Dystopi - Staden [ÖPPET]

Quinn kastade ännu en gång en blick tillbaka emot gränden var hon lämnat de andra. Hon hade svårt att lita på andra, svårt att lita på att mannen tillhörde rebellerna. Svårt att tro något han sagt. Det enda hon litade på var att han kunde göra mycket värre saker än förgifta henne med sin grönglänsande kniv.
Quinn försökte att undvika alla kropparna som trängdes ihop runtomkring henne. Där var ett ställe hon alltid hade gillat. På marknaden, tillsammans med alla som skrek ut priser, hur de hade de finaste brödet, frukterna eller vad det kunde vara. Lukterna. Både de bra och dåliga. Hon gillade till och med lukterna av de svettiga varma kropparna. Där var hon ingen och alla.
Mitt i ruset undvek hon en stor man som bar på en sliten gammal matta över ena axeln och hon kände hur hennes kropp stötte till någon annans. Ett par händer grep tag i henne och hon tog ett litet steg för att kunna hålla balansen. Innan kvinnan lagt sin blick på henne kände hon sig själv stelna till för att sedan försöka slappna av. Det ljusa håret. Den ljusa hyn. Men så såg hon skillnaderna. Den här kvinnan var inte alls samma som hon sett hos Reeds. Hon var yngre, vackrare om än så var möjligt. Lika perfekt.
För en kort stund mötte hennes ögon men så lät hon som så ofta hennes blick vila någonstans under dem. Inte möta dem. Och sedan frågan. Hon kunde knappt tro sina öron. Bad hon om ursäkt?
I brist på att få fram ett svar, fortfarande något chokerad över kvinnans utseende kunde hon inte annat än att nicka.
Quinn lade märke till att hennes mun hade fallit öppen och stängde den. Innan hon tillade. ”Ja-aa, det är jag som ska be om ursäkt. Hoppas jag inte …” hon kom av sig när hon såg samma kvinna som missen talat med sitta på en mur ”… varit med för mycket besvär.”

(Är det för sent att joina? Låter jättekul!)

Okej, men det är på håret Nu är det fullt! (möjligt att Vargrävling och Fern kommer in, men de var med och planerade hela rollet, så det får gå isf )

" Jag lär vara död innan rebellerna kan slå de maktfulla så varför skulle jag lita på dig för?" frågade Lily och la armarna i kors. Hennes bror hade lärt henne att slåss så det kunde hon och ta hand om skadade för den utbildningen hade hon också fått. Hennes bror gjorde allt för att ge henne ett jobb innanför muren men han hade inte lyckats då hon fortfarande var kvar därute och arbetade i solen.

Tasha hade fått tag i ett grillat kycklingben, en limpa och lite frukt. Allt utom kycklingen hade hon lagt ner i ryggsäcken. Kycklingen satt hon och tugga i sig på muren medans studerade folkmassan under sig. Under sin jakt på mat hade hon förlorat den lilla råttan ur blickfånget. Varför ho var så intresserad av lilla råttan visste hon inte. Kanske för att råttan hade klarat sig undan ledaren? Kanske för att hon hade haft tråkigt i några dagar och en liten råtta alltid kunde vara kul.
Till sist fick hon syn på råttan, eller snarare den hon gått in i då denna mer drog sig ut ur mängden till utseende. En kvinna som liknade en av de porslinsdockor hon sett på bild en gång. Med ljust perfekt hår, porslins färgad hy och så perfekt in i minsta drag. Tasha rynkade på pannan, här var något som inte stämde.
"Hmm" sa hon mest för sig själv, kastade undan kycklingbenet till en gatuhund innan hon hoppade ner från muren in i massan av folk. Tasha hade en rakryggad hållning och något i blicken som kunde skrämma, hennes klädstil och vapen bidrog även till den effekten. Hon var säker på sig själv, hon var en överlevare uti fingerspetsarna. Men hur social och glad hon än var så var hon ensam. Hon var som sagt en överlevare och sådana klarade sig bäst själva eller tog hjälp av olika så länge man hade nytta av dem.
Nu banade hon sin väg fram till råttan och porslinsdockan och deras märkliga möte. Varför brydde hon sig ens om råttan? Eller var det för porslinsdockan?
Slutligen kom hon fram till dem med ett glatt spelande leende på sina läppar som om de två var det bästa som kunde hänt henne denna dag.
"Nej men hej på dig, stött in i någon ny nu?" frågade hon leende åt råttan och blinkade åt henne medan hon glatt såg på porslinsdockan om än ingående och misstänksamt även om det inte syntes.

(Ursäkta för segt svar, har haft lite mycket att göra de senaste dagarna. Och vill bara säga att det inte är meningen att någon ska känna igen Medea som en av de maktfulla, hon eller hennes mamma har levt ett ganska diskret liv, speciellt Medea)

Den unga kvinnan verkade vara obekväm och såg ner för att inte möta Medeas blick. Vilket inte var mer än rätt, hon stod ändå mycket högre än de här människorna. Men med den roll hon försökte ta nu så passade det inte alls. Hennes fråga verkade också göra kvinnan ännu mer obekväm. Inombords rynkade Medea på ögonbrynen men utåt höll hon sitt oroliga ansiktsuttryck.
"Nej då, jag är lika mycket att skylla", försäkrade hon. Nej, se dig för vart du går, fräste hon inombords.
Medea såg förvånat - och inombords irriterat - upp när någon kom fram och tilltalade dem. När hon såg kvinnan som pratat kände hon instinktivt att hon ogillade henne. Leendet såg genuint ut nog, men hennes självsäkra sätt att tala och röra sig satte igång varningssignaler i bakhuvudet på Medea.
"Hej", sa Medea något reserverat. Hon ville mest av allt sträcka på sig och visa den här kvinnans hennes plats. Men hon var en av de osynliga nu. Hon sänkte blicken. "Känner ni varandra?"
Något hos den nyanlända kvinnan gjorde henne nyfiken. Få människor i Staden var så här självsäkra, de flesta kröp längst väggarna och försökte att inte märkas - om de inte hörde till rebellerna. De smutsiga barbarerna som trodde att de styrde staden. Kanske var den här kvinnans hennes väg till rebellerna. Medea log kallt inombords. Det var nu det började.

Quinn ser hur kvinnan från muren kommer fram till dem. För en stund försvinner hon ur hennes syn innan hon uppenbaras åter igen närmare tills hon stannar framför dem. Är hon ledarens uppdrag? Förföljde hon henne? Det skulle inte vara första gången.
Obekväm i båda deras sällskap tog hon ett litet steg ifrån dem. Hon bar inget som skulle kunna klassas som vapen. Och väl medveten om att hon hade svårt att försvara sig själv försökte hon se så liten ut hon kunde.
”Nej”, åter igen hör Quinn sin egen röst bli hård. Hård och något mer som inte alls passar in med hennes kroppshållning som utstrålar svaghet. ”Skickade Misse dig?” Hennes blick far över folket omkring dem men hon kan inte se ”Ledaren” någonstans. Inombords fnyser hon till. Ledaren. Inte för hon trodde sig själv vara speciell men hon hade förolämpat honom. Inte tänkte han bara låta henne gå?

Tasha hälsade på dockans hälsning med ett stort leende trots att kvinnan verkade vara reserverad. Något var märkligt, hon verkade som för mycket polerad för att vara osynlig, finnas bland gatorna. Nog för att Tasha var bra klädd och hel och ren. Men det var för att hon ordnat för sig, visste var man kunde göra sig ren och fick tag på de kläder hon behövde.
Hennes stil, ja allt med henne tydde på att hon inte bara var någon längst gatan. Men egentligen var det så det var, hon var som alla andra bara att hon ordnat för sig. Hon hade arbetat sig upp och jobbade för dem som betalade bäst, inte nödvändigtvis rebellerna. Så när råttan frågade om missen kunde hon inte annat än att skratta åt namnet.
"Missen?" hon skakar roat på huvudet som svar.
"Nej, han var mer intresserad av mat. Så jag klarar mig tänker inte vänta på honom precis." hennes blick var munter, hon menade vad hon sa. Hon tänkte inte krusa för någon, de som ville ha henne fick komma med bra erbjudanden annars kunde hon gå till andra.
Självständig och säker hon, det var det inte alla som gillade.

James log åt dem, där han stod inte långt därifrån vid ett gatuhörn. Han kunde konsten att inte synas, och ville han inte att man skulle se honom, så gjorde man oftast inte det. Han älskade art hålla folk på helspänn, låta dem veta att han var farlig. Han hotade dem och gjorde sedan inget, iallafall inte på ett tag, inte förrän de slappnat av. Lät dem veta att han alltid fanns där. Han betraktade flickan som kallat honom missen, log litet. Han hade blivit mycket värre förolämpad och var rätt van vid sådana anklagelser, brydde sig egentligen inte så mycket. Men det skadade inte att hålla henne på helspänn ett tag.

Lily höll på att packa ihop sin vagn och maten då hon skulle dra vidare för det var ingen som ville köpa idag. Hon stoppade försiktigt ner sakerna i sina små påsar och sen la hon ner allt i den stora väskan där hon förvarade all mat. Hon såg bort mot ett gäng av tre men just idag orkade hon inte bryr sig om vad som hände utan och började gå därifrån för att se om hon kan lyckas sälja något idag eller om hon ska komma hem tomhänt.