[PRS] Sköldpaddan Lazy

Seo-Jun fortsatte att olyckligt titta bort mot Slytherin bordet i ett flertal minuter innan han diskret reste på sig och tassade bort dit Zachary och Areana satt. De var så många i salen att ingen skulle märka, eller det var i alla fall hans hypotes.
Han tryckte sig försiktigt in bredvid Zachary och snappade åt sig ett kycklingben, tacksam över att slippa sina Gryffindor kamraters föraktfulla blickar. “Jag önskar att Sorteringshatten hade placerat mig i Slytherin”, sade han olyckligt och tog en, något som när, obetydlig tugga av kycklingen.


Zachary frustade till. “För det första så är su alldeles för mesig och för det andra, det där var den fjuttigaste tuggan jag någonsin sett”, sade han och stoppade provocerande in halva kycklingklubban i munnen och bet av hälften av köttet. “Du är på tok för godsinnad för att överleva här.”
“Jag har ju dig…” påpekade Seo-Jun med en ryck på axlarna.
“Det är förstås sant”, erkände Zachary tveksamt. “Men låt oss bara dra slutsatsen att varken du eller Rosetten skulle överleva speciellt länge i Slytherin. Jag menar, hon är ju urfånig medan du är patetiskt snäll.” Han skrattade torrt. “Var sitter den lilla mesen förresten?”

Rosalie satt vid hufflepuffbordet och tittade över huvudet på en speciellt lång Hufflepuffelev.
-Vad gör du? frågade han viktigt.
-Tittar på min syster, sa Rosalie kort. Hon hade aldrig sagt så här många ord på en dag tidigare och hade ingen aning om vart allt detta plötsliga mod kom ifrån.
-Jaha, sa pojken. Men nu råkar det i alla fall vara så att din mormor har berättat för min mormors syster att du är väldigt artig, trevlig och hjälpsam.
-Vad heter din mormors syster? Har ni hönor?
-Korrekt, vi besitter ett par hönor.
-Ja, jag var hos er och städade förra sommaren, sa Rosalie blygt. Jag gillar ju att hjälpa till och...
-Du representerar Hufflepuffs elevhem alldeles utmärkt, malde pojken på.
-Tack, sa Rosalie artigt. Hon hade aldrig trott att en människa skulle kunna vara för artig, men hon misstänkte verkligen att pojken mitt emot henne hade den egenskapen.
-Ja, det var snällt av dig att säga det... fortsatte hon.
Pojken betraktade henne fortfarande, han hade en lång och stilig näsa samt lockigt sandfärgat hår.
-Du liknar inte din syster, sa han. Hon fräste till en lärare en gång!
-Det låter hemskt, sa Rosalie. Det är ju... strängt förbjudet och... oacceptabelt.
Hon drog omsorgsfullt bort rosetten ur flätan och tittade längtansfullt bort mot Slytherinbordet. Hon var van med att sätta andras behov före sina egna, men hon skulle så
förargligt gärna vilja sitta där.
Hon smålog då hon såg Areanas frustrerade min då Zachary stoppade in massor av mat i munnen.
Den artiga pojken framför henne åt en liten sockerfri bärpaj med gaffel och kniv.

Zachary betraktade Rosalie under tystnad medan han gnagde på de få köttslamsorna som satt kvar på kycklingbenet. Han visste inte att hon hade förmågan att hålla ett samtal vid liv i längre än en halv sekund.
"Jag tror din fjolliga syster har skaffat sig en pojkvän", sade han, lätt hånfullt, och vände sig mot Areana. "...Varför ser det ut som att du just bevittnat en stor kackerlacka släpa sig förbi här på bordet?"
Seo-Jun skakade lite på huvudet. “Zachary du har aldrig hört talas om något som kallas bordsskick?” frågade han utmattat och lutade huvudet mot handen. “Det är okej att äta med händerna i vissa sammanhang... men när man lyckas stoppa in så mycket mat i munnen att den börjar ramla ut…”
“Jag har inte stoppat in så mycket mat i munnen att den trillar ut”, invände Zachary och tittade för säkerhets skull ner på sin klädnad som för tillfället inte såg speciellt ren ut. “Okej, du kanske har rätt”, sade han fundersamt och kastade benet på den redan existerande högen av ben på sin silvertallrik. “Men jag tänker inte ändra på det bara för att ni är så extremt lättpåverkade.”

-För all del, ät hur du vill, sa Areana. Jag tänker gå till sovsalen.
Hon hade bättre saker att sysselsätta sig med än att titta på högar med flottiga, synnerligen oaptitliga kycklingben.
Hon hoppade argt över en rödhårig smal tredjeårselevs stora fot och gick långsamt fram mot dörren som ledde ut ur den stora livfulla salen.
-Festen är inte slut än! fräste Mr Filch gläfsigt, han hade förmodligen stått vakt utanför dörren, i hopp om att få skälla ut elever som lämnade salen för tidigt, vilket antagligen var hans höjdpunkt på välkomsfesten.
-Mr Filch, sa hon trött. Jag är en elev. Jag blir sur av fester. Blir elever sura, blir Professor Dumbledore ledsen. Blir Professor Dumbledore ledsen för att eleverna inte trivs tar han bort ännu mer av den strikta ordningen. Det striktaste vi har är straffkomenderingar och läggdagstider. Inga straffkomenderingar och läggdagstider, inget jobb för dig.
Hon lämnade en arg och förvirrad Mr Filch bakom sig och skrattade tyst. Vissa människor var enklare att utpressa än andra.
Hon tittade på sitt gulnande schema och rynkade surt pannan.
En patrullering i kväll var det sista hon behövde.

Zachary öppnade munnen för att säga emot, men Seo-Jun knuffade lätt till honom. Han hade en teori om vad vännen skulle häva ur sig, så det var bättre att få tyst på honom.
"Jag tror inte det lönar sig", sade resignerat och klappade Zachary på axeln. "Du och jag förstår oss ändå inte på flickor..."
Zachary lutade lite på huvudet och tittade tankfullt efter Areana. "Vad tror du försiggår i flickors huvuden?" frågade han fundersamt varpå han vände sig mot Seo-Jun som såg ungefär lika fundersam ut.
"Det har jag inte tänkt på...ungefär samma saker som försiggår i våra huvuden?" svarade han tveksamt och sneglade bort mot Areana som stod och argumenterade med Mr. Filch.
"Jag tror inte vi vill veta vad som rör sig i hennes huvud", konstaterade Zachary. Han slickade av sina fingrar och stoppade handen innan för sin klädnad, där han trevade ett tag, innan han drog ut ett skamfilat pergament. Seo-Jun höjde ett ögonbryn och tittade frågande på Zachary som slängde en kort blick mot sin väns håll.
"Vi fick ett patrullrings schema för några veckor sedan", sade han kort och studerade den lätt lutande handstilen på pergamentet.

Efter att ha granskat pergamentet ett kort slag stönade han och lade pannan mot bordets svala yta.
Seo-Jun nappade åt sig schemat och ögnade snabbt igenom det. "Jag tror inte att jag har någon lust att patrullera ikväll", fastslog han och rullade, med avsmak, ihop pergamentet igen.
Zachary tittade på honom som om han var helt blåst. "Nähä? Det säger du inte", muttrade han sarkastiskt och himlade lite med ögonen.
"Borde vi säga till Rosalie? Jag tror att det är dags att gå snart, om vi ska hinna med allt innan solen går upp", sade Seo-Jun och bet sig i läppen. "Jag såg inte vart hon satte sig..." Han spanade ut över stora salen men Zachary var snäppet före.
"Hej du Rosettfjollan", hojtade han så högt han förmådde för att överrösta sorlet i salen. "Du vet väl att vi ska patrullera nu? Kul va?"

-Ja, sa Rosalie och smålog. Jätteroligt.
-Så det är patrullering nu, då? sa pojken mittemot Rosalie, med sin stroppiga attityd.
-Ja, var är Ari? frågade hon
Zachary, ignorerandes av pojken.
Pojken rättade till sin bärnstensfärgade frisyr och log mot Rosalie.
-Om din syster vägrar ta uppgiften på allvar, så kan jag erbjuda min hjä...
-Tack så mycket, jag uppskattar, det, men... ojdå, där har vi henne.
Hon nickade frustrerat åt pojkarna att springa efter henne, ut från den stora livfulla salen och ut till den tysta korridoren.
-Jag har ingen aning om var hon är, men jag var tvungen att bli av med honom, flämtade hon.
Rosalie tittade på pojkarna.
-Nu måste vi leta efter Areana i hela slottet, och hon kan en hel del gömställen och hemliga gångar som inte jag känner till, sa hon och gav ett artigt leende åt porträttet av den nyfikna tjocka häxan med ett blont krusigt hårsvall, som var upphängt bakom dem.
-Kul va? tillade hon och lutade sig mot den gråa stenväggen.

Zachary höjde på ett ögonbryn och betraktade roat Rosalie. “Och när lärde du dig att prata, om jag får fråga”, sade han lojt och krökte hånfullt på läppen. “Om jag kommer ihåg rätt kunde du knappt yttra en mening för bara några timmar sedan, vilket var extremt ynkligt.” Han kastade bak huvudet och skrattade klingande, med ögon som glittrade av illvilja.
“Zachary du är en så extremt...extremt rutten person ibland”, sade Seo-Jun frustrerat och gömde ansiktet i händerna. “Rosalie, jag är så måttlöst ledsen över att du ska behöva stå ut med det här under hela läsåret.” Under ett kort tillfälle lät han blicken vandra mellan Rosalie och Zachary, i ett försök att förstå varför han var så överdrivet irriterande och elak mot henne.
“Förresten, vem var den där fjanten förresten? Usch vilken tönt…”, sade Zachary och gäspade. “Och varför måste din idiotiska syster alltid vara så korttänkt? Springer iväg precis innan vi ska till att patrullera…” Han skakade på huvudet och lät blicken scanna det massiva trapphuset ihop om att få syn på Areana så att han kunde haspla ur sig en drös förolämpningar mot henne också.

-Prata, nä, ibland så, äsch, sa Rosalie och rodnade. Jag är blyg för obekanta. Och Areana är inget vidare korttänkt, hon tänker en hel del, ibkand undrar man berkligen vad som händer i hennes hjärna, på högvarv hela tiden.
-Jasså, här har vi en som blivit social, sa Areana och satte sin hand på Rosalies axel.
-Och vad tar ni mig för, missa en livsviktigt partullering? fortsatte hon sarkastiskt. Men nu vill jag veta, vem var tönten som fick tålmodigheten och artigheten själv att ta till flykten?
-Håll truten, sa Rosalie och smålog.

Seo-Jun rätade lite på ryggen och log ansträngt mot Areana. "Okej då är alla här", konstaterade han och lät blicken vandra mellan de andra tre. "Jag föreslår att vi börjar med att gå en runda nere i fängelsehålorna och sedan arbetar vi oss uppåt, låter det bra?", frågade han sakligt.
Zachary ryckte på lite på axlarna och började uttråkat pilla med sina naglar. "Egentligen vill jag ju inte gå alls, men jag antar att vi måste så..." Han blängde ondskefullt på Arena. "Vi hade kunnat börja mycket tidigare om det lilla vidret här inte sprungit iväg på egna äventyr...å andra sidan hade det varit extremt skönt att slippa dig."

-Du vet... det finns människor som är värda att komma i tid för, skrattade Areana. Och du är inte en av dom kompis.
-Förlåt, sa Rosalie till Zachary och Seo-Jun, och blängde varnande på sin syster. Hon har ingen skam i kroppen.
När hon inte fick respons från någon fortsatte hon att prata, i ett desperat försök att lätta upp på stämningen.
-Så vad ser ni mest fram emot i år då? frågade hon. Med prov och allt.