Glimtar av framtiden

Du skriver sååå braaaaaaaaaaaa!!!

Rose och jag var som oskiljaktiga nu, även fast hon hade hamnat i Gryffindor och jag i Ravenclaw. Vi hade till och med försökt att sitta vid samma bord vid lunchen, fast tyvärr hade Filch kommit på oss och vi hade fått skrubba hela sjukhusflygeln utan magi, fast det var det värt. Allt hade varit super om det inte hade varit för Laurence. Han sade aldrig god natt och kramade aldrig om mig och tröstade mig när bördan blev som värst att bära, han hade aldrig varit så förut. Men jag antar att det bara är en period, det var åtminstone vad jag sade till Rose. Fast jag antar att jag någonstans i mitt undermedvetna anade vad det var som skulle hända, något som jag aldrig skulle förlåta honom för...

McGonagall hade inte kommit tillbaka än, och jag antar att det hade slitit hårt på henne med alla klagomål från föräldrar, Trolldomsministeriet och lärare. En tid efter det att hon hade lämnat oss hade Flitwick blivit orolig och det hade gått rykten om att det pågick överfall på skolan, fast det tystades ned av lärarna, men jag tror att ala hade sina aningar om vad som pågick. Något var det iallafall, och det var inte bra. Vår nya lärare i Förvandlingskonst hade inta bättrat sig på något vis, igår hade han lärt oss hur man återigen förvandlar tändstickor till nålar, denna gång hade jag lyckats nålen att bli av glänsande silver och Karl berömde mig för min fina motorik, fast alla andra var säkert trötta på att han alltid skulle tjata om att man skulle göra som jag, hålla trollstaven lätt och fint, med fingertopparna, vilket han bara hade sagt nååååågra gånger. han slutade aldrig prata om alla de fina priser som han vunnit (och de var av guld, åtminstone enligt Karl). Just nu stod han och pratade om hans femfaldiga pris från Häxornas Värld, i kategorin det vackraste leendet, och log tillgjort och visade upp sina perfekta tänder. Liza, en mallig Gryffindorare, låtsades svimma och tittade beundrande på Karl. Jag tittade på henne, bitter över att hon alltid skulle göra sig till, och helt plötsligt blev allt vitt, och jag kunde inget se, det smärtade i hela kroppen och någonstans hördes en röst ropa:
-Annie, Annie!

SUPERBRA!!

Awesoooooome!!!

Jag svävade över molnen, jag såg varje människa på marken, de var som myror. Men det var en person som skilde sig från mängden, och problemet var att jag visste exakt vem det var...

Jag rycktes tillbaka och kröp genast ihop till en liten boll på golvet, sedan vaggade jag fram och tillbaka, som ett litet barn. Det jag hade sett gjorde mig rädd, räddare än någonsin. Nu ville jag ha Laurence vid min sida, nu när jag behövde honom som mest försvann han...

Sorry om det blev ett kort kapitel, jag blev inte så nöjd med det heller, jag är ledsen.

Awesoooooome! Det gör inget att det var kort

ÅZZUM!! ♥♥

- Anne, Anne, det är ingen fara, sade en lugn, mjuk röst. Rose satt på sängkanten och strök mig över håret. Mamma stod bredvid och stirrade skräckslaget på mig. Hennes ansikte var tårstrimmat och jag såg att hennes ögon var rödkantade.
- Anne, var det ända hon kunde få ur sig. Sedan kastade hon sig fram mot mig, för att ge mig en kram.
- Mamma, jag har saknat dig, jag drog ett djupt andetag och drog in lukten av mamma, en blandning mellan tvål och blommor.
- Jag med, jag har saknat dig.
- Men du får aldrig mer göra så mot mig, tillade hon allvarligt och stirrade på mig, fast huvudsaken är att du är oskadd.
- Alla har oroat sig för dig, sade Rose och pekade på den stora högen av godsaker och presenter på mitt sängbord. Dörren till sjukhusflygelns sal öppnades och in trädde McGonagall.
- Ja, Anne, det ser ut som om halva skolan har saknat dig. Men nu får vi ju inte glömma det viktiga, det är allhelgonafest i Stora Salen ikväll, och den får vi ju inte glömma.
Mamma vände sig om och stirrade på McGonagall, hon såg sliten ut, men fortfarande ståtlig i sin långa klädnad och svarta hatt. Hennes hår var uppsatt i en prydlig knut.
- U-u-ursäkta frun, stammade mamma och neg djupt.
- Frun, men vad ända in i Merlins skägg, ni behöver inte ta i så mycket, kalla mig McGonagall! sade McGonagall aningen mildare än vanligt. McGonagall verkade ha fattat tycke för mamma.
- Jag måste prata med er Isabelle, sade hon och vände sig till mamma. När de gick ut ur salen såg de ut att vara bästa vänner. När de hade stängt dörren bakom sig frågade jag Rose:
- Hur länge har jag varit borta egentligen?
- Ungefär två dagar, Rose ställde isg upp och hoppade på stället.
- Om du ursäktar måste jag gå på toa, sade hon med ett flin. Hon sprang raskt ut ur salen och när dörren smällde igen bakom henne bestämde jag mig för att ta en närmre titt på högen med presenter. Överst på högen låg en blå ros, med en lapp fäst på bladet. På lappen stod det med grönt bläck: Ta dig i akt.

AMAZING!! ♥

AWESOME!!!♥