[PRS] skorpa & boknörd_

Fan, Mikael kan inte få något från att studera den äldres ansiktsuttryck, ingenting alls.
"Gör du?" frågar han och känner hur hans hjärta dunkar hårt, det känns som en konstig diskussion att ha med läraren som han crushat på ett tag nu.. Och han vet att han låter alldeles för nyfiken, men han orkar inte tänka på det. Istället ser han upp på den äldre, hoppandes på att få ögonkontakt med honom ännu en gång, men hans blick är inte på honom längre.

Coachen nickar och drar handen genom lockarna, möter inte Mikaels blick.
Han förstår faktiskt hur Mikael känner, tror han, men Kayden vill inte gå in på detaljerna av hans privatliv.
"Kay!" hörs en kvinnlig röst och coachen snor runt, för att bli omfamnad av en kvinna med lillrött hår; tränaren känner genast igen henne som sin gudmor, Betthany, som nyss nått åldern femtio.
"Hej!" säger han förvirrat. "Vad gör du här, Beth?" Han kastar en blick mot Mikael, som övergått till att lyssna på musik.
Hans gudmor himlar med ögonen och släpper taget om Kayden.
"Får man inte hälsa på då och då?" frågar hon strängt, men hennes ansikte spricker upp i ett leende. "Det här är min dotter, Penelope!" säger hon och gör en gest mot en tjej som coachen inte lade märke till förut.
Hon håller nervöst på med fingrarna och ser ut att vara i Mikaels ålder. Håret är ljusrött och platt.

Mikael granskar de nya ansiktena som kommit fram mot dem, han kan inte sluta undra vad de har för relation med varandra. Han anstränger sig själv för att inte verka alldeles för oartig, utan skickar iväg ett leende mot både den äldre kvinnan och den yngre, som verkar vara i hans ålder. Efter det lilla leendet så låter han blicken glida ner till sina våta skor som fortfarande trampar lite i vattenpölen. Men när kvinnan frågar vem han är, skjuter han genast upp blicken, hans musik är inte så hög så att han inte kan uppfatta vad de säger.
"Mikael, bara en elev.." säger han och hoppas att bussen snart ska komma och hämta honom, för han orkar inte med något mer socialt umgänge. Han vet att svaret är enkelt och kort, han räcker inte ens fram en hand för att hälsa på dem.. men han hoppas bara att de inte förväntar sig att han ska göra det. Den yngre killen tuggar hårt på tuggummit i hans mun medan What are words med Chris Medina hörs i utkanten av hans huvud och vänder blicken mot sin coach. Mikael sliter bort blicken när han väl ser hur en ut av stadens många bussar kommer körandes.

Kayden ler mot Mikael.
"Hejdå, nästa träning är på Onsdag!" säger han, utan att bry sig om att Mikael sagt att han var urusel. Sedan vänder han sig mot sin gudmor och Penelope.
Hans gudmoder ler roat och sträcker på sig.
"Har du något emot att vi hälsar på?" undrar hon och hennes dotter lyser upp.
Coachen ler stelt, kommer ihåg att hon var värsta städgalningen, men det är för oartigt att säga nej så han nickar.
"Visst, varförinte?" säger han.

Den yngre nickar lite enkelt på huvudet och håller hårt om remmen på ryggsäcken.
"Hejdå," säger han och vänder sig om för att gå på den gamla bussen som han suttit på så många gånger innan. Han sätter sig längre bak i bussen och skickar iväg en sista blick på sin coach innan bussen kör iväg. Han är ärligt talat inte säker på om han kommer fortsätta, antagligen inte. Mikael hade trott att coachen förstått det.

Timpeskip a lá my swagg
Kayden antar att han druckit för mycket, men eftersom att effekten av alkoholen påverkar hans sinnen och hans tankar är inte riktigt klara.
Han går ut ur sin kompis hus, hand i hand med en tjej som han dansat med hela kvällen. Musiken dunkar och det luktar rök, svett och alkohol i huset. De kryssar mellan människorna och när dörren smäller igen efter dem delar coachen och tjejen en blick innan de pressar sina läppar mot varandras.
Kaydens tankar är luddiga när han flätar in ena handen i tjejens lockar.

Med nästintill noll energi skjuter Mikael sig upp från det torra gräset. Luften var uppfriskande från lukten av alkohol och svett inne i huset, men nu var det samma lukt utanför också. Det var en dum idé att komma, han borde ha förstått att den här gången inte skulle vara annorlunda. Han tar en klunk av colan som han hittat i kylskåpet i köket innan han gått ut till den enorma trädgården, då han hatar smaken av alkohol. Och ja, han har smakat förut, men ångrat det efter första klunken. Han borde inte ha låtit Marcus övertala honom igen, men han ville inte lämna sin kompis ensam när han blir full. Plus hade han hoppats på att få syn på coachen, kanske berätta att han inte vill fortsätta på fotbollen, men han hade inte sett en skymt av honom på hela dagen. Mikael trycker sig förbi massvis med svettiga kroppar för att komma in i huset för att leta reda på sin långa vän.
Efter en hel del letandes och flera tjejer som lagt sina armar runt hans nacke (som han var tvungen att knuffa bort) så hittar han den något äldre killen med en tjej tätt intill sig. När han vänder sig om brister hans ansikte upp i ett stort leende.
"Mikael, jag letade efter dig!" säger han ivrigt, alkoholen har visst slukat honom ännu en gång. "Är det okej att du åker hem själv? Jag ska hålla den här tjejen sällskap ett tag till..." Den yngre ut av dem suckar enkelt, han vet att han inte kan dra med sin kompis hem igen, så han kan inte direkt säga nej. Efter en enkelt nickning känner han hur hans kompis kramar om honom hårt innan han går svirrandes upp för ett par trappor med tjejen hack i häl. Mikael skakar på huvudet för sig själv och försöker hitta sin väg ut ur huset, men stannar direkt upp när han ser ett bekant ansikte pressa sina läppar mot en tjejs.

Kayden får reda på att tjejen heter Celine och hon bor några hus därifrån. Varför hon sa det vet han inte, men båda är för fulla för att orka bry sig när de strular med varandra.
Celines hår är mörkt och långt, hennes ögon är gröna och hon har smilgropar. Coachen vet att han inte kommer att hålla på med henne igen, det är ganska självklart - dessutom kommer han nog inte komma ihåg henne heller.
Kayden stänger av hjärnan; det var länge sedan han bara släppte taget om allt och bara körde.
Tränaren känner sig iakttagen och i ögonvrån ser han Mikael, som står som fastfrusen och stirrar på dem.

Mikael känner sig alldeles torr i munnen när han ser på dem. Han lägger märke till den äldres öppna ögon, men han hoppar snabbt över den korta häcken för att gå därifrån. Vad hade han egentligen tänkt sig? Att hans coach skulle besvara hans känslor? Han biter sig hårt i läppen, så att den som många gånger annars spricker och lite blod slingrar sig in i hans mun.
Han knäpper sin jacka och drar på sig luvan så att han kan gömma sig ännu mer från omvärlden. När han väl kommer in i sitt hus slår han igen dörren, herregud vad han känner sig löjlig, han är i alla fall glad att han inte börjat gråta inför tränaren. Han hänger upp sin jacka och slänger av sig sina skor för att sedan tända lamporna i hallen. Slutet av lördagen får helt enkelt bestå av film och kattmys som vanligt.

Kayden och Celine bestämde sig för att dra hemåt och eftersom att båda är berusade är deras lokalsinnen inte riktigt med dem, så de tappar bort sig några hundra meter senare.
"Där borta bor mormor", sluddrar Celine och pekar mot ett ganska stort hus. "Tror jag."
"Vi går dit", säger Kayden, inte heller tydligt.
Kayden och Celine vinglar mot huset hon pekade på och Celine knackar.
Snabba steg hörs och hade Kayden varit i ett normalare tillstånd hade han tyckt att det var konstigt att en gammal människa rörde sig så snabbt.
Dörren slår upp och i dörröppningen står en kort, asiatisk kille.
Mikael.
"Du är inte mormor", bekräftar Celine och vinglar till.