försiktigt fram till honom och Lupin gav han smörgåsen och gav han en klapp på huvudet.
”Jag tror det är bäst om du försvinner här ifrån.” viskade han lågt och såg in i de kloka ögonen, Sirius såg på honom och puffade honom på kinden med den kalla nosen innan han försvann in i skogen. Lupin såg efter honom och suckade. Han visste att han hade gjort fel! Han borde ha tillkallat dementorerna men han hade inte kunnat, han hoppades bara inte Sirius skulle mörda Harry. Han hoppades att han skulle försvinna här ifrån. Lupin gick mot byn och Tre kvastar. Det lilla värdshuset var fullt som vanligt men han fick ett bord i ett hörn och Rosmerta såg olyckligt på honom. Remus förstod att hon kände igen honom, han sa inget utan drack upp sin hognungsöl och satt där i över en timme och lät tänkarna bara vandra innan han gav sig tillbaka till slottet för att låsa in sig på sitt rum innan förvandlingen skedde.

Sirius hade hört någon komma och lagt sig platt mot marken och lyfte huvudet lite och såg att det var Remus och hans svans började vifta lätt på svansen. Sirius gick sakta mot honom. Han var inte riktigt säker på hur hans gamla vän skulle reagera om han kände igen honom. Han riktade sina ögon mot de bruna ögonen. Han satte sig ner i snön och la huvudet på sned och såg på varulven. Remus såg inte ut att veta riktigt vad han skulle göra och hur han stoppade händerna i fickorna. Sirius såg hur han tog upp en smörgås och Sirius kände hur hungrig han var. Remus satte sig på huk framför honom och Sirius tog glatt i mot smörgåsen och han viftade glatt på svansen när han fick en klapp på huvudet. Lupin såg på honom och viskade lågt
”Jag tror det är bäst om du försvinner här ifrån.” Sirius såg in i de kloka bruna ögonen och puffade honom lätt på kinden, det var det närmaste en puss han kunde ge honom innan han sprang in i skogen och såg efter sin vän. Han sprang in i en grotta han hade hittat för några dagar sedan och la sig glatt ner. Det var så typiskt Remus att bry sig om honom och han kände sig lite gladare. Trotts att det var isande kallt ute kände sig Sirius varm inombords. Han hade fått möte Remus för första gången på tio år och han var gladare än på länge. Han förvandlade sig till människa och tog fram en bit pergament och skrev ihop en beställning på en särskild julklapps beställning. Han förvandlade sig sedan tillbaka till hund och gick ut i kylan igen för att bege sig till postkontoret och lämna beställningen. Han la den utanför dörren och sprang sedan in i skogen igen och la sig ner och såg upp på slottet och somnade med snön fallande runt honom.

OMG jag älskade det här kapitlet ♥ o deras möte så sött ♥

Ja jag är riktigt nöjd med det o jag älskar me deras möte

ja :d nu måste du fortsätta jag hoppas du får fler läsare som gillar den du förtjänar det ♥

ja jag tänker fortsätta ja vi kan ju hoppas tack ♥

Ja den äger ♥

jag blir så glad när du gillar den ♥