Minnen från förr (PRS)

Tasha höjde ögonbrynen åt honom.
"I ett ruckel, i det du nyss såg som jag brände?" frågade hon något ironiskt men hon förstod honom. Hon kanske var för hård mot honom, drog förhastade slutsatser.
Hon såg bak på honom och nickade.
"Det förstår jag. Har du symptom innan och efter förvandling? Hur länge håller förvandlingen i? Klarar du dig i ett rum eller behöver du ut och jaga?" Hon frågade allt medans hon backade och såg på honom så han skulle komma ikapp. Hon ville veta allt både för hans skull, för att han skulle få det så bra som möjligt och för hennes skull. Hur långt var det ens till nästa förvandling? Skulle de finns en bostad innan dess?

Zachary skyndade fram till Tashas sida, fortfarande med händerna knäppta bakom ryggen. Han log lite, utan att titta på henne.
"Du har alltså inte lyssnat under lektionerna", konstaterade han . "Enfaldigt och så otroligt typiskt dig. Det var alltid lika tröttsamt att behöva arbeta med dig..."
Det var ju inte precis en nyhet för honom, att hon inte hade lyssnat på lektionerna. Hon hade aldrig sett speciellt uppmärksam ut, speciellt inte när det kom till skriftliga uppgifter. Medan han själv suttit och försökt bli av med arbetet under lektionen hade hon haft helt andra saker för sig. Troligen var det därför de började bråka från första början, för att han ansett att hon slösade bort värdefull tid på annat. Och så hade troligen talat om det för henne på sitt egna, inte speciellt trevliga, sätt.
Han skakade lätt på huvudet och återvände till verkligheten utanför sitt eget huvud.
"Jag antar att du lagt märke till mina extremt vackra naglar", sade han och tittade ogillande på sina händer. "För övrigt är det inte så farligt förutom att jag blir lättretlig."
Han stoppade ner händerna i fickorna på rocken istället och betraktade vägen framför dem.
"Det brukar vara några timmar tror jag", fortsatte han lätt tvekande. "För att vara helt ärlig vet jag inte riktigt...Och förresten", sade han och vände blicken mot henne. "Så jagar varulvar männsikor, inte djur. Det är lite konstigt med tanke på att de nästan är identiska den vanliga vargen, men jag antar att det är därför det kallas en förbannelse..."

Tasha suckade och stoppade honom genom att lägga en hand mot hans bröst och ställa sig framför honom.
"Det har inte slagit dig varför jag betedde mig så?" frågade hon och såg in i hans ögon.
"Tror du att jag lärt mig mycket med att bo med min far? Tror du det var rätt miljö till att lära sig saker. Visst har jag gått i skolan innan Hogwarts. Men det var en fattig skola, med elever som jag." hon såg in i hans ögon åter om han skulle förstå.
"När jag kom till Hogwarts kunde jag knappt läsa ordentligt. Kan du förstå att det var svårt då? Jag försökte verkligen koncentrera mig på lektionerna, men jag kunde inte. Uppgifterna växte på hög och jag var bara den missplacerade i Ravenclaw, idioten." hon vände sig om och såg inte på honom längre. Det var ett under att hon ens klarat skolan, men läsa kunde hon knappt än även om mycket annat blivit bättre. Hade det inte varit för toppbetyget i det praktiska, i Quidditch och trollformler, hade hon väl blivit sparkad.
Det blev en lång tystnad mellan dem innan hon tillslut nickade åt hans ord om sin förvandling.
"Okej, jag vill bara vara förberedd och så du får det bra." log hon svagt mot honom.

Zachary stannade till och tittade ner på hennes hand varpå han övergick till att titta på henne med ett höjt ögonbryn.
"Nej du vet, det gick in genom ena örat och ut genom det andra", sade han sarkastiskt och knackade sig lite i huvudet. "Förstår du inte att jag bara beklagar mig lite..."
Han skakade på huvudet och lade händerna på hennes axlar, böjde sig ner för att deras ögon skulle mötas på samma höjd.
"Det sårar mig lite faktiskt, att du tror att jag är så pass egocentrisk att jag inte lyssnat på ett enda ord av det du sagt", sade han lätt stött. "För övrigt så hade jag nog också varit tvungen att vara blind och döv för att inte ha förstått din situation."
Med ett lätt skrockande släppte han hennes axlar och rätade på sig. Självklart hade han redan hunnit lista ut varför hon inte varit den bästa i skolan samt varför hon inte verkat speciellt intresserad under vissa lektioner. Med en sådan barndom kunde ingen klandra henne för hur hon uppträtt under sina skolår. Samtidigt kunde han inte erkänna att han riktigt förstod varför hon inte tagit sig själv i nackskinnet under sina senare år men bestämde sig snabbt för att släppa de funderingarna.
"Du vill vara förberedd?" frågade han lätt roat. "Som jag sa, lås dörren och låt bli att sticka in fingrarna."

"Förlåt" mumlade Tasha fram och såg upp på honom.
"Det är bara.........." hon tvekade på orden, visste inte hur hon skulle säga det.
"Svårt att tala med dig, när vi först möttes för några timmar sedan. Du var precis som i skolan, men inte nu längre." hon försökte förklara, var osäker på honom då han nu verkade något normal faktiskt.
"Jag visste inte om du menade allvar med det du sa, att jag var en plåga och idiot. För det var jag, det är jag. Nog för jag kan läsa bättre, men bokstäverna hoppar fortfarande omkring och byter plats." hon tystnade, det var svårt att förklara hur det var, vilken ansträngning det krävdes av att läsa.
"Vi får lösa det helt enkelt, det blir nog bra med din förvandling sålänge vi får ett hus." men det där huset visste hon ärligt inte hur hon skulle få tag på.

"Åh, missta dig inte", sade Zachary hastigt med uppspärrade ögon. "Jag talade nog sanning..." Han rätade till hårnålen som höll undan luggen och stoppade sedan ner händerna i fickorna.
"Däremot måste jag ju erkänna att jag ändrat min åsikt angående dig efter våra ofantligt djupa och känslosamma konversationer."
Om någon hade talat om för honom för sju år sedan att de skulle komma att sluta fred hade han troligen förklarat människan från vettet och hånskrattat. Nu var han mest tacksam över att han träffat på henne. Att tillbringa all sin tid ensam och förtryck av resten av omvärlden hade inte direkt varit en trevligt period i hans liv.
Han sneglade på henne ur ögonvrån och det ryckte lite i mungiporna,
"Jag tror inte att du behöver oroa dig...har man gjort det över tvåhundra gånger kan jag försäkra dig om att man blir ganska van..." Han tystnade och tittade fundersamt på henne. "...på tal om det där huset som är cäldigt omtalat vid det här laget, du råkar inte veta vad det kan befinna sig. Det kanske är uppehåll nu, men jag kan försäkra dig om att regnet inte kommer ta hänsyn till om vi har tak över huvudet eller ej."

"Tack för den." muttrade Tasha fram men log samtidigt då hon inte visste om han menade att han ansåg att hon var en idiot nu, eller varit en.
"Jag har ändrat mig om dig med, det finns mer djup i dig än någon kunnat ana." log hon och skrattade lite.
"Nej, jag har ingen aning om var det kan ligga. Du råkar inte ha ett hus liggandes någonstans?" flinade hon och blinkade åt honom innan hon blev allvarlig.
"Nej, jag vet faktiskt inte. Det vore bra om vi fann ett öde hus, herrgård eller vad som helst. Något vi med lite magi skulle kunna fixa och sedan göra det mugglarsäkert." hon log snett, för att vara ärlig var det magi hon var bra på. Formler och annat hade alltid varit hennes starka sida och hon hade lärt sig mycket med åren. Hon kanske knappt kunde läsa, men det kunde hon i alla fall.

"ja, jag är så djup och poetisk", sade Zachary och himlade med ögonen.
Vid hennes nästa fråga krängde det lätt till inom honom. Mycket riktigt ägde familjen Ciccone en hel drös med fastigheter runt om i landet, men där var han ju knappast välkommen. Vid det här laget hade de troligen lagt så starka beskyddsbesvärjelser runt husen att inte ens de själva hade tillträde.
"Jovisst, vi har fler hus än det går att räka, men glöm att vi får tillträde till dem. Far jobbar på ministeriet så min gissning är att de skyddas via dem", muttrade han och kollade upp mot den mörknande himmeln. "Det är bara ren tur att de inte är efter mig, tacka far för alla hans högt uppsatta kontakter..."
Det var visserligen sant, utan Chadwick Ciccones kontakter på ministeriet hade han troligen suttit bakom lås och bom. Men är man slug som en orm och ofångbar som rök är chansen att man blir tillfångatagen inte speciellt stor.
Han skrattade bittert.
"Femhundra galleoner erbjuds den som kapar Zachary Ciccones huvud och sätter det på en påle... det hade just varit en vacker syn det", sade han och flinade för sig själv.
Visst, det lät väldigt makabert men det var troligen så det slutat om hans far inte mutat varenda levande själ på ministeriet som fått nys om den blodiga händelsen.
"Den här vägen verkar för övrigt ganska lovande", fortsatte han och betraktade de tätnande träden. "Men hur mycket tur kan man ha egentligen? Det är ju inte speciellt ofta man snubblar över ett gammalt övergivet hus.."

"Åh, på så vis." svarade Tasha förundrad. Hon lärde sig mer om honom efter var sekund och att de faktiskt ägde flera hus, hon kunde inte tro att någon gjorde det då hon knappt ägt ett.
"Varför lät de inte bara ett finnas för dig? Så du kunde hålla dig gömd?" egentligen förstod hon sig inte på hans familj så hon sa inget mer. Istället la hon handen på hans axel och log svagt.
"Ingen ska finna dig och kapa ditt huvud och ingen press ska finna mig. Vi ska hålla oss gömda, bli starka." sa hon trosvisst och blinkade med ögat åt honom.
Hon svängde av från vägen vilket han visat, skogen tätnade om dem men det hela såg ut att vara en gammal stig eller grusbelagd väg ingen använt på evigheter. Det mörknade snabbt och Tasha höll sig omedvetet närmare och närmare honom, hon ogillade mörkret rentav var rädd för det. Skogen gjorde inte den kusliga stämningen bättre heller.
När de gått ytterligare en halvtimme började skogen glesna något, de måste vara i dess mitt och framför dem höjde sig ett enormt hus. För Tasha var det enormt men egentligen var det en mindre herrgård. Det var omgärdat av en liten vildvuxen trädgård och stenmurar runt allt, framför dem fanns en hög järnbeslagen grind.
"Vad tror du?" frågar Tasha och ser hänförd ut med stora ögon. Den förfallna herrgården var för henne som ett slott.

Zachary tittade på henne och lutade aningen på huvudet.
"Har jag inte redan sagt att det var jag som var oförsiktig? Mina föräldrar skyr mig inte, snarare tvärt om. Men jag måste säga att de såg ganska förbannade ut när de fick reda på den lilla fina scenen som utspelat sig vid vårt fritidshus."
Det lät väldigt bra det där med att hålla sig undan ett tag, erkände han för sig själv. Antagligen tyckte hon samma sak? Självfallet gjorde hon det...var det inte därför de vandrade efter den här förbaskade stigen?
Han skrockade för sig själv när han insåg att hon, ganska odiskret, makat sig närmare honom desto mörkare det blev. Odiskret var det då hon, synnerligen omedveten om det, trampade på hans tår. Mörkret hade aldrig gjort honom nervig på det sättet, snarare tvärt om. Solen spred värme men samtidigt låg den jämt och ständigt inom hans synfält vilket resulterade i odrägliga huvudvärkar. När det var mörkt ute behövde man aldrig oroa sig för att behöva kisa så pass att det kändes som om ögonen skulle falla ur sina hålor.
"Åh...", sade han och stannade tvärt till vid åsynen av den herrgårdsliknande byggnaden. Den var liten, mindre än deras fritidshus, men vad gjorde det?
"Det ligger mitt ute i ingenstans och har ett tak, helt såld. Och förresten, du är skyldig mina fötter en ursäkt."