Privat mellan Masato och Cipriano

Männen hånskrattade bara och när de kom till livbåten så hoppade en 2 män i först och sedan sa en.
- Hoppa i, eller klättra och sätt dig bredvid en av männen där.

Nora satte sig försiktigt i livbåten och försökte ta så lite plats som möjligt. Hon ville inte röra vid dom, dom luktade oerhört illa och såg inte särskilt fräscha ut heller.

Männen satte sig ner och en satte sig vid årorna och började ro mot det stora skeppet som låg nästan helt stilla i hamnen medans kanonkulorna small av från det.
De kunde inte dö, men hon kunde det men de skulle hissas upp innan första raden av kanoner.

Nora ryckte till av kanonerna som avfyrades och såg sedan på skeppet. Hon kände igen det från olika historier. Svarta pärlan. Men det kunde inte vara sant.

Männen flinade och när de kom intill skeppet så började de hissa upp livbåten upp till däck.

Nora svalde hårt och drog en hårslinga bakom örat. Hon såg sig omkring och bet sig hårt på läppen. Hon funderade på att hoppa ner i vattnet och simma tillbaka, hon var livrädd.

Männen såg på henne och satte sig lite närmare och sa.
- Det finns inget att oroa sig för unga fröken.

De var nu uppe vid däck och satte fast livbåten och de började kliva ombord.

Nora drog sig äcklat ifrån dom och gick ombord på skeppet. Hon drog en hårslinga bakom örat och såg sig omkring.

Det var en mörkhyad som var bar på överkroppen som kom emot dem och han sa.
- Jag visste inte att vi tog fångar.

En av männen som på honom och sa.
- Hon vill prata med Kapten Barbossa.

Nora la trotsigt armarna i kors och blängde på mannen. Hon tyckte inte hon såg ut som en fånge alls.