(Privat Roll) Cipriano & GinnyHermionePotter

"Du måste förstå att du måste stanna nu!" Säger Keiron till Amelia.
"Men är hon fastställd?" Frågar han Eira sedan.
"Nej, Men vi vet att det är hennes mamma som är hennes gudomliga förälder!" Säger Eira till Keiron.

Ljudet från ett horn hörs. Äntligen är det lunch. Eira var jättehungrig!
"Okej! Nu är det lunch! Ska du med Amelia?" Frågar hon.

Amelia såg på dem en stund, funderade på att löpa därifrån men hon var för hungrig. Hon nickade lite och la armarna i kors över brösten.

Eira tar Amelias arm och drar ibäg henne mot messpaviljongen.
"Om du har tur kommer ditt erkännande vid lunchen! Det är ett av de vanligaste tillfällena för erkännande!" Säger Eira och går upp för den lilla trapan till messpaviljongen.
"Eh.... Jag måste sitta med mina syskon vid bord 7. Men om du inte blir erkänd typ nu så får du sitta vid bord 11 tills vidare. Bord, stuga 11 tillhör Hermes barn och eftersom att Hermes är der resandes gud så får man höra hemma där tills man är erkänd" Säger Eira. De flesta lägerdeltagarna tittar på Amelia och bedömmer henne som om de ska kunna gisa vem hennes gudomliga förälder är.

Amelia såg sig omkring medan de gick och svalde hårt.
"Jag är inte en av er. Det kommer inget erkännande." sade hon kort och bestämt. Hon rynkade på pannan och såg på Eira som pekade på ett bord. Hon suckade högt och såg efter henne innan hon irriterat gick till bordet hon pekat på. Bord 11. Hermes. Den enda Hermes hon kände var företaget med främst väskor. Hon hade några stycken där hemma. Hon suckade lågt och blängde mest på lägerdeltagarna som kollade på henne.

"Vem var det där?" Frågar Eiras syster Keyla henne.
"Det är Amelia. Hon är en ny lägerdeltagare, men hon är inte erkäs än" Säger Eira.
En skogsnymf kommer och serverar grillat kött med olika tillbehör. "Tack" Säger Eira och tar emot lite.
Hon reser sig sedan för att offra till sin pappa Apollon. Undrar vem man offrar till när man inte är erkänd? tänker hon, det tar tydlgen väldigt lång tid för Amelias mamma att erkänna.
Själv hade hon blivit erkänd efter bara 10 minuter i lägret.

"Vi ska offra lite av vår mat till gudarna! De gillar det!" Ropar hon till Amelia.

Amelia såg äcklat på köttet och tog grönsaker istället, hade blivit vegetarian när hon var liten. Inte för djurens skull utan för att hon brydde sig om miljön.
Hon vände sig om när Eira ropade att de skulle offra mat, hon spottade ut vindruvan, som hon stoppat i munnen nån sekund innan, på tallriken och reste sig upp. Hon följde osäkert med dom som satt vid hennes bord och svalde hårt.

"Du kan äta upp vindruvan igen! Gudarna vill nog inte ha utspottad mat!" Säger hon till Amelia när hon kommit fram.
"Men vilken gud eller gudinna ska du offra till? Frågar Eira henne.
Några av Afrodites barn skriker till Eira och hennes syskon: "Vi ska offra för kärlek! Och ni? Nej just det! För er är kärlek värdelöst!"
Eira känner hur det kokar inom henne. Hon tar en av brödbiarna med mest fett på och slänger på den som ropat.
"AAAAAAAAAAAAAAA" Skriker Afrodites dotter när hon fårr den smöriga brödbiten i håret
"Där fick du!" Skriker Austin Lake, Eiras bror.
"Kom! Det är snart vår tur att offra!" Säger hon till Amelia och drar henne mot offerelden.

"Dom kan få min vindruva, tror inte nån av dom ens förtjänar mer än så." sade Amelia och såg sedan mellan tjejerna och Eira. Hon suckade lågt och öppnade munnen för att säga något men ångrade sig, kände att hon skulle låta som en mamma. Hon gick till elden och petade ner vindruvan. "Jag vill hem." tänkte hon och gick sedan åt sidan. Hon gav tjejen vid elden ett snabbt leende och väntade på Eira.

Eira kastar ner lite av maten och säger "Apollon!" Som hon gör varje måltid på lägret. I början hade det känts konstigt, men nu är hon van!
"Vem offrade du till?" Frågar hon Amelia när de går tillbaka mot borden.

Amelia ryckte bara på axlarna och gick tillbaka.
"Ingen. Tror inte på det här." Sade hon och ryckte på axlarna.