Prs Wolf och Dragon Fantasy

Claurus såg på Sidara över axeln.
"Jag är en mästare på illusioner. Låt oss säga att de ser vad jag vill att de ska se. I det här fallet, en lieman ute efter deras själar", sade han med ett snett leende. Han trummade med fingret mot sin haka.
"Jag kan alltid visa dig..." Han stirrade in i Sidaras ögon och frammanade en bild av en blodtörstig rovfågel i sitt sinne. När han hade en klar bild av den skickade han över den till Sidara. Claurus ryckte till. Fågeln hade kommit tillbaka.
"Vad i...?" mumlade han och försökte igen, men fågeln tycktes inte kunna ta sig in i hennes hjärna. Han knorrade irriterat.
"Varför funkar det inte?"

Hej- sa Pippi Långstrump

Sidara såg in i hans blick och väntade på att något skulle ske. Egentligen visste hon inte ens om hon ville, men det kunde väl inte vara så farligt? Det hände ju inte på riktigt.
Dock hände inget, det kändes bara konstigt som om något ville in i hennes sinne men det var en mur som stoppade det. Sidara mötte hans blick, såg på honom och förstärkte den muren.
"Var vänlig att sluta, annars kanske jag skickar den tillbaka, om jag nu kan." svarade hon, men log. Det var kul att se honom misslyckas, att bli irriterad.

Claurus fnös. "Den har redan kommit tillbaka. Den kan inte visa sig för mig, den härstammar trots allt redan från mitt sinne", sade han och såg bort. Faktumet att Sidara var immun mot hans illusioner var irriterande. Han grimaserade lätt och klampade iväg förbi henne.
"Jag hoppas att din död blir smärtfri", sade han sanningsenligt där han gick nedför gatan.
"Om du överlever länge nog kanske du kan få se mig i min fulla kraft", ropade han och vinkade utan att se sig om.

Sidara såg efter honom då han gick, hon hade inte varit beredd på att han skulle försvinna så snabbt och med ens kom den gamla bedrövelsen över henne. Den Sidara som redan gett upp, den som han med sin blotta uppenbarelse hade fått bort. Han var både hänsynslös, sarkastisk och ibland elak, men ändå...... Han hade aldrig varit alltför elak mot henne och han hade visat sitt namn, varför?
"Claurus" skrek hon efter honom följt av en hostattack som hon kvävde snabbt.
"Får jag följa med?" frågar hon då hon fått hans uppmärksamhet. Om den där magikern kunde allt, kanske han kunde bota hennes lungsot. Om annat så, kunde hon i alla fall dö med någon hon brydde sig om även om det inte var besvarat.

Claurus vände sig om när hon ropade efter honom. Kanske var det för att han inte var beredd på att höra sitt namn, kanske var det för att hon inte var rädd för honom, men rätt var det var hade han svarat ja utan att tänka efter.
"Fast om du hindrar mig på något vis, dumpar jag dig i närmaste rännsten", skyndade han sig att säga. Det vore dumt att plötsligt verka blödig. Sedan fortsatte han gå utan ett ord. Han gissade att hennes motiv var att få sin sjukdom botad, han hade inte råd att tro att det var för hans skull.
"Så din syster... Hur dog hon?" frågade han. Inte för att han brydde sig, han var bara nyfiken.

Sidara log då han sagt ja, meningen efteråt brydde hon sig särskilt inte i. Han var som han var och det visste hon, dock undrade hon hur mycket sanning det låg bakom orden eller om det bara var ett skydd. För skydda sitt eget jag gjorde väl alla? Hon böjde sig ner och plockade upp ett av spjuten från marken och vägde det i handen. Ett spjut var mycket opraktiskt i hennes mening och hon saknade sina egna vapen, men detta var bättre än inget. Hon hoppades på att förbättra både kläder och vapen under resans gång. Vem visste om spjutet hade några högteknologiska funktioner?
Hon sprang sedan ikapp honom och ignorerade den sprängande känslan i bröstet, den som fick hennes andetag att rossla så.
"Lungsjuka, det var därför jag började på arenan för att få råd att sköta henne, ge henne mat." svarade hon så gott hon kunde, hon visste att han inte brydde sig, men varför frågade han ens?

Claurus nickade till svars. Han sneglade på spjutet i hennes händer och rynkade på näsan.
"Den där stinker", sade han. Han sträckte ut armen och spretade med fingrarna framför spjutet. Förvandlingen är över så fort att om man blinkar missar man den. Spjutet var borta och i dess ställe svävade ett litet hårspänne ett ögonblick innan det började falla. Claurus fångade upp det och gav det till Sidara. Det var format som ett litet grönt löv.
"Mindre klumpigt", sade han kort och sniffade diskret i luften.
"Och mindre stinkigt."

Sidara stirrade på det som skedde och det som sedan låg i hennes hand. Ett litet hårspänne format som ett löv. Det var underbart vackert, Sidara hade aldrig fått något så fint.
"Åh, tack. det är helt underbart." hon fick knappt fram orden och hade det varit någon annan hade hon väl kramat honom där och då.
"Men hur blir det ett spjut igen? Och sen tillbaka?" hon ville lära sig behärska det, det gällde liv och död. Även om hon inte gillade spjut och hellre brukade svärd var detta hårspänne bättre än någonsin.
Det var så snällt av honom att hon kunde undra, fanns det något snällt och fint därinne? Fast det visste hon att det gjorde.
"Önskar att jag hade sådan magi, det hade livat till det mesta." skrattar hon men skrattet går snart över till en hostattack.
"Fan" svär hon när attacken väl var över, hon ville inte detta. Även om hon saknade systern något enormt fanns det nya saker att leva för och nu var hon äntligen fri. Hon hade inga familjeband som höll henne kvar och inte heller hade hon gladiatorspelen.

"Du behövde något fint, så som du ser ut nu", svarade Claurus nonchalant och tog några steg åt sidan när han tyckte att hon var på väg att krama honom. Hon kramade honom aldrig, så han hade kanske bara inbillat sig. Han såg på hennes nya spänne.
"Jag vet inte om du ens kan... Fast eftersom det redan är ett magisk föremål kanske jag kan lära dig? Annars får du helt enkelt lita på att jag är i närheten när du behöver spjutet", sade han. Han såg uttryckslöst på henne under hostattacken och väntade med att tala tills den var över.
"Det är inte den sortens magi du läser om i sagor. Det här är mörk magi, svartkonst. Om du lär dig att använda den kommer du inte vara densamma efteråt", varnade han.