Vie och kanelpumpas privata rollspel

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Vie och kanelpumpas privata rollspel

Användare	Inlägg
Vie Elev	Vi dansade länge. Ända tills majoriteten av eleverna antingen somnat i högar på golvet eller gått tillbaka till sina elevhem. Det hade börjat ljusna utanför fönstret men jag vågade inte gissa vad klockan var, kanske tre eller fyra. Jag borde gå tillbaka till min sovsal men jag ville inte riktigt släppa taget om Conner än. "Du... Alltså, jag borde nog gå nu! Jag, måste se till att Lou och Alexa inte följt med några fulla Ravenclaware eller svimmat av i sällskapsrummet!" Jag sänkte mina händer och tog ett steg tillbaka. "Men... Oavsett om det här var tänkt som ett skämt eller inte... Jag behövde det här! Jag behövde glömma verkligheten en stund! Så tack. Tack, Conner." Jag tryckte lätt hans hand och vände mig om för att gå. Men jag släppte inte hans hand på en gång. Wishing for Paris. 6 jun, 2016 15:18
kanelpumpa Elev	Hon började vända sig om för att gå. Jag kramade hennes hand med lite mer kraft för att försöka påkalla hennes uppmärksamhet. "Anna... Gå ut med mig?", frågade jag ännu en gång. Den här gången menade jag det till 100%. Självklart skulle jag inte erkänna det för någon dock. "Det... Vi behöver inte... Bli något på en gång? Alltså, jag vill gärna lära känna dig bättre.", erkände jag, samtidigt som orden kändes så pinsamma och genanta när de lämnade mig. En lättnad spreds över mig till trots. Det kändes bra att säga det här till henne. Jag hoppades bara att mitt intresse för henne på något sätt var besvarat. 15 jun, 2016 13:56
Vie Elev	Mitt hjärta bankade hårt i mitt bröst. För hårt, det var nästan smärtsamt. Jag slöt ögonen, och jag kunde höra hur blodet susade i mina öron. Det kändes som om jag skulle svimma. Jag hade alltid varit så, starka känslor orsakade starka fysiska reaktioner och min kropp förrådde mig. Det hade jag vetat ända sedan jag svimmade under min lektion trollformelläran mitt första år. "J... Jag... Nej, jag kan inte!" Jag kände tårarna bakom mina ögon, och hotade att tränga fram i vrårna. "Du... Du måste förstå! Jag vill men... Inom ett eller två år kommer mina föräldrar hitta en bra man åt mig. Jag vill inte, men det är vad flickor som jag är förväntade att göra. Jag måste. Förlåt mig." Jag tittade ned lät mina ögonfransar borsta lätt över min kind. En ensam tår rann ned över den. Jag kände mig klaustrofobisk, jag måste ta mig ut här ifrån. Conner höll fortfarande i min hand, jag drog mig loss och sprang. Jag kunde inte förmå mig att sluta. Wishing for Paris. 15 jun, 2016 21:42
kanelpumpa Elev	Hennes ledsna blick var nästintill hjärtekrossande för mig. Anna drog sig ur mitt grepp och började springa bort från mig, mot utgången till sällskapsrummet - men inte innan jag hann urskilja en tår som letade sig över hennes kind. Åh, Anna... Jag visste inte om jag skulle springa efter henne eller låta henne få en stund för sig själv. Aldrig hade jag ens kunnat föreställa mig vad hon egentligen hade för plikter och förväntningar på henne - bara för att hon hade "rent" blod som rann i hennes ådror. Magiskt blod. Jag tänkte på mitt eget blod, och hur smutsigt det måste se ut i jämförelse med hennes. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig och förvånad möttes jag av en av Annas vänner från tåget. 18 jun, 2016 20:37
Vie Elev	Jag stannade slutligen när den kyliga nattluften slog emot mig. Flämtande insåg jag att jag stod uppe på astronomitornet. Himmelen var betydligt ljusare nu, solen hade inte gått upp en men i öster hade det rosa morgonljuset börjat skymta. Långsamt sjönk jag ned med ryggen mot den midjehöga muren som omgärdade astronomitornet. Hur kunde jag låta mig själv vara dum nog att ens tänka tanken att kanske, kanske, skulle det fungera. Jag började gråta kraftigare vilket bara fick mig att känna mig ännu dummare än vad jag redan gjorde. Det var inte ens ett dygn sedan jag först träffade Conner, jag var inte ens helt övertygad om att inte allt var ett stort skämt. Jag rörde mig inte på mycket länge. Himmelen blev allt ljusare och luften allt varmare, det var som om sommaren förtvivlat försökte hålla sig kvar i alla sprickor och vrår. Men det gjorde ingen skillnad, jag kände mig fortfarande kall. Och löjlig, jag hade hela mitt liv vetat min lott så det borde inte vara så svårt. Allt jag behövde göra var att bete mig som den perfekta dottern jag var uppfostrad att vara. Solen värmde mitt bakhuvud och lyste genom mina kristallörhängen som bildade solkatter på astronomitornets golv. Jag tyckte mig nästan höra steg. Tump, tump, tum. Dörren i andra änden av tornet öppnades och jag tittade upp. Wishing for Paris. 23 jun, 2016 12:28

Du får inte svara på den här tråden.