The Dark Side [Sv]

men vad söta alla är! :o ♥

Nästa kapitel kommer här! (gillar personligen inte slutet men... fick inte till det! ;P)

Jag vet inte när nästa kapitel kommer för skolan börjar i morgon men en till denna vecka minst bör komma

------------------------------------------------------

Kapitel 3
Han kommer snart
1996

Året 1996 var ett år hon aldrig skulle glömma. Året började med att någon skrattade på andra sidan korridoren i fängelset.
”Vad skrattar du åt?” frågade Clarissa trött, livskraften började långsamt sina bort och hon orkade snart inte längre. Även om Sirius meddelande värmde hennes hjärta så började viljan att leva sina…
”Vet du inte vad det är för dag idag?”
”Eh nej!”
”Just det…” Travers skadeglada skratt ekade genom korridoren. ”Du har ju inget fönster!”
”Travers! Sluta larva dig och kom till skott!”
”Det kommer bli fullmåne ikväll…” Clarissa stönade högt och sjönk ned på golvet istället för att stå. Hon ville inte, det gjorde ont att inte kunna förvandlas…

Det här året hade varit bra, han hade fått träffa Harry många gånger, han verkade gilla honom. Sirius log för sig själv då han tänkte på de trevliga minnena de nu delade. Sommaren hade hjälpt åtminstone honom. Harry verkade också tyckt om att umgås med honom, han hade fortsatt att brevväxla. Men när Harry var på Hogwarts, och ordern inte hade möte, hade Sirius alldeles för mycket tid på sig att tänka på Clarissa. Rykten gick om att Voldemort växte sig allt starkare. Då skulle han säkert angripa Azkaban snart… Skulle Clarissa ansluta sig till dem, eller leta upp honom?

”Åh Clarissa!” hördes Bellatrix stönande klagomål från sin cell. ”Snart kommer han, och räddar oss från detta elände!” Clarissa fnös och kände hur varje muskel i kroppen började krampa.
”Sluta klaga Bella! Han kommer då han har behov av oss, inte innan!”
”Har du ont Clare?” Rodolphus lät även han skadeglad, men så konstigt var det egentligen inte. Det hände typ aldrig något där nuförtiden…
”Håll käften Rudolf!” fräste Clarissa argt.
”Kalla mig inte Rudolf!” fräste han tillbaka men Clarissa brydde sig inte.
”Jag vill ut! Åh, herre kom! Kom min herre och rädda oss alla!” ropade Bellatrix ut i sin cell.
”BELLATRIX LESTRANGE HÅLL IGEN DIN STORA FETA TRUT!” skrek Clarissa medan kroppen nästan dödade hennes bräckliga kropp med plågorna.

Ordern hade precis haft ett möte, Harrys återkommande drömmar skrämde dem alla och de funderade på det bästa sättet att hantera dem. Även om Dumbledore hade mest att säga till om hade Sirius försökt få sin röst hörd. Något skulle hända, det visste alla. Alla var oroliga för att Harry skulle låta sig luras… Han såg ut genom fönstret, det var januari och fullmånen lös stor och rund. Han rös till då han tänkte på hur Clarissa förmodligen låg i plågor i sin cell nu. Saknaden efter henne började slita honom i stycken. Han behövde henne, ville hålla om henne, få känna att allt är bra mellan dem… men så verkade inte vara fallet…

”Så… du har inte ont längre Clare!” hördes Travers röst den morgonen.
”Prata för dig själv!” fräste hon irriterat då hon drog sig bort mot sin brits. Kroppen ömmade och tårarna rann fortfarande ned för hennes kinder. Hon hade verkligen velat ha Sirius armar om sig nu, velat känna tryggheten i hans famn, men det verkade som den mest omöjliga saken i världen.
”Sluta sura! Mörkretsherre kommer snart!” sa Bellatrix i en allvarlig ton.
”Vad får dig att tro det den här gången?” suckade Clarissa till svar.
”Jag bara vet!”

Återigen satt han i det gömda rummet i sitt gamla sovrum. Ingen annan än han själv fick vara där, det hade han gjort klart för alla. Bara för säkerhetskull, så ingen hittade de grejer han gömt. Han tog upp en av Clarissas klänningar, den hon blivit så glad för att ha fått av Lily under deras sjunde år på Hogwarts. Det var en av de finaste hon hade och han hade alltid velat att hon skulle ha på sig den. Den var vit med små svarta, ljusrosa och klargröna blommor på, men bara runt sömmarna, utan axelband och ganska kort och djup i urringningen. Den fick henne att se både gulligt söt ut och sexig på samma gång. Han förde den mot näsan och förundrades över att den fortfarande luktade henne. Tårar bildades i Sirius ögon. Han saknade henne… långsamt ställde han sig upp och låste in allt igen. Allt skulle finnas där tills de kunde återförenas.

Den natten var mörk och kall, januari började gå mot sitt slut och vinden blåste hårt. Snön låg vit och hård på marken inte långt ifrån det magiska fängelset. Luften vibrerade men allt förblev tyst. Clarissa låg på sin brits och kunde inte sova. Bellatrix hade rätt i en sak, någonting höll på att hända. Hennes tjat hade äntligen lagt sig, så hon kanske sov. Bra i så fall tyckte Clarissa och såg på den kala stenväggen. Tro vad Sirius gjorde nu? Hon stönade lågt då hon vred på sig, det var jobbigt att röra sig så tätt inpå månen. Hon såg ned på sin svarta klänning. Den var för stor nu, då hon gått ned extremt mycket i vikt de senaste åren. Det enda som verkade vara i rätt storlek var bh:n. Med en suck hoppades hon att hon aldrig skulle behöva se sig i spegeln igen. Eftersom hon var så pass mycket smalare hängde klänningen inte som den skulle och det gjorde den redan för djupa urringningen ännu djupare. Clarissa svängde benen över britsen och gick mot gallret för att se om någon annan var vaken. Hon såg ingen, men i samma ögonblick hörde hon ett öronbedövande dån.

”HERRE!” hördes Bellatrix glada gäla stämma. ”Du har kommit för att hämta oss!” Hon fick inget svar och allt blev tyst. Om Voldemort var här, varför var hon fortfarande fast i den här cellen?! Hon vände sig irriterat om och såg på den brits hon kallade säng. Hon skulle väl lika gärna kunna stanna antog hon…
”Vad surar du i då?” hans kalla släpiga röst fick henne att hoppa till.
”Inget herre, jag tänkte bara!”
”Inte glad att se mig?” Hon förstod att chocken stod skriven i hennes ansikte. Han hade inte det vackra ansiktet längre, utan var vit i hyn, med röda ögon och knappt någon näsa. Han såg om möjligt ännu läskigare ut nu än för 15 år sedan.
”Jo då herre, jag… trodde bara inte att det var dags än!”
”Tro inte så mycket!” sa han med en hotfull ton i den redan irriterade och kalla rösten.
”Nej då herre, förlåt…”
”Förlåt?” Han höjde roat ett ögonbryn, eller ja, han skulle väl ha gjort det om han hade något. ”Har Azkaban förvandlat dig till en vekling?”
”Nej herre, självklart inte…!” sa Clarissa allvarligt och bugade sig djupt. ”Jag vill bara inte vara oartig då ni är så snäll att rädda oss!”
”Jag räddar ingen Clare…” rösten var inte road längre, utan lika kall, mörk och hotfull som den varit första gången hon träffat honom.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

I ♥ This FF

Mer =)

meeer! Den är så braaa!!

Tack alla! Nu kommer nästa kapitel! :'D

------------------------------------------------

Kapitel 4
Jag älskar dig!
1996

Det var i mitten på mars. Solen lös och värmde över skogen. Snön höll på att smälta då våren började tåga in. Sirius satt på sin säng och såg ut genom sovrumsfönstret över den lilla staden. För bara två månader sen hade hon rymt med Voldemort. Inte ett ord hade han hört från henne, ville hon inte ha honom längre? Med en suck ställde han sig upp och gjorde sig färdig inför dagen.

Clarissa stod i den slutna cirkeln runt Voldemort. Mötet var strax över, men några få hade blivit bedda att stanna kvar någon extra minut. Voldemort såg på dem med skarpa blickar och väste ondskefullt ut sina order. Hon skulle döda någon… någon hon visste allt för väl vem det var…
”Clare, stanna här…” väste Voldemort medan han viftade bort de andra som några irriterande flugor. Clarissa stod kvar, och såg på honom med en frågande men kall blick.
”Ja min herre?” sa hon.
”Jag vill att du dödar honom, min ”anhängare” verkar ha bytt sida…”
”Det verkar inte bättre herre…” sa Clarissa neutralt även om hela hennes inre skrek att hon borde döda VOLDEMORT istället!

”Hur är det Sirius?” frågade Remus som satt mitt emot honom vid köksbordet.
”Bra antar jag…” suckade han och såg på sin bästa vän. ”Men jag kan inte sluta sakna Clarissa…”
”Hon är på deras sida Sirius, det borde du märkt eftersom hon inte kommit hit under de föregående månaderna!”
”Jag vet Remus, men hur ska hon veta vart jag är?” Remus lade sin hand på Sirius hand över bordet och sa stöttande:
”Hon skulle veta!”

Hur skulle hon kunna hitta honom? Plågat vandrade hon omkring i de olika villaområdena. Hon visste att Sirius bodde här i närheten, men inte riktigt vart. Förtrollningarna i ansiktet fick henne att se grym och elak ut, men hon kände sig svag och osäker. Skulle han ta emot henne? Skulle han lita på henne? Borde hon ta bort förtrollningarna innan hon sa hej till honom? Skulle det spela någon roll?

Någon gick utanför, fram och tillbaka. Sirius såg uttråkat mot denna svartklädda person. Säkert någon dödsätare… dödsätare? Med nyfunnen nyfikenhet och längtan öppnade han fönstret och lutade sig ut. Han skulle vilket som inte synas… Han såg en extremt smal, ganska kort person med hår i en smutsblond färg som gick ned till midjan. Sirius hjärta dunkade allt hårdare och snabbare, var det… Clarissa?

Tårarna tvingade sig fram och hon lutade sig mot ett träd. Vad hade hon trott? Att han skulle längta efter henne? Vilja träffa henne? Hon var för sent ute, han hade gett upp! Hårt slog hon handen mot trädstammen, hon ville skrika, gråta och bara falla ihop i en stor hög men det kunde hon inte. Det skulle se väldigt misstänksamt ut om någon skulle se henne. Gång efter gång slog hon mot trädet, i ett försök att ta kontroll över sina känslor, men det fungerade inte. Så kände hon en hand på sin axel och stelnade till. Vem var det? Malfoy? Travers? Goyle? Hon bet sig läppen och vände sig sakta om.
”S sirius?” Stammade hon fram och såg med stora ögon på honom.

Hon såg arg och ond ut, men rösten lät sorgsen och desperat. Förbryllat lade han en hand på hennes kind, var det verkligen hon eller lurade hans hjärna honom.
”Sirius…” viskade hon fram och han rös av välbehag, hennes vackra röst ropade på honom…
”Ja.” sa han lätt och såg på henne, fortfarande osäker på om det verkligen var hon.
”Åh…” lät hon då hon såg hans tvekande ansiktsuttryck. Med ett svep med sin trollstav och vips såg hon ut som han minns henne. Inget ont uttryck fanns att skåda, bara sorg, smärta och en gnutta lycka.

”Sirius… kan… vi gå någonstans där ingen ser oss?” viskade hon lågt. Han såg länge på henne innan han nickade och drog med sig henne mot ett hus hon inte sett tidigare.
”Jag kan lita på dig va?”
”Klart du kan…” sa hon sorgset tillbaka och såg in i hans vackra gråa ögon. Han log lätt tillbaka och drog med henne till ett sovrum på övervåningen i huset.
”Åh, var det här ditt rum?” undrade hon försiktigt.
”Ja… Varför kom du Clare?”
”Jag…” hon såg plågat på honom. ”Jag ville prata med dig Sirius, jag har saknat dig!”
”Varför tog det då så lång tid? Varför kom du inte för två månader sen?”
”Jag… ville Sirius jag ville verkligen… men jag… var tvungen att…” hon rös medan tårarna rann. Voldemort hade skickat henne att döda någon människa han ansett vara ett hot…
”Döda?”
”Ja… Sirius jag…” Han stod nu alldeles för nära, hon skulle inte kunna säga till honom om han rörde vid henne.
”Du behöver inte säga mer, du är här, det är allt som räknas…” sa hans mjuka röst.
”Sirius jag kan inte stanna…”
”Jo då, Dumbledore skyddar dig gumman!”
”Dumbledore skickade ut mig på det här uppdraget och kommer vilja att jag fullföljer det!”
”Clare…” han lät desperat och hon smekte hans kind.
”Enda anledningen till att ingen förföljer mig nu är för att jag ska döda dig…”
”VA?!”
”Jag tänker inte göra det dummer!” fräste Clarissa argt åt hans reaktion. ”Jag älskar dig!” Sirius såg länge och tvekande på henne innan han tryckte upp henne mot väggen och kysste henne hungrigt. Efter att ha längtat efter att få kyssa honom i 15 år, besvarade hon den med all kärlek hon kunde utbringa.

Då han såg henne lämna huset, gjorde hjärtat både ont samtidigt som det värmde. De hade återupplevt gamla minnen den dagen, han hade verkligen saknat att få kyssa henne, röra vid henne, hålla om henne. Han rodnade lätt då han tänkte på vad de gjort i sovrummet, men de var faktiskt ett par, även om det var hemligstämplat. Förhoppningsvis skulle hon hitta tid att komma tillbaka till honom…

Då hon kom en bit utanför trollade hon tillbaka det onda ansiktsuttrycken i ansiktet som hon brukade ha. Sedan gick hon genom staden, döda så många människor hon kunde se innan hon transfererade sig därifrån, varmare om hjärtat än hon varit på 15 år…

meeeeeeeeeeeeeeeeer

Mer =)

Awww, så fint Marre

Aww! Jag älskar Sirius och Clarissa