Prs] Jullan Bullan & Memory

"Varför kan du inte berätta vad som är på gång? Om jag ska undvika att prata med den där mannen så vill jag veta varför," påpekade hon och putade besviket med underläppen. Hon begrep inte varför Callum betedde sig så underligt. Än en gång fick hon en känsla av att det var någonting han dolde från henne, men vad kunde det möjligtvis vara som han inte ville tala om för henne?

Adrians ögon mörknade märkbart. Han tyckte inte om hennes småsinta och irrationella beteende. "Gör du mig till syndabock du, om det får dig att må bättre," sa han tillslut och ryckte på axlarna. Arrogant? Kanske det. Utan att ödsla en blick mer på henne vände han på klacken och började gå mot sin bil. Han tänkte inte be henne om ursäkt för att han ville att hon skulle vara säker och det var hon ju helt klart inte i hennes pappas sällskap.

" jag lovar att du kommer få veta men inte idag" sa callum och pussade henne på pannan. Han gav henne sina kläder.
" klä på dig" sa han.

Daniella kollade efter adrian och hon insåg vad hon precis gjort. Hon skyndade efter Adrian och grepp tag i hans hand.
" förlåt" mumlade hon och kollade upp på honom. Den enda gången hon faktiskt kände sig trygg var när hon var med Adrian för hon visste att han aldrig skulle slå henne eller göra henne illa.
" jag överreagerade" sa hon och kramade om hans hand. Hon hoppades att han skulle förlåta henne.

Madison var fortfarande inte nöjd med svaret men bestämde sig för att inte protestera emot. Callum skulle helt klart inte avslöja någonting idag. Hon tog emot kläderna, reste sig upp och började mödosamt klä på sig. "Jag måste hem en sväng, vi ses senare," sa hon och pussade honom på kinden. Hon hade ju sina skolböcker där hemma. Utan ett ord till tassade hon iväg ner till hallen där hon tog på sig sina skor och öppnade ytterdörren. Knappt hade hon hunnit sätta foten ur innan någon slingrade sina armar om hennes midja och lyfte upp henne. Ett skrik lämnade hennes läppar och i nästa ögonblick trycktes en hand mot hennes mun. Innan hon visste ordet av sprang personen som höll i henne iväg och det gick övermänskligt snabbt.


Han hörde fotsteg bakom sig och kände sedan ett grepp om hans hand. Han stannade men vände sig inte direkt om. Han lät hennes ord sjunka in innan han valde att möta hennes blick. "Det kan man lugnt säga," instämde han, syftade på det hon sagt om att överreagera. Han kysste henne lätt på pannan innan han gjorde en gest mot bilen, bad henne kliva in. Han tänkte inte stanna här längre än nödvändigt.

Callum hade hört hennes skrik och sprang ner till hallen men hon var redan borta. Han slog handen rakt i väggen och direkt blev hans ögon röda och huggtänderna kom fram. Han var inställd på att döda.

Daniella log till och satte sig ner i bilen. Hon var glad över att Adrian hade förlåtit henne.
" du är den enda personen jag känner mig trygg hos för jag vet att du inte skulle skada eller göra mig illa" sa hon och kollade på honom. Hon kollade upp och möte sin brors blick och det enda hon såg var hat i dom.

När Madison vaknade satt hon ihopkrupen i en telefonkiosk. Kläderna var trasiga och till en början föreställde hon sig det värsta möjliga, men när hon iakttog sin spegelbild såg hon något oroväckande. Hon öppnade munnen och såg två mycket vassa hörntänder. De måste ju vara fejk, någon ville bråka med henne. Med darriga händer fiskade hon upp mobilen som hennes kidnappare låtit henne behålla och ringde Callum. Något var fel.


Adrian skulle precis svara på det hon sagt när han kände sig iakttagen. Utanför bilen stod en kille vars blick glödde av hat. Det var inte svårt att förstå att killen tillhörde fiendeklanen. Han klev ur bilen igen och blängde tillbaka på den betydligt kortare killen. "Vad vill du?" väste Adrian långsamt fram, betonade varje ord som om han tilltalade någon som hade svårt att förstå.

Callum tog upp mobilen direkt.
" åh Madison vart är du någonstans?" Frågade han oroligt. Han var rädd att det värsta skulle kunna ha hänt henne.

Daniella klev ur bilen och gick fram till Adrian. Hon ställde sig halvt gömd bakom honom och kollade på sin bror.
" snälla Adrian kan vi åka?" Frågade hon med rädsla i rösten. Killen tog ett steg fram mot Adrian och flinade smått.
" jag ska ta hem min syster" sa killen och spände blicken i Adrian. Daniella gömde sig mer bakom Adrian då hon inte ville hem.

Hon slöt ögonen och bad gång på gång tysta böner till Gud att han skulle svara. Hon brast ut i gråt när hon äntligen hörde hans röst. "Jag vet inte.. I någon telefonkiosk tvärs över gatan mot den där pizzerian du en gång tog mig till.." hasplade hon panikslaget ur sig.

"Tror jag knappast att du ska," svarade Adrian kort och lutade sig mot bilen. Han tänkte då inte låta den här killen ta ett steg närmare Daniella, såvida brodern inte var ute efter en smäll på käften. "Låt henne vara, jag säger inte åt dig igen," fortsatte han sedan obekymrat. Killen skulle då med största sannolikhet inte vara någon match.

" jag kommer på en gång" sa callum och la på direkt. Han drog på sig jackan och sprang direkt dit hon var. Han öppnade dörren till telefonkiosken och sjönk ner hos henne.

Daniellas bror kollade på daniella.
" du kommer inte ha något hem för pappa kommer hata dig för att du är med fiender" sa han och försvann iväg. Daniella kände tårarna hota att komma. Hennes bror hade rätt hon skulle inte ha någonstans att ta vägen och hennes far skulle se henne som fiende nu också.

Madison räknade tyst för sig själv till hundra för att sysselsätta sig tills Callum kom. Hon sträckte darrande ut sina händer mot honom. "Det var den där mannen.." förklarade hon och hulkade till, "jag kan inte få loss dem här." Hon öppnade munnen för att kunna visa huggtänderna för honom. De borde nog åka en sväng förbi tandläkaren så de kunde ta loss dem, de satt nog fast med ett väldigt hårt lim.

"Vilken idiot," kommenterade Adrian när Daniellas bror försvunnit iväg. Åtminstone hade han haft vett nog att inte försöka sig på något bråk där. Han drog lugnande handen längs med hennes rygg innan han öppnade bildörren igen. Hon fick följa med hem till honom: de båda behövde få lite blod i sig efter den händelserika dagen.

" Madison dom där går inte att ta loss" sa callum och rörde till hennes kind.
" du har blivit en vampyr" sa han.

Daniella satte sig ner i bilen och kollade på Adrian.
" jag har ingenstans att ta vägen" mumlade hon och tårarna rann ner för hennes kinder.