~Otillåtna Känslor~ [HP-roll]

Timmarna drev förbi, sällskapsrummet tömdes allt eftersom på folk och till slut så var det bara Draco kvar. Elden hade slocknat och enbart små glödande kolbitar fanns kvar. Sällskapsrummet tycktes kallt och unket utan eldens värme och sken. Men Draco blev kvarsittande likaså. Han tänkte inte på något, för första gången på riktigt länge hade han en känsla av total tomhet. Det var en obehaglig plats att befinna sig på i sitt inre, men det var inte en plats som Draco var obekant med... Tvärtom. Det var en plats han kände till allt för väl...

När klockan slog midnatt och göken tittade fram tog sig Draco till sin säng. De andra låg redan och sov djupt då han kröp ner under täcket. Måtte morgondagen bli bättre... tänkte han då ögonen slöts och sömnen kom krypande. Natten var fylld utav drömmar, de fick honom att svettas och vrida på sig i sömnen. Då Draco vaknade klockan sex på morgonen var han långt från utvilad. Det kändes inte som om han hade fått någon sömn alls... Men trots detta drog han på sig träningskläderna och begav sig ut för en löparrunda för att skingra tankarna och få hans kropp att arbeta.

Laura öppnade ögonen när hennes väckarklocka slog halv 7 och det var dags för henne att stiga upp. Hon sträckte på sig och gäspade till då hon hade sovit dåligt under natten. Ett leende spred sig på hennes läppar när hon mindes gårdagen och att Draco faktiskt hade pratat med henne vilket hon aldrig hade trott skulle hända. Hon sträckte på sig och klev nu upp ur sängen för att klä på sig. Hon granskade sig själv i spegeln och drog handen genom håret. Du är vacker som du är Laura, tänkte hon med ett leende. Hennes kläder hade hon lagt fram redan på kvällen så hon skulle slippa att ta fram det på morgonen för då kunde hon lägga mer tid på att få håret bra.

Laura gick ner till sällskapsrummet och såg att ingen av hennes gäng var där så hon började sin vandring ensam ner mot stora salen. Hon sköt upp dörrarna och kollade sig omkring efter dom men det var ingen där.

Draco vaknade med ett ryck, han hade droppar utav svett på toppen utav sin näsa och i hårfästet. Han kunde inte minnas vad han hade drömt. Det var en frustrerande känsla för Draco. Klockan var mer än han hade väntat och det var dags att gå upp för att äta frukost.

Draco drog på sig sina kläder, det gröna Slytherin emblemet sken i ljuset från brasan i sovsalen. Han kammade sitt hår bakåt och rätade på slipsen så den låg rakt och stiligt. Han lade ner böckerna till Trollformelläran som var den första lektionen han skulle ha. Klockan var halv åtta och det var dags att gå mot Stora Salen. När han kom ut i sällskapsrummet stod Crabbe, Goyle och Pansy där och väntade på honom.
"Draco! Där är du ju!" utbrast Pansy och skuttade otroligt fult fram till honom. Han önskade så innerligt att hon bara kunde förstå budskapet, att han inte var intresserade utav henne för fem öre.

Crabbe och Goyle lunkade fram till honom,
"Crabbe, Goyle, vi går." sade Draco och ignorerade Pansy. De andra två killarna nickade och lunsade efter Draco,
"Jag kommer också." sade Pansy, hon verkade sur men samtidigt var hon så törstig efter Dracos uppmärksamhet. Så de fyra vandrade ut ur sällskapsrummet. Innan de hade hunnit till Stora Salen hade ytterligare fyra Slytherin elever slutit upp med dem. Så Draco och sju andra elever från Slytherin spatserar in i Stora Salen och tar sina designerade platser.

Draco nöjer sig med ett grönt äpple i skivor täckta utav kanel och en kopp svart kaffe medan hans bekanta vräker i sig varsitt berg utav frukost. Men det enda Draco kan tänka på är posten som borde komma vilken minut som helst, trots att Pansy konstant försöker involverar honom i något samtal är hans ögon fixerade mot de öppna fönstren som ugglorna brukade använda. Han ville inte erkänna det men han hade en barnslig längtan efter att höra från sin mor.

Laura satt tyst och åt för sig själv då hon inte visste vart dom andra var. Hon kollade alltid mot öppningen för att se om dom kom in men varje gång det kom in någon så var det inte dom. Har jag missat något medans jag träffade Draco igår, tänkte hon och suckade till. Med blicken ner i tallriken drack hon upp sin jucie. Hon kollade upp när hon hörde ugglorna komma in flygandes och hennes uggla kom flygandes med ett stort paket till henne från hennes mor. Hon tog loss paketet och alla breven och gav ugglan lite mat. Med ett leende öppnade hon paketet och kollade på tröjan framför sig.Äntligen har min tröja kommit så jag har längtat efter den, tänkte hon och la ner den i paketet igen. Hon reste sig upp och kastade en snabb blick mot Draco. Hon hoppades att hennes brev som hon skickade igår kväll hade kommit fram till honom för det tog hårt emot henne att skriva till honom igen. Om jag bara inte vore mugglarfödd då kanske det inte hade varit förbjudet, tänkte hon och suckade till för sig själv.

Laura lämnade stora salen och började vandringen tillbaka till sällskapsrummet. När hon kom in såg hon gänget sitta framför brasan. Hon blev lite sur och gick bara raka vägen upp till sovsalen och hämtade sina böcker till trollformelläran och gick sen till lektionen utan att säga till dom andra, eftersom dom inte hade sagt något till henne.

Ugglorna hade kommit inflygande i Stora Salen och två ugglor hade lämnat brev till Draco. Ett i ett rött kuvert som han visste kom hemifrån och ett annat kuvert som han inte kände igen. Han öppnade kuvertet från hans mor först. Han kände genast igen hennes snirkliga handstil, den var otroligt vacker.
Kära Draco,
Jag saknar dig med. Som alltid.
Vi vet ännu inget. Jag är ledsen
att jag inte kan berätta mer.
Min energi är låg men vad är
det som gett dig motstridiga
känslor min son? Funnit en
vacker Slytherin flicka som ger
dig konstiga känslor?
/Din mor, Narcissa.

Draco visste inte vad han skulle känna. Han kände en förtvivlan över att det inte finns några nyheter om hans mors tillstånd, sorg över att de sista orden i brevet gav honom ännu mer motstridiga känslor angående en vacker Slytherin flicka... En vacker flicka ja, men inte från Slytherin och inte renblodig... Draco ville nästan gråta. Han stoppade det oöppnade brevet i innerfickan av sin rock och lämnade hastigt Stora Salen. Han ville hitta en annan plats att läsa hans mors brev på igen, och han ville vara ensam en stund.

Laura satt med sin mors brev i handen och skakade lätt efter det hon läst. Hennes bror hade gått bort efter blivit påkörd för en två dar sen. Tårarna letade sig ner för hennes kinder och hon reste sig snabbt upp och skyndade med snabba steg bort från lektionssalen. Hon letade efter ett ställe där hon kunde få vara ifred. Tårarna fortsatte att rinna ner för hennes kinder, det var som att dom aldrig ville sluta komma. Varför hända det här varför?, tänkte hon medans hon ökade på stegen. Hon märkte inte att hon gick rakt in i någon och hon landade på rumpan med ett litet tjut. Hon riktade upp blicken och såg rakt in i Dracos vackra gråa ögon.

Draco hade stannat upp plötsligt då någon hade sprungit in i honom. Han hade varit på jakt efter en lugnare plats att läsa det andra brevet han hade fått. Men hans tankar hade totalt stannat upp då han hade hört ett litet tjut från personen som sprungit in i honom. Framför honom låg Laura på golvet, han stirrade på henne. Hon var rödgråten och hennes kinder våta. Det skar i honom. Han kunde inte beskriva det men en överväldigande lust att slå någon bubblade inom honom då han såg den mugglarfödda gryffindor tjejen framför sig med tårar strilande längs kinderna. Innan han själv hade hunnit tänka hade han sjunkit ner på golvet framför henne,
"Laura.. Vad, vad har hänt?" frågade han trevande medan han försökte behärska sin röst. Han var arg på insidan, han fick kämpa för att inte låta arg på rösten. Han var inte arg på henne, han var arg på vad som än fick henne att må som hon gjorde.

Laura kollade på Draco där hon satt på golvet med tårarna som rann ner för hennes kinder och vägrade sluta. Hon funderade på om hon skulle berätta sanningen för Draco om hennes bror som dött och hon valde att göra det.
" Min bror är död" mumlade hon fram snyftandes och nu kom det bara ännu mer tårar. Hon försökte få tårarna att sluta men det kom bara mer och mer tårar.

Lauras otroliga ärlighet och hennes uppriktiga svar fick Draco att stanna upp. Vad skulle han göra nu? Vad ville han göra? Draco visste inte, han hade ingen aning. Detta var första gången som han såg så uppriktiga känslor, att vara ledsen så öppet var främmande för honom och han visste inte vart han skulle ta vägen. Han ville trösta henne, hjälpa henne men han visste inte hur.
"Laura..." sade han försiktigt, han visste inte hur han skulle fortsätta riktigt. Han svalde och sträckte ut sin hand till henne,
"Jag är ledsen Laura..." sade han och höll ut handen så nära henne han kunde. Om hon tog den eller inte, det spelade ingen roll, han visste inte vad han skulle göra oavsett. Draco kände sig korkad, för första gången på väldigt länge.

Laura kollade på Draco snabbt och sen på hans utsträckta hand och övervägde om hon skulle ta den eller inte och tillslut bestämde hon sig. Hon tog tag i hans hand och drog sig upp på fötter nu.
" tack Draco" mumlade hon fram och torkade undan sina tårar nu som äntligen hade slutat rinna. Hon var på sett och viss glad att det var just Draco hon hade sprungit in i och ingen annan för nu fick hon chans att prata med honom igen.