[PRS] Cipriano & Cawith

"Mytol- vadå?", undrade Damon då han inte riktigt hade uppfattat den hon sa. Han gick in i stugan och granskade den. Den var i princip tömd, men rester av en eldstad var placerad på golvet i mitten.

Mal satte sig mot väggen och slöt ögonen i några sekunder.
"Mytologiska varelser. Jag kollade upp allt och började komma in på historier om typ Herkules, Akilles, Odysseus och andra såna där hjältar som också fick liknande monster efter sig. Så jag tänkte att vi kanske har något gemensamt med dom. Jag har iallafall aldrig träffat min mamma så jag tänker att min mamma kanske är en gudinna." sade hon och såg på honom.

Han skrattade till.
"Även om den värld vi lever i är knäpp. Så är den inte så knäpp. Gudarna dog ut för evigheter sedan, och det är ytterst otroligt att de skulle få barn med en gudomlig", påpekade han.

"Jag vet men det är den enda förklaringen. Eller närmsta vi kommer till en förklaring." sade hon och såg på honom. Hon svalde lätt och la sig ner med huvudet på sin väska.

Damon svarade inte utan satte sig ned på det kalla trägolvet. Det knarrade till av tyngden, han antog att träet var väldigt gammal. Ju mer han tänkte på tjejens ord desto mer trodde han på dem. Han visste inte vilka hans föräldrar var, de hade inte lämnat något efter sig och han hade fått en gåva.
"Sjut coolt isåfall", mumlade han tänkandes.

"Vatten verkar hela dig. Jag tänker antagligen Apollon eller havsguden, minns inte vad han heter. För det är ju vatten och därför han det vara havsguden men samtidigt kanske du bara blir helad av allt och då är det Apollon för jag tror han är helandets gud också." sade hon och slöt ögonen. "Jag fick säkert nån tråkig." sade hon besviket.

"Ja, kanske", svarade Damon tankfullt. "Så du menar att charma folk med dina ord inte är något coolt? Isåfall är jag ett monster", flinade han.

Mal skrattade till och slöt ögonen i några sekunder innan hon såg på honom.
"Men det håller inte länge. Ifall jag ber dig typ hoppa i vattnet nu så kommer du göra det men efter tre sekunder så kommer du bli förvirrad och sen undra varför du gjort så." sade hon.

"Jag märkte det. Du vet med svärdet. Men det kanske går att träna upp", sa han tankfullt. "Borde det inte finnas fler som vi? Jag menar, det finns ju rätt många gudar om det nu är som du tror..."

"Hjälper du mig då?" undrade hon osäkert och såg på honom. Hon nickade sedan fundersamt och fuktade sina läppar. "Hur ska vi hitta dom?"