Sorgens tider [SV]

Men kusin, du måste skriva mera, NU!

JAg vet det men många glömmer honom det är drf jag tkr det är bra att du har med honom

Jaså? Ok bara för att jag inte har lust att göra läxorna och att ni är så snälla så kan jag väl skriva en till ;D
_________

Kap 7 - Percy

Jag var ovan vid att kasta trädgårdstomtar, så det tog ett tag att faktiskt komma in i rytmen, för att kunna kasta ut dom utanför häcken. En av dom bet mig på underarmen.
"Aj!" gapade jag lite halvhögt. Jag tog tag i den, snurrade den extra mycket och kastade den med all kraft jag hade.
"Himla trädgårdstomtar" muttrade jag medans jag fortsatte kasta ut en efter en. De var tydligen fortfarande lika dumma och tittade upp ur deras hålor. Efter en timma eller två var jag klar. Jag visste inte exakt, jag hade varit för upptagen med att räkna hur många jag kastat ut. Men även där hade jag tappat räkningen. Inte för att jag brydde mig.

När jag vandrade genom trädgården emot Kråkboet igen hörde jag ett välkänt hoande. Det var min uggla Hermes.
"Tack" sa jag artigt till ugglan och tog emot brevet. Hermes satte sig på min axel och jag gick in till köket för att öppna det. Brevet var ifrån Penelope Clearwater, en föredetta prefekt ifrån Ravenclaw som gick i samma år som jag själv. Hon hade även varit min flickvän, men numera var hon bara en vän till mig, trots mina känslor för henne.
Hej Percy! Nu när kriget är över, och det mesta har övergått till det normala, tror jag vi skulle kunna träffas. Vad sägs om idag, vid fyra? Jag slutar jobbet då, så du har nog inget val. Men om det blir så träffas vi vid trolldomsministreriet. Kram Penelope C stod det i brevet. Jag fick ett smärtsamt leende på läpparna. Jag ville inte tillåta sig själv att le, när alla andra inte klarade av att le. Så då skulle väl inte de tro att jag inte brydde mig om min bror. Jag tog närmsta penna, som tydligen George använt för en stund sedan och skrev ner ett hastigt svar.
Ja det kan vi göra, träffas där då. Kram Hermes fick brevet och flög åter iväg bort.

naaw! gulligt

Så bra!

Tack c:
_____

Kap 8 - George

Jag vände mig om och såg genast vilka det var. Det var Alicia och Angelina som ropat, Katie verkade upptagen med något. Jag gick fram emot dom.
"Hörde vad som hänt" sa Alicia tyst till mig och jag fick en kram. Sedan en utav Angelina och till sist en utav Katie.
"Härligt att se er igen" sa jag och log smått.
"Detsamma" sa Alicia och Katie i kör. Angelina döljde skickligt ett skratt. Hon kände väl inte för att skratta nu när jag var här.
"Vad gör ni här? Jag visste inte att ni gillade skämtartiklar" sa jag.
"Inte egentligen men vi är här för att.." började Angelina men rösten dog ut och hon fick tårar i ögonen.
"stödja dig och butiken" avslutade Katie. Alicia försökte trösta Angelina som nu börjat snörvla. Jag nickade svagt. Jag förstod varför Angelina grät, hon hade säkert gjort det fler gånger, hon hade ju varit flickvännen till Fred, och fortfarande varit det till någon vecka innan själva slaget, då Fred gjort slut på grund utav att han inte kände något för henne längre. Vilket han såklart sagt till sin tvillingbror vilket var jag, men jag gissade att Angelina fortfarande gillade honom.
"Fred ser ut att vara borta, men han lever inuti oss allihopa, alla som sörjer honom har en del utav honom inuti sig själva" hördes Olivers röst återigen bakom mig. Varför ska alla som börjar prata med mig komma bakifrån? tänkte jag.

Emma, du är fantastisk men jag tycker att du borde göra läxorna också ;D

Men neeej tyst nu xD

riktigt bra

Tack