A dark Secret [SV]

Åh jag såg det nu annie... Mysko! Ska genast ta bort de extrta punktarna! (genast som i då jag kommer hem från jobbet!)

tack malin! :-)

nästa kap skrivs in då jag kommer hem! ;-)

Och eftersom ni inte kommenterat, skickar jag nästa kap i denna!

-----------------------------------------------------------------

Kapitel 8
Vi trodde du minns…
1977-11-27

Clarissa vaknade sent den morgonen. Det var söndag och mindre än en månad till jul. Hon stönade då hon satte sig upp, hon var öm i hela kroppen. Julen skulle inte alls bli lika lugn, fridfull och rolig som den brukade vara… snarare smärtsam!

”MacDougal!”
”Ja?” frågade Clarissa trött då hon kom ned i uppehållsrummet. Hon nästan föll ned i en soffa och stängde ögonen. Huvudet bultade, kanske började hon bli förkyld?
Tredjevåningen klockan två!”
”Ja, ni sa det igår! I Hogsmeade, minns ni?” suckade Clarissa och såg trött på James och Sirius. De fick båda ett roat flin på läpparna.
”Erkänn att det är mycket roligare i Hogsmeade då man egentligen inte får vara där!”
”Visst, och att bli dammig och smutsig om kläderna är min nya favoritsport!”
”Jag visste inte att du var så pryd…!” sa Sirius allvarligt. Clarissa suckade.
”Det är jag inte. Men jag var nyduschad!” Sirius fnös och öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen då han fick en menande blick från James.
”Se bara till att komma i tid Clare…”

Hon satt i Stora Salen och åt lunchen. Hela kroppen ville protestera, hon ville inte ha mat! Hon satt ensam, så ingen tvingade henne att äta. Men samtidigt var det så hemskt tråkigt att sitta själv så hon åt av bara den anledningen. Clarissa kunde höra hur de andra kring bordet viskade om henne. Hon kände också hur illamåendet växte. För mycket mat, tänkte hon då hon lämnade Stora Salen.

Med bestämda steg gick hon till tredjevåningen. Trapporna hade redan förvirrat iväg henne till fjärde, två gånger! Hon suckade och letade efter det rum killarna pratat om. Men hon hittade det inte. Där hon fått för sig att rummet skulle vara, fanns bara en kal vägg. Hon kände raseriet stiga genom kroppen, hade de lurat henne?

”Clarissa!” Hon hörde sitt namn, men såg ingen. ”MacDougal!”
”Vart ÄR du Sirius!” fräste hon irriterat.
”Här, blindstyre!” Han lät road. Clarissa snurrade runt igen och nu såg hon honom sticka ut huvudet genom en dörröppning. ”Kom!”

Hon drogs in i rummet, irriterat skakade hon av hans hand.
”Det tog tid!” sa James lite irriterat men mest roat.
”Förlåt att jag inte såg er då! Det var ju inte så att ni SA vilket rum jag skulle till!” James skrattade och Sirius log.
”Vi trodde du minns!”

”SLUTA larva er! Ska vi bli klar idag eller?!” fräste Clarissa irriterat. Hon var inte på humör för… ja egentligen ingenting.
”Du var mycket roligare igår!” sa Sirius med ett flin. ”Då skrattade du åt oss. Du till och med dansade flumdansen med oss!”
”SKULLE vi jobba eller? För annars kan jag lika gärna gå!”
”Jag trodde du listat ut vid det här laget att vi bestämmer och du utför!” Clarissa blev först blek och stirrade nästan skräckslaget på något de inte kunde se.
”Jag skoj…” började Sirius men Clarissa avbröt honom med en kall röst:
”Ingen bestämmer över mig…”
”Clare, jag menade inte…”
”DU menade visst! Du tror att bara för att jag vill ha betyg, så ska jag göra allt! Att bara för att skydda betygen ska jag göra som ni säger… Men jag tänker inte göra det! Jag vill inte…” När James och Sirius uppfattade gråten i hennes röst, var hon borta.

Hon spenderade resten av eftermiddagen i sovsalen. Hjärtat värkte och minnena brände bakom ögonlocken. De förstod inte, de visste inte. Tiden efter hennes pappas död hade varit hemsk. Hon hade bott hos fler än hon kunde räkna till, och alla hade varit lika hemska…

”Clare…”
”VAD GÖR NU HÄR?!” nästan skrek Clarissa förvånat och såg argt på James och Sirius som stod framför hennes säng.
”Det är middag… och du är arg på oss…” sa James lågt.
”OCH?” Sirius bet sig själv i tungan, eller det var det de såg ut som i alla fall, innan han sa;
”Jag vet att jag är en idiot, förlåt om jag sårade dig…!” Bedriften att få ett förlåt av Sirius var stor, men Clarissa ville inte höra den.
”Jaha, tack då, jag är inte hungrig. Kan ni gå nu?”

Hon var elak, det visste hon, men hon orkade verkligen inte. Clarissa kände ett starkt behov att prata med Snape. Så hon började leta sig ned till fängelsehålan.
”Clarissa…” Snapes röst fick henne nästan att le.
”Hej!” sa hon och vände sig mot honom.
”Vad gör du här nere?” Hon kände hur hon rodnade när hon sa;
”Jag bråkade med Black och Potter, så jag… letade dig?” Snapes blick gick inte att tyda, men hon hade en känsla av att han inte riktigt gillade det.
”Det är bättre om vi pratar sen…”
”Varför?”
”De andra kommer snart…”
”Gillar inte de mig…?”
”Jo, kanske, men du kommer inte gilla dem!”

Clarissa låg stel och kall i sängen. Snape hade haft rätt. Kvällen hade varit riktigt hemsk! De plågade små stackars förstaklassare, och andra också…! Clarissa rös. Snape hade hjälpt till! HAN hade också gjort hemska saker! Clarissas syn på Snape var… ändrad. Var han som alla andra? Hon som trott att han var annorlunda…

Men men men.... Vad gjorde Snape???

hemska saker? (a) ;P

Inte något bra svar Marre

jag vet... men jag har inte bestämt mig än x)

Mer! Den ör grymt bra

Det kommer i morgon! Är hos farmor och farfar ;-)

Åh, bra! Läskigt med Snape där...^^

hehe (a)
And it continues!

-------------------------------------------------------

Kapitel 9
Storm
1977-12-13

Snön låg i ett tjockt lager över marken och den fallande snön färgade även himlen vit. Clarissa låg i sin säng och vred och vände sig. Ansiktet var oroligt ihopdraget i en grimas och svettdropparna syntes tydligt på hennes vita panna.
”Nej, sluta” mumlade hon. ”Snälla sluta!”

Clarissa satt upp i sängen. Hon var så varm att täcket klibbade fast i henne.
”Clare! Vad hände?!” Lilys oroliga och rädda röst bröt tystnaden i sovsalen.
”Va?” frågade Clarissa utmattat.
”Du skrek!” sa Elle allvarligt men såg oroligt på henne, då hon satte sig ned på de röda lakanen.
”Oj…” sa Clarissa lågt. ”Hade en mardröm bara!” ursäktade hon sig och hoppade vigt upp ur sängen och sprang in i duschen.

”Tror du att det går bra?” frågade Clarissa James, då de stod och väntade utanför lektionssalen.
”Ja, det borde de göra, vi har ju jobbat bra!” sa James och log. Clarissa däremot rodnade och såg skamsen ut.
”Ni fickgöra det mesta själva ju…! För att jag var så sur…”
”Då du var med, hjälpte du till bra! Det hade inte blivit lika bra utan dig!” sa Sirius och log.
”Släpp nerverna nu! Det kommer gå super!” sa James och även han log. Clarissa log lite osäkert mot dem båda, men hann inte säga något innan klassrummet öppnades och de gick in.

Hon tror att det gick bra… hon hackade lite, men hon sa allt som skulle sägas medan James och Sirius demonstrerade. Deras lärare verkade nöjd och det var även James.
”Sa ju att vi skulle äga ut alla andra!” sa han glatt och log då de gick från lektionssalen.
”Jag stammade för mycket…” sa Clarissa och log ursäktande. ”Det var inte meningen!”
”Eh! Sluta var så hård mot dig själv! Du var grym som kom ihåg all text!” sa Sirius med ett flin.
”Japp, bästa gruppen e vi de!” skrattade James nöjt.

Det var lättare att umgås med marodörerna nu. Om det var för att hon visste hur Snape var, eller för att de inte VILLE bråka med henne mer, visste hon inte. Hon rös fortfarande då hon tänkte på den kvällen. Att slytherinare skrämde elever i andra elevhem visste hon. Att de inte var snälla, hade hon alltid försökt tvivla, ALLA kan ju inte vara elaka. Hon hade trott att Snape ingick i den ”snälla – kategorin”. Men då han låtit sig övertalas att använda Cruciatusförbannelsen på en liten tredjeklassare… och sedan blivit arg på HENNE för att hon försökte skydda pojken…?

Lektionerna fortsatte hela dagen och även om det bara var tisdag, önskade hon att det kunde bli helg snart. Hon hade märkt Snapes sökande blickar, på de lektionerna de delade. De hade hon undvikigt, hon hade ännu inte konfronterat honom om hur hemsk hon tyckt att han var den där kvällen för lite mer än två veckor sedan. Han visste bara att hon undvek honom…

”Clarissa!” Hon stannade osäkert upp.
”Ja Sev?”
”Vi behöver prata!” Clarissa log lite ansträngt mot Snape och sa;
”Inte nu Sev, jag har saker att göra…” Innan han hann protestera, hade Clarissa skyndat sig därifrån.

”Varför ser Slytherinarna så surt på dig Clare?” undrade Elle då de satt i Stora Salen och åt middagsmat.
”Jag vet inte…” suckade Clarissa och undvek att se mot deras bord.
”Ska vi spöa upp dem?” frågade James irriterat.
”Nej Tagghorn! Det hjälper varken dig eller henne!” sa Remus allvarligt.
”Men…” sa James surt. ”Jag vill inte att de ska göra något mot henne, definitivt inte såhär nära quidditchmatchen mot Hufflepuff!”
”Jag klarar mig James!” sa Clarissa lågt men allvarligt.

Stormen ute blev allt värre, snön slog som piskor mot slottsväggen och man såg knappt vart man gick. Mitt i stormen stod Clarissa och försökte samla tankarna. Allt var så jobbigt nu för tiden. Allt hon kunde tänka på var sina föräldrar och så… framtiden. Vad skulle hända? Vart skulle hon ta vägen? Vart skulle hon bo? Vad skulle hon göra? Snön piskade hårt mot hennes redan kalla, röda ansikte. Det gjorde ont, men Clarissa kände inget behov av att skynda sig.

När hon kom in i slottet igen, stod on plötsligt öga mot öga med Snape.
”Oh… hej…” sa hon lågt och torkade bort vattnet från de tinande snöflingorna som bosatt sig på hennes kinder.
”Du har inte tid att prata med mig, men du har tid att gå ut i den här stormen!?” Clarissa rodnade lätt och log ursäktande:
”Jag behövde tänka…”
”Tänka på vadå? Ett sätt att bli av med mig?” Det fick henne faktiskt att skratta.
”Nej! Inte riktigt!” sa hon och log.
”Du har undvikigt mig… varnade jag dig inte?” Clarissa började känna sig illa till mods.
”Jo… men Sev…”
”Jag sa att du inte skulle gilla det du såg…!”
”Ja jag vet det men Sev…!”
”Varför UNDVIKER du då mig?!”
”FÖR ATT DU HJÄLPTE TILL!” fräste Clarissa surt. ”Det är en sak om DE gör det Sev, men DU gjorde det också!” Snape såg på henne med en mörk blick som nästan fick henne att rysa.

”Det är inte som du tror…”
Clarissa vände sig långsamt om, och bakom henne stod resten av Snapes gäng. Clarissa kände hur ilskan blandade ut rädslan och hon vände sig argt om igen och såg argt på Snape.
”Jasså Sev… vilken trevlig liten plan ni hade. Ännu gladare blir ni väl nu, då jag inte har med mig min stav…?!” Snape såg inte ett dugg förvånat ut, som om han visste, medan resten av gänget såg nöjda ut.

Utan att se varifrån förtrollningen kom, utan att veta vem som kastade den, kände hon hur musklerna krampade. Hela kroppen värkte, men hon var van vid den sortens smärta vid det här laget, så hon rörde inte en min.
”Vad var det då?” frågade hon och såg på dem alla. De hade bildat en ring runt henne, så att hon inte skulle ha en chans att springa därifrån. En av dem skrattade och sa:
”Förlåt, jag menade såhär…” Stöten som for genom hennes kropp denna gång var mycket starkare och hon föll ihop…

”Låt henne vara!” Rösten var mörk, arg och hotfull. Ingen svarade, men korridoren fylldes av skratt.
”Sirius?” mumlade Clare där hon låg på golvet. Riktigt vad som hände, såg hon inte, men Sirius lyckades få slytherinarna på flykt.
”Clare?” hans röst var både mjuk och bekymrad. ”Mår du bra?”
”Ja, tack!” sa hon, men inombords virvlade alla olika sorters känslor och tankar, likt en storm inom henne.

Awww!!!! ♥