Almarëa - fantasy ÖPPET

En kort påminnelse från Obsidian fick henne att ta till orda igen, mest riktad emot människan. Eller trollet. Eller vad hon nu var.
"Men jag måste också varna er. Drakar är egna varelser med egen vilja. De finner sig inte i att användas som vapen eller liknande. Ett ojämförbart band skapas emellan er två, ett som aldrig kan brytas. Det är oförklarligt - men jag kan säga efter mina och Obsidians år tillsammans så är vi mer som en person i två kroppar än två enskilda individer. Ju längre tid tillsammans, desto mer sammansvetsade." Hon log emot dem alla, hoppades innerligt att hon inte skrämt iväg dem. Inom henne dunkade hjärtat hårt - hade de tur skulle det komma en ny drakryttare idag, något som inte hänt på flera sekler. Obsidian var ännu mer upphetsad - han fick tvinga sig själv att stå still. Han kunde känna de små liven där inne i äggen, inte födda men ändå fullt vid medvetande, väntandes på rätt person.
"Några frågor innan vi börjar?"

Zia såg upp med stora ögon på alven. Så hade hon inte ens tänkt, använda draken som vapen?
"Ett djur är som allt annat en egen individ och en egen varelse." svarade hon enkelt och strök över rävens mjuka päls.
"Det är inget man kan styra, men med vänlighet och vänskap kommer man långt." svarar hon enkelt. Hon är mycket lugnare nu, med rävs närvaro och ju närmare hon kom kände hon livet som strömmade igenom äggen. De var inte tomma som stenar, något ville ut och hon längtade att se om hon skulle kunna lyckas med något sådant. Men hon väntade om det var någon mer som hade någon fråga först.

Det verkade som om Fitcher gjort rätt val. Om draken inte kunde hjälpa honom i hans kamp som ett vapen hade han ingen användning för den. Han lutade sig med ryggen mot ett träd och lade armarna i kors över sitt ljusa bröst. Människovarelsen hade tydligen inte samma slags mål som han och var därför ganska ointressant, men han fortsatte betrakta scenen som utspelades.
Han gled med blicken mot äggen och lutade lätt på huvudet. Äggen sken i solen och han undrade i bakhuvudet hur mycket man skulle kunna få för ett.
Om han ansträngde sig kunde han höra drakungarnas hjärtslag och det kändes som om de dunkade i takt med hans eget.

Caladwen log emot människan, samtidigt som Obsidian brummade gillande bakom henne. De tyckte om människan - hon verkade som en bra och vettig tjej som skulle passa perfekt som drakryttare om hon lyckades.
"Du har helt rätt. Djur kan inte styras, ich speciellt inte drakar. Det är alltid bra att göra det klart för alla, bara", log hon men kastade en varnande blick emot vargmannen, som lutat sig emot ett träd.

Quill betraktade och lyssnade noga på allt som sades och uppspelades i gläntan. Draken som framträdde var enastående, det kändes så otroligt magiskt att vila blicken på den enorma varelsen. Quill studsade på plats och applåderade av ren och skär förtjusning när den vackra alven förklarade för dem alla hur det skulle gå till. Draken skulle själv få välja ryttare, det var så simpelt men ändå så förtrollande att tänka sig. Ett skogsrå hade aldrig varit någon drakryttare förut, vilket betydde att det här skogsråt skulle bli det första om allt går som det vill.
Quill tassade sig framåt och klappade det rödhåriga trollet lätt på ryggen i ett försök att stötta henne, då hennes kroppsspråk såg spänt ut till en början. Därefter tog Quill ett steg bakåt igen, nickade glatt åt den ståtliga alven med hennes drake och gav plats till prövningen. Det kändes att spänningen steg i samma snabba takt som pulsen i denna stund.

Ollie kunde inte slita blicken från draken medan de andra pratade. Den var så... stor. Och glänsande. Och skrämmande. Och den hade väldigt stora klor. Och tänder. Han valde att avsluta tankegången där och lyckades med stor möda slita blicken från den.
Han såg på trollmänniskan medan hon gick fram mot äggen. Och på det stolliga skogsrået som av någon anledning studsade upp och ner av glädje och klappade händerna. Hon kunde inte ha alla kottar i trädet. Upprymdhet var inte en känsla som passade in nu. Rädsla och obehag var två mycket mer rimliga känslor. Ollie var uppenbart den enda som hade förståndet i behåll av alla här i gläntan. Utdöda drakryttare, enorma hobbit-ätande drakar, en trollmänniska-hybrid med tydlig dödslängtan eftersom hon frivilligt gick fram till drakäggen, ett stolligt skogsrå och en hobbit-ätande varulv.
"Galenskap...", muttrande han. "Det här är ren och skär galenskap..."

Fitcher noterade Ryttarens blick på honom, men låtsades inte om den. Han såg roat på hoben som uppenbarligen såg det hela som galenskap.
Vinden började tillta i styrka och Fitcher slöt ögonen när den blåste genom hans päls. Den fick påsarna i hans bälte att gunga och mynten klirrade svagt.
Det fanns många sätt för en varulv att tjäna pengar, men få var åtråvärda. Fitcher utförde mestadels arbete som krävde styrka i utbyte mot en behändig lön. Han visste att varulvar ofta anställdes som livvakter eller legosoldater. De fick mer pengar för sitt arbete, men Fitcher ogillade tanken att jobba för något han inte stod för.