[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag och Tyson hade målat klart stridsvagnen och jag hade blå färg av olika nyanser och guldig färg överallt; på de söndriga kläderna och i ansiktet. Vi hade målat en våg med en åskhimmel ovanför. Eller, Tyson hade gjort de större detaljerna och jag hade målat en stor åskvigg. Jag var väldigt nöjd med designen och vi kollade just nu på när Percy tränade pegaserna; en vit och en mörkbrun. De verkade ganska tjuriga, och då och då kastade de konstiga blickar på mig. Jag försökte undvika dem, men det var lite svårt och det kändes lite bisarrt att bli utstirrad av pegaser. Då och då började Percy prata högt med dem och det lät ännu konstigare. Pegaserna fnös ljudligt när han höjde rösten, men gjorde som han sa. När färgen torkat fick de provdra den i galopp.

Tyson, Percy och jag låg brevid varandra på gräsmattan vid jordgubbsodlingarna och tävlade om vem som kunde fånga flest med munnen. Lite längre bort stood Annabeth och Nema och byggde deras stridsvagn; de såg ut att vara osams om något. Nema fångade min blick och jag höjde på ögonbrynen mot hen, som lipade tll vsars och fortsatte med sin stridsvagn.
När jaglåg där i gräset och solen gassade mot mina bara armar och jag började tänka på hur konstigt det kändes att ha en gud som halvbror vandrade mina tankar iväg till Kronos. Det hade inte slagit mig förut, men han var min farfar. Titanernas Konung var min farfar. Jag visste att Kronos satt och möglade i Tartaros, men med tanke på Nemas dröm om ärransiktet Luke som ville återuppliva Kronos.... ja, det var minst sagt oroväckande.
Vi blev bortjagade av harpyor något senare, Percy visade mig hur man kunde rida på pegaser. Den mörkbruna såg inte direkt jätteglad ur när jag på darrande ben tog mig upp på dess glänsande rygg, men efter ett tag lyfte vi från marken. Det sög till i magen av skräck när vi lyfte, men efter att ha flygit ett tag i runda cirklar ändrades skräcken till förtjusning. En ironsik tanke slog mig; det kändes som att galoppera på moln. De stadiga vingslagen blev allt mindre när vi landade på marken och en våg av lättnad, blandad med besvikelse, sköljde över mig.

När vi gick mot våra stugor slog Clarisse på Connor Stoll med sin sköld. Hon hade någor som såg ut som grönt slem i håret och på sina biffiga armar och jag tyckte nästan synd om Connor när hon slog till honom med sin sköld, men han log mot mig och gjorde tummen upp. Jag antog att hennes elekriska spjut lagades eftersom det var förkolnat efter… ’händelsen’. Percy, Tyson och jag high-fivade när vi delae på oss och jag var så trött att jag inte ens orkade byta om, så jag kollapsade i sängen trots att klockan var fyra på eftermiddagen.

''Det kommer inte gå bra med de där hjulen Annabet!'' sa jag frustrerat ''Dem är för sköra! Om vi bara slipar i något går dem sönder.''
Hon gav mig en arg blick. ''Jag vet det Nema. Men saken är den att om vi tar några andra- som säkert är mycket klumpigare och osmidiga- kommer vi inte åka lika snabbt.''
''Visst'' muttrade jag. ''Någon måste träna hästarna. Antar att det blir jag.''
Jag torkade av den mörkbruna oljan på de mörkblåa jeansen och började jogga till pegasstallet.
Den där stanken av hö och häst mötte mig. Den stora svarta pegasen jag snackat med stod ganska långt in i spiltan.
''Hey'' försökte jag.
Kolla det är den där började någon.
Fan vad konstig den där är!, så hade de börjat med en svordomstävling också. Det var inte särskillt trevligt, för deras ordförråd var ganska livligt.
Jag gick fram till den stora spiltan. ''Tjena mors vännen.''
Pegasen vände sig mot mig och jag mötte dennes mörka ögon.

Efter att ha övertalat pegaserna om att träna dem gick vi ut genom stallet.
Direkt blev det liv på dem alla; två stycken stegrade och den stora svarta såg ut som om han skulle galoppera iväg.
''Stanna!'' skrek jag och flera lägermedlemmar tittade konstigt på mig. Jag skulle antagligen få komma på något annat sätt att prata med pegaserna på. Men inte nu.
Till min förvåning så lyssnade dem och lungnade ner sig- svärande.

Efter en lång dag damp jag utmattat ner på sängen i stuga tre. Havsdoften fick mig att koppla av och gjorde mig ännu tröttare än vad jag redan var.

En unken doft slog emot mig, en blanding mellan ruttet kött och get. Jag befann mig i samma grotta som förut, och samma satyr vävde på en lång, vit grej som en brudgum brukar ha. Ironiskt nog gick den upp varje gång han vävde på den. Samma cyklop som förra gången brölade till satyren att maten var klar och satyren reste sig på darrande ben och gick till ett annat rum i grottan. Satyren och cyklopet satt mittemot varandra och ett stort fat med lammkött fanns mellan dem. Satyren rynkade obemärkligt på näsan och svalde hårt. Eftersom att satyrer är hälften getter, fattade jag att han inte gillade synen framför sig. Än en gång stirrade hans stora, chokladbruna ögon på mig.

Drömmen ändrades.
Jag satt mittemot mamma på en picknickfilt vid stranden. Jag kände igen mig; vi var på samma ställe i Bahamas vi varit på för fem år sen, när jag var sju. Mitt yngre jag hade på sig en blå klänning (min favorit just då) och hade på mig en vit keps. Jag hade lockigt hår då, som var blött eftersom att jag troligtvis badat. Mamma skrattade åt mig när jag förstörde vårt nybyggda sandslott. Hon var mycket yngre, med guldblont hår och djupa, chokladbruna ögon. Plötsligt ändrades mitt barnsliga skratt till skrik, då sanden typ slukade mina fötter.
"Mamma!" tjöt jag och min mor var snabbt uppe på fötter.
"Hazel?" frågade hon förskräckt. Uttryck i hennes varma ögon var skräckslaget när hon tog tag i mina små händer för att dra upp mig.
"MAMMA!!" tjöt jag igen. Sanden hade slutit sig runt min midja och jag sprattlade desperat med benen, fast det var svårt att röra dem på grund av sandens tyngd. Min mor ryckte hårdare i mina armar; den oväntade styrkan fick min kropp att åka ur sanden. Jag visste inte att mamma var så stark; hon var inte den man trodde hon var, med smidig kroppsbyggnad och lång. Hon såg inte ut att vara så stark, men mitt yngre jag hade inte tänkt på det. Jag hade börjat storsnyfta och lagt mina skakande armar runt mamma, som lugnande strök mig över ryggen. Vi hade åkt därifrån nästan direkt. Samma kväll hade mamma pratat i telefon med någon hon kallade 'Älskling'. Hon hade låtit orolig och om och om igen sagt "nej, jag kan inte skicka henne dit än" och "hon är det dyrbaraste jag har". Jag hade lagt mig i mammas säng och trots att hon hade pratat lågmält hörde jag henne ändå dit.
En sak hon sagt hade gjort mig ordentligt förvirrad.
"Nej, Zeus. Lyssna. Jag vet att du för tillfället inte bryr dig om vad Hera skulle tycka om du kom hit, men det är inte rätt tillfälle för oss justnu. Det som hände har skakat om henne mycket och hon skulle bli ännu mer förvirrad och rädd. Fattar du inte att om du erkänner henne och hon vet om vem hon är, kommer jag vara tvungen att skicka henne dit! Jag kan inte..." Min mamma hade brytit ihop i snyftningar och lagt på. Det sista jag tänkt då innan jag somna var att jag faktiskt visste vem jag var; sjuåriga Hazel Brooks vars bästis var en gossedjurshund vid namn Ernst.

Jag vaknade med ett ryck och skräcken som jag känt i drömmen satt kvar.

Den kvällen somnade jag fortare än jag jag brukar, med tanke på att jag var en natt människa.

Värmen från den skinande sommarsolen brände behagligt i mitt ansikte. Havets lugnande läte gjorde mig tillfreds med det strålande vädret och mitt femåriga jag satt belåtet och slickade på en isglass jag kom ihåg att mamma hade köpt mig.
Det eldröda håret som just då var långt virvlade runt i mitt ansikte på grund av den lätta havsbrisen och frustrerat slog jag bort den.
Till min ilska föll min glass ner i sanden och frustrerat ställde jag mig upp och stampade på den.
-Kort temperament hade jag då också- tänkte en del av mig.
Jag tittade ut mot horisontens linje där havet speglade solen som var på väg ner.
Mystiska bubblor dök upp på vattenytan och spänt iaktog det yngre jag dem. Alla skratt och plaskanden verkade jag inte lägga märke till utan jag stod helt förlamad av nyfikenhet och stirrade på det mystiska bubblorna.
''Noema!'' ropade mamma ifrån det lilla hamburgar-stället som stod skymd för solen. ''Vi ska äta!''
Jag viftade lite med händerna mot henne. ''Mamma kolla!'' ropade den femåriga jag, och pekade mot havet.
Mamma kom gående mot mig och tog min hand.
''Vart''
Jag pekade ännu en gång mot stället där jag sett bublorna. En man reste sig från dem. Han var ikläd hawaiishorts och höll i en- en kaffel i jätteform?
Greppet om min hand hårdnade en smula. Jag såg nästan hysteriskt nyfiken ut nu.
''Kom vi ser hur han gjorde det där Mamma'' mumlade jag pipigt och försökte dra med henne mot havet men ingen skillnad. Hon stod fortfarande och stirrade på mannen som nu stirrade tillbaks.
''Poseidon'' mumlade Mamma.

Samma skräck satt kvar när jag bestämde mig för att utforska den andra delan av stugan. Jag ryckte till av varje gång åskan smällde eller när jag föreställde mig en rörelse i skuggorna.
I den andra delen av stuga ett fanns en stor staty som påminde om Zeus under den tiden hippiekläder var mode. Hans ansiktsuttryck var uttråkat och hans majestätiska drag passade inte in i den här hippieversionen av min far. Hans ögon verkade följa varenda av mina rörelser. I hörnet fanns en liten säng som var utom räckhåll från Zeus-statyn. Jag stirrade på statyn i någon minut och petade försiktigt på dens kind. En elektrisk stöt leddes genom mitt finger och skrek förskräckt till. Stöten kändes knappt, utan det var visionen jag drogs in i.
Jag stod framför Empire State Building, omgiven av kentaurer med konstiga tryck på deras tröjor, äldre versioner av Annabeth, Percy, Nema och ett stort antal andra från Halvblodslägret. Jag fäktades mot ett halvblod med ögonlapp och gyllene rustning. I ögonvrån såg jag ur Ärransiktet Luke sprang in i byggnaden. Annabeth, Percy och satyren från de andra drömmarna rusade in efter Ärransiktet Luke med mig och Nema i släptåg. Vi tog hissen till våning 600, som jag inte ens visste fanns. När vi väl nåt den högsta våningen möttes jag av en fasansfull syn. En stad låg ovanpå molnen och i drömmen tänkte jag hur hemskt det var att se något så vackert var förstört. Med tanke på hur jag tänkte i visionen måste jag ha varit där förut. Vi sprang över bron; eller, till mitten av den. Där hade den gått sönder och vi hjälptes åt att komma över. Annabeth ramlade nästan ner, men Percy tog i sista sekund tag i hennes hand och hjälpte henne upp. En vrål av raseri ljöd när Ärransiktet Luke högg ner byggnader som en gång varit vackra.
"Jag ska förstöra den, sten för sten!" vrålade han.
Jag drog bort handen lika snabbt som jag rört vid statyn. Rummet snurrade och på darrande ben gick jag ut ur stugan för att få frisk luft. Visionen var nog något jag var tvungen att berätta om, men när jag insåg att klockan bara var fem och att de andra kanske sov, ångrade jag mig. Jag strök omedvetet bort några svettdroppar ur pannan och gick ner mot havet, Poseidons territorium. Till min förvåning såg jag en figur med eldrött hår so satt vid strandkanten.
Nema.

Hade min dröm varit ett minne? Det var en svårförklarad fråga eftersom att jag inte tänkt på det på en mycket lång tid. Men jag var säker på att jag kände igen det. Som om jag skulle kunna beskriva hela campingplatsen mamma och jag hade varit på i drömmen.

Jag var så djupt in i mina tankar att jag nästan föll i vattnet när en gestalt diskret sjönk ned bredvid mig på strandskanten och gav till en suck.
I månljuset kunde jag urskilja vem det var.
''Trodde du sov'' mumlade jag.
''Trodde att du sov'' svarade Hazel med ett tankfullt flin och jag muttrade tillbaks.
Vi satt en lång stund och bara tittade på den stjärnklara himlen. Jag kände igen flera stjärntecken. Fiskarna, orion, casiopeia.
Till slut var det jag som avbröt tystnaden. ''Det är konstigt'' Hazel tittade undrande på mig ''Jag har aldrig haft problem med drömmar förut. Men helt plötsligt nu när jag vet vad vi är, så har jag drömt massa konstigt. massa minnen dyker liksom upp.''
Det var svårt att förklara just det, men jag ville försöka.
Hazel nickade tankfullt.
''Jag har också drömt.'' Det lät som om hon helst undvek att prata om det just nu, så jag nickade.
''Mm''
Ytterligare en lång tystnad. Jag borde säkert vara trött klockan fem på morgonen men jag kände mig faktiskt klarvaken.
''Så, din farsa är Zeus. Hur känns det Thunder girl?'' Retades jag och knuffade henne lekfullt på axeln.
Det gick lite dåligare än jag hade tänkt, eftersom att Hazel ramlade omkull och blev helt sandig.
Hon gav mig en mördande blick och jag fnös tillbaks.
Sedan var brottningsmatchen igång.
Hon kastade sand på mig och jag fick vattnet att skvättas upp på henne så att sanden klibbade sig fast på kläderna och i hennes hår.
Matchena blev aldrig klargjorda vem som vann, eftersom att när jag hade fått ner henne så brottade hon ner mig.
och sådär höll det på ett tag.
''och du då Sharkies! Hur känns det att ha ett ton plangton som pappa?'' garvade Hazel och vi båda slutade fightas.

Nemas blick mörknade och hon lipade mot mig, innan hon tacklade mig igen och vi fortsatte brottas. En sekund var hon på mig och jag fick saltvatten i munnen och ögonen. I nästa sekund var det jag som var överlägsen och hällde sand i hennes kläder och hår, och så fortsatte det. Det var ganska utmattande och när vi rullade av varandra utan någon klar vinnare insåg jag att att bli dränkt inte var min favoritaktivitet. Jag hade en saltig smak i munnen och ögonen sved av saltvattnet.
"Du", muttrade Nema medan hen borstade bort sanden från kläderna och kastade sandkornen på mig. Jag ryggade undan dem - jag tyckte strandsand var extra läskigt efter händelsen när jag var sju, och att på sätt och vis varit med om det nyss hjälpte inte direkt. Jag hade dock inge problem med att kasta de på andra. Heh.
När vi låg i sanden utbröt en stirrningsmatch i stället. Båda höll kvar varandras blickar, utan att blinka, i runt fem minuter, tills Nema tjöt till som om hen fått en elektrisk stöt och vände på huvudet.
"Hazel, aj! Seriöst, dina ögon skjuter blixtar!" muttrade hen och gnuggade sig i ögonen. Någonting sa mig att hen inte skojade.
"Oops, förlåt!" sade jag oskyldigt och viftade på ögonfransarna, vilket fick Nema att garva.
"Du är ju för töntig", skrattade hen och drog in mig i en kram.
"Du gillar mig ändå", protesterade jag och kramade tillbaka. "Så då kanske du är tönten?" Nema fnös.
"Glöm och dröm", sade hon och släppte kramen. Jag skrattade åt henne och öppnade munnen för att svara, men blev avbruten av en ilsken harpyas skrik.
"UNGAR UR SÄNGARNA BETYDERN MAAAT!" skrek en annan harpya.
"Ojdå", muttrade Nema och en rad svordomar följde efter. "Jag hoppas du är snabb nu, för jag vill inte bli harpyornas frukost."
Jag svalde.
"Inte jag heller." Och så började jag springa med Nema hack i häl. Vi zick-zackade mellan träden i skogen för att få bort harpyorna, men de verkade överlista oss och var efter oss med bara några meter. Kvistar och grenar slog i ansiktet och rev i kläderna och en trädrot hotade att fälla mig och när vi tillsist kom fram till gläntan me alla stugor var både Nema och jag andfådda och flämtande sprang vi till stuga tre.
"Skynda dig", väste jag. "Jag vill inte ha tre veckors disk från Tantalos." Nema fick tag om dörrhandtaget och flämtandes ramlade vi in i stuga tre, bara för att skrämma Tyson och Percy till döds.
Nästan, i alla fall.

"PERCY" brölande Tyson vettskrämt "Tjuvar!"
"Nema!" Förklarade Percy morrande. "Fem på natten...?"
"Morgonen faktiskt..." rättade jag och Hazel himlade med ögonen. "Eh... och vi hade liksom ingen lust att bli harpya käk. Det skulle inte du vilja heller."
Percy slängde täcket över huvudet och Tyson fnissade nervöst.
"Hazel ska sova här?" Frågade han och kliade sig i ghåret som nästan knappt fanns.
"Öh, nej. Hon snarkar." Svarade jag. Hazel fnös.
"Nej jag ska sova där det inte finns plankton hjärnor."
Med de orden drog hon ett djupt andetag och slängde sig ut genom snäckskals dörren.
Harpyorna kraxade obelåtet till när ett dån hördes från hållet åt Zeus stuga.
Det var en större stuga av marmor.
Jag hade hört från Connor att en 'hippie' Staty av Zeus bodde där- vilket jag hade tyckt var skumt med tanke på att sånna kläder inte såldes längre förutom i partyaffärer.

Plötsligt trött seglade jag ned i min obeddade säng. Jag orkade inte rätta till täcket utan lade bara kudden på huvudet.

Jag stod i en gränd jag hade övernattat i en natt när jag varit på rymmen. Det var ingen bra natt.
Det hade gått förbi flera berusade människor. Det var en av mina hemskast nätter. Det hände inget, men det hade varit läskigt. Det skulle jag inte erkänna.
En gestalt i skuggorna tornade upp sig ovanför mig.
Det ända som syntes klart var de röda ögonen som barn likt lågor.
Förskräckt backade jag några steg och grep tag i en sten jag hade haft i handen.
Trots det blev gestalten bara större och större. Ögonen brann ilsknare än alldrig förut.
Gestalten hade besökt mig flera gånger i drömmar men alldrig på samma ställe två gånger.
"S-stop" fräste jag darrande.
En djup och kall röst som skar likt knivar svarade "Du kan inte fly från mörkret. Kronos kommer återskapas. Starkare och mäktigare än någonsin."
Mörkret slukade mig pch allt blev kolsvart.
Förtvivlat staplade jag runt utan att veta vart jag var eller vart jag gick.
Jag skrek och viftade med händerna. Ögonen brände av tårar och jag kände mig gall som tusan.
Ett knarrande ljud ekade runt omkring mig och desperat snurrade jag runt.
Ett bländande ljussken.
Jag började springa mot ljuset men kom bara längre och längre bort.

Darrande spärrade jag upp ögonen. Till min lätthet sken morgonsolen in genom fönstret.

Så fort jag gjorde mig synlig utanför stugan kacklade harpyorna nöjt.
"Mumsig frukost kommer!" tjöt en av dem. Dess min var blodtörstig och hade den haft händer hade den nog pekat finger. Jag drog ännu ett djupt andetag innan jag tog sats och började springa. Jag hade en vana att hoppa innan jag började springa eftersom att min gymnastiklärare sagt att "man får bättre fart innan trampolinen" och det funkade även om man inte skulle göra dubbelvolter på trampoliner. Harpyorna hånskrattade och följde efter mig, men precis när jag satte foten på översta trappsteget mullrade det till och en muskulös figur uppenbarade sig framför mig.
"Om ni skulle vara så snälla att lämna min dotter ifred, tack", mullrade han och harpyorna kraxade missnöjt innan de återvände till-var-de-nu-bodde. Jag ägnade inte harpyorna en andra blick, utan var för upptagen med att stirra på mannen framför mig.
"Herr Zeus, sir", muttrade jag och sjönk ner på knä så fort han vände blicken mot. Min far fnös och drog upp mig. Zeus hand skickade bokstavligen elektriska stötar genom mig, men de gjorde inte ont. Han hade samma blå ögon som mig, men svart hår vilket fick ögonen att se ännu mer elektriska ut.
"Så lik din mor", log han nöjt. Leendet passade oväntat bra till hans majestätiska drag, men det såg ut som om han inte lett på länge. Konstigt nog var jag inte nervös inför min fader, på något sätt kändes som att jag träffat honom, trots att jag visste att jag aldrig träffat honom.
"Mamma säger att jag är lik er", svarade jag och öppnade bronsdrörren till delen jag bodde på. "Om ni vill komma in." Det kändes konstigt att ni:a sin egen far, men Zeus verkade belåten när han gick in i min del, oväntat graciöst för att vara så lång och muskulös.
"Så?" frågade jag rastlöst och lutade mig dörrkarmen. "Är ni bara här för att småsnacka?" Jag lät nog ganska uttråkad.
"Som jag sa, du är väldigt lik Keira", sade Zeus belåtet.
"Och som jag sa, så tycker hon att jag är väldigt lik er", mumlade jag. Det var inte meningen att Himlens härskare skulle höra det, men det gjorde han och höjde på sina kraftiga ögonbryn.
"Jag är nog här för att bara.. vad sa du nu igen? Småsnacka.... Språket ändras så ofta", sade Zeus med ett fascinerat ansiktsuttryck. "Kan du berätta hur du om hit?" Det lät mer som en order än en fråga och trots att jag inte ville berätta om hur jag rymt, kände jag mig tvungen att göra det under hans blick, så jag berättade. Jag berättade om hur jag och mamma bråkat den kvällen, hur jag ilsket tagit alla pengar ur min besparing och klättrat ut genom fönstret. Jag berättade om hur jag sprungit bort från vårt hus, om hur jag bott i gränderna och mött en blond kille med blå ögon, som hade hotat mig med sitt svärd av två olika nyanser, hur jag sedan hamnat i gränden och träffade Nema och hur vi slagits mot Chimairan, hur vi tagit sightseeingbussen poch slagits mot Katoplesen. Zeus avbröt mig inte, utan nickade och såg fundersam ut när jag avslutat historien. Jag började snyfta när jag i detalj berättade om mammas och mitt bråk. Till min förvåning mjuknade Zeus blick och han kramade om min skakande kropp.

Muttrande var jag på väg mot mässpaviljongen.
Jag hade vaknat helt ensam i stuga tre. Percy och Tysons sängar hade varit tomma och jag hade upptäckt att klockan var tio på morgonen.

Det var nästan tomt när jag kom fram; Connor vid Hermes bord. Tyson satt vid Poseidons och pysslade med lite ståltråd och några kugghjul. Det var fascinerande att se hur hans stora fingrar gjobbade med så små föremål.
Jag slog mig ner bredvid min stora cyklopbror och bägaren framför mig fylldes med apelsinjuice.
"Helloo Tyson" sa jag och knackade med naglarna mot bordet.

Hazel satt inte vid Zeus bord. Hon var antagligen vid amfiteatern eller så var hon en likadan sömntuta som jag.

"Vart är sjögräshjärna nummer ett?" Undrade jag och fick ett mumlande till svars. "Visst jag hittar honom själv. Tack för hjälpen brorsan"
"Brorsan" brölade han plötsligt och tittade upp.
Jag fnös men log lite när jag började gå mot amfiteatern.
"Nema!" Skrek någon och jag skymtade det bekanta ansiktet.
"Trodde du sov." Svarade jag flinande och hon gav mig en trött blick.
"Jag sov inte."
"Okay vart var du då?" Jag rynkade pannan.
Tystnad.
"Jag fick besök om du möjligtvis behöver veta" hon himlade med ögonen och mitt humör sjönk lite.
"Av vem om jag får fråga" frågade jag surt.
Ytterligare tystnad.
"Zeus. Han ville småsnacka"
Mina ögon blev stora. "What? Hur såg han ut? Säg inte att han hade hippiekläder för det skulle vara perfekt och...Wow!"
Hazel såg motvillig och butter ut.
"Haz, hur är det? Jag menar du träffade din mamma, visst?"
Jag skulle tyckt att det var hur coolt som helst att träffa en Gud eller gudinna. Jag skulle ha varit glad i flera dagar.
Hazel däremot verkade lite småsur och uttråkad.
"Kan du typ sluta hänga över mig en sekund?" Hennes tonfall var märkvärdigtvis allvarligt.
"Åh...Visst"
Surt lämnade jag henne där.
När jag fick syn på Annabeth som hade en duell mot den där biffiga tjejen Clarisse, kom jag till min irritation ihåg att jag glömt mitt svärd vid min säng.

Istället för att hämta det satte jag mig ner på den gröna gräsmattan och iaktog duellanterna.
Clarisse hade tydligen fått ett nytt spjut för hon använde inte längre det lånade svärdet.