l o s t - öppet rollspel

Trädkronorna vajar mjukt ovanför honom, men Seth märker det knappt. Han har stängt av helt nu, rör sig sammanbitet mot mitten av ön med blicken i marken.
Han kan inte, får inte, ska inte tänka - han känner till kraften tankarna har över honom. Tankarna har förmågan att beslagta hans kropp fullständigt och sänka ner honom i det totala beckmörker han var i för drygt ett år sedan. Handen rör sig automatiskt till höger arm vid minnet och fingertopparna snuddar vid ojämn hud i slutet av den uppkavlade skjortärmen. Ärren är ett eget nätverk, hans egenritade karta. Frågan är var den leder honom. Kanske till USA under den stora _depressionen_.
Seth skrattar till åt sitt eget skämt, ett kort, hårt skratt. The good old självironi - that's what keeps him going. Skogen är djupare nu, och värmen fuktig och tryckande. Han bestämmer sig för att ta en kort paus, sätter sig ner på en sten och tömmer ut ryggsäckens innehåll på marken. Detta verkar alltså vara hans handbagage: mobilen (död), en flaska flygplansvatten, Will Grayson, Will Grayson av John Green, hörlurar, ett par extrahörlurar, hans slitna skinnjacka, en nagelsax, bandage, tändaren.
Seth svär till när han inte hittar cigg, men stoppar sedan handen i jeansfickan och får upp ett tummat paket Marlboro light. Phew, han visste väl att han inte skulle krascha i fucking Narnia utan att vara förberred. Paketet är halvtomt, men han tänder ändå en cigarett med sin nyligen återfunne tändare och samlar sedan ihop sakerna igen för att fortsätta framåt med den i mungipan.
Plötsligt hör han hur någon ropande kommer springande mot honom och stannar upp, iakttar avvaktande den andfådde gestalten. När den kommer närmare märker han att det är en kille - ungefär i hans ålder men lite längre. Han blir inte ens chockad längre - det är redan för mycket att ta in - och iakttar istället frånvarande den unga mannen. Snygg på fuckboy-sättet, typen Seth brukade hamna i slagsmål med där hemma. Ändå kan han inte låta bli att följa hans kropp med blicken, fundera på vad som finns därunder och vad han skulle kunna göra med det. Han tar den utsträckta handen.
"Seth. Har du någon aning om var vi är? Jag trodde alla andra var döda. Men vad vet jag, du kanske är en ängel?"
Han ler snett och blåser ut röken i en skev rökring. Vad fan, om de ändå ska dö snart är det väl lika bra att haffa.

Fan! Hon trillar ännu en gång på grund av benet. Paniken kommer sakta krypandes över henne när hon börjar inse att det inte kommer ta länge innan hon dör, om hon inte hittar någon snart. Tårarna bränner i ögonen och hon försöker förgäves hålla dem inne. Samma fras upprepas om och om igen inne i Aris huvud: Du är redan död.

Nu orkar hon verkligen inte ställa sig upp, hon ramlade på ett ganska bekvämt ställe i skogsbrynet där hon själv kunde se rätt så bra ut över stranden, men om man stod på stranden kunde man inte se henne. Det kunde vara en nackdel också, men det var hennes ursäkt till att stanna där hon var.

Hon ligger ner på marken och lyssnar till den stilla vinden som blåser genom de höga palmerna. De exotiska fåglar som kvittrar och alla andra djur som får allting att låta levande. Vattnet som sakta rullar upp i vågor på stranden. Allting är så fridfullt. Tanken på att hon kommer att dö hemsöker henne inte längre. Nu vet hon att det är omöjligt att överleva, och försöker få en så bra sista stund som möjligt. Hon tycker hon hör en röst, men det är bara skvalpet från de vackra turkosa vågorna, tror hon i alla fall.

Plötsligt hör hon steg nära henne. Hon ser en ganska kort person, den ser till och med ut att vara kortare än hon själv. Personens hår fascinerar Ari väldigt mycket. Det är långt, tjockt, lockigt och orangerött. Ari skakar på huvudet för att sluta kolla på personen, och försöker ställa sig upp istället. Precis när hon håller på att få upp sig på fötterna ser hon hur personen går in i skogen en bit ifrån henne. Hon går sakta efter med sin pinne som stöd.

Nikki pep till när hon stack sig på något vasst och började blöda på armen. Helvete, tänkte hon och torkade direkt bort blodet ifrån sin arm. Hon rotade i väskan efter något att stoppa blodet med när hon kunde hur allt började snurra runt omkring henne och hon föll ner på alla fyra. Vad är det som händer med mig, varför mår jag så illa för, tänkte hon. och rädslan kom krypandes mot henne. hon la sig ner på marken då hon kände att hon inte kunde resa på sig för tillfället. Nikki var rädd men det skulle hon aldrig erkänna till någon levande människa för det skulle förstöra hennes coolhet. Efter tio minuter försökte hon resa på sig igen men det gick inte för allt började snurra så fort hon kom upp på fötter. Det måste vara mitt sår i pannan som gör det här, tänkte hon och la vänsterhanden mot såret i pannan och den blev helt kladdig av blod. Hon sträckte sig efter väskan och började riva sönder en av sina tröjor. Hon knät en av remsorna kring huvudet och en annan remsa runt armen innan hon tog sin vattenflaska och började dricka lite för att släcka törsten. Hon gjorde ett nytt försök att resa sig upp och det gick mycket bättre nu. Hon letade fram en cigg ur väskan och sin tändare. Hon tände ciggen och stoppade den i munnen med en lätt suck. Hon fortsatte sin vandring in i skogen.

Nathan grimaserar åt röken, men besvarar Seths leende.
“Eller så är jag egentligen en illusion, skapad från dina vildaste drömmar. Din drömkille, helt enkelt.” sa han, flinar åt honom. “Mitt namn kanske förekommer i bibeln, men jag skulle inte kalla mig själv en ängel direkt.”
Han kliar sig på bakhuvudet, samtidigt som han snabbt sneglar på Seths underarmar. Han ser ärren, fylls av vemod, men tänker inte visa någon reaktion. Snabbt tittar han upp igen, möter Seths blick och ler blygt.
“Det finns en sjö längre in i skogen, vi hade kunnat stanna där och vila en stund och fylla våra vattenflaskor. Du har en tändare med dig, väl? För senare tror jag att det är bäst att vi försöker komma upp på någon slags höjd, tända någon slags stor eld så kan kanske folk se elden, eller röken, i alla fall.” säger han, tar ett hårt grepp om Seths enda handled och drar med honom genom regnskogen. Det är svårt att ta sig fram, fötterna sjunger ner i marken och gyttja kommer upp till hans anklar. Efter ett tag kommer de fram, Nathan släpper Seths handled - något generad. Han tar av sig sina väskor, tar fram sina vattenflaskor och sätter sig vid vattenbrynet. Han fyller den nästan tomma vattenflaskan han har, och andra tomma pant-flaskor som han druckit upp på flyget. Han sätter sig sedan ner på sitt gitarrfodral, tar en klunk av sitt vattnet och tittat ut över vattnet.
Efter en stunds tystnad känner Nathan svetten rinna över ryggen, tar fram sin andra väska och börjar rota efter kläder. Han tar fram ett par shorts, ställer sig upp och kollar på Seth.
“Jag kommer strax tillbaka, jag ska bara byta om.” mumlar han, sänker blicken och går en bit ifrån. Han tar av sin skjorta, skor, strumpor och jeans och hänger på en ganska så låg gren. Han tar på sig sina shorts, tar sina kläder och går barfota tillbaka. Han lägger de andra kläderna i väskan, sätter sig på gitarrfodralet och tar av sig sin beanie. Den långa, rufsiga luggen halkar direkt ner i ansiktet på honom. Under sin lugg kollar han på Seth.
“Så - kan du berätta lite om dig själv? Vem är Seth?” frågar han, flinar och biter sig sedan i läppen.

(Edit: Förresten, tänkte bara berätta att mitt lov slutar tyvärr imorgon! Kommer dock försöka vara så aktiv som möjligt. )

Saige ser ormen slingra iväg. Hör sedan något pip bakom sig, känner sedan en knack på ryggen. Han vänder sig blixtsnabbt om och lättnaden sköljer över honom. Tack gode gud. Han är inte ensam. I själva verket skulle han hellre vara fast med en seriemördare på ett sånt här ställe än ingen alls. Personen framför honom ser dock rätt så harmlös ut. Hen har rödgråtna ögon, ett fräknigt, runt, ansikte och långt och lockigt oreangerött hår som nästan lyser i kontrast med djungeln. Ser också rätt varm ut, men det är inte direkt konstigt då hen har på sig en grön munkjacka, som både ser för stor och för varm ut. Saige skulle gissa att hen är några år yngre än honom. Inte direkt ett hot, tänker han och rättar till kepsen. Märker sedan att hans knoge också blöder. Lyckat.
"Var du också i flygkraschen?", frågar han, märker hur arg han låter och svär inombords. Han sa inte ens hej, för guds skull. "Uh, har du möjligen bandage eller liknande?", fortsätter han och försöker låta något snällare.

Nikki stannar till när hon hör en röst längre fram. Ett leende sprider sig på hennes läppar och hon ökar på stegen för att komma fram till rösten. Hon stannar när hon bara står en bit ifrån där hon hade hört rösten. Tänk om jag bara inbillar mig, tänkte hon och stod tveksamt kvar. Men efter någon minut så bestämde hon sig för att kolla efter och flyttade undan grejerna från trädet. Där framme vid vattenbrynet sitter två killar ( Seth och Nathan). Nikki står tvekande kvar innan hon bestämmer sig för att gå fram till dom. Hon tar av sig bandaget på armen om bandaget runt pannan och stoppade ner dom i väskan. Med bestämda steg går hon fram till killarna och harklar sig på sitt vanliga kaxiga sätt.
"Har någon av er något att äta?" frågade hon och tog ut ciggen ifrån munnen. Hon granskar killarna snabbt och blåser ut lite rök. Hon känner hur yrseln är på väg tillbaka och sätter sig ner för att inte ramla ihop.Hon tar några bloss på ciggen för att lugna ner sig själv.

Ingen besvarar Janes rop. Hon sätter sig långsamt ner och stirrar ut över sjön. Plötsligt är det något som rör sig på andra sidan sjön. Några killar (Seth och Nathan), något år äldre än hon själv går fram mot sjön och fyller på sina vattenflaskor. Det är tydligt att dom inte ser henne. Trots hennes blyghet som nu stiger börjar hon försiktigt springa närmare. Hon tänker precis gå fram när en annan tjej (Nicki), också äldre än hon själv går fram och börjar prata med killarna. "Fan!" tänker Jane. "Hur ska jag nu våga gå fram?" Hon bestämmer sig för att det är bättre att iaktta dem på avstånd istället. Hon sätter sig mot en trädstam och börjar långsamt tugga på ett tuggummi som hon hittar längst ner i sin väska.

Seth hajar till över pojkens gå på-iga sätt och uppenbara flirtande. Intressant fuckboy det här, ingen han skulle vilja slåss med. Well, inte utan safeword i alla fall.
Han ler lite vid tanken men slits snart tillbaka till verkligheten igen av att Nathan börjar dra med honom i handleden. Han har uppenbarligen inte lyssnat på vad den andre mannen sagt, för Nathan verkar övertygad om att han också vet var de är påväg. Huh, det negativa med att tänka på BDSM under pågående samtal.
Snart skymtar dock en sjö mellan träden, och Seth förstår att de är dit de är påväg. Så fort de är framme släpper Nathan hans handled, rodnar lite. Rodnaden klär honom. Faktiskt.
"Så, det är här vi ska dränka våra sorger?" Mumlar Seth lite frånvarande, doppar fingrarna i vattnet och ser på när Nathan fyller ett antal vattenflaskor med det klara vattnet. Han sväljer en replik om att pojken måste vara jävligt thirsty.
Efter en stunds tystnad ursäktar sig Nathan och går en bit bort för att byta till svalare kläder. Han själv drar bara av sig den vita skjortan, knyter den slarvigt kring sin nu bara midja medan han iakttar den nu nästan nakna kroppen bara några meter bort. Trots att han har sett en hel del nakna kroppar i sitt liv kan han inte låta bli att stirra, för damn, var verkligen de andra kropparna så... Oskyddade? Sårbara? Så mycket hud?
Han blinkar till när den unga mannen kommer vandrande tillbaka, nu ombytt. Han har förlorat sig i tankarna _igen_. Det skrämmer honom. Han måste. hålla. fokus. Vid uppmaningen att berätta om sig själv står han svarslös, för vad ska han berätta?
"Well... Jonathan, är det vad ditt namn är förkortning för? Hur som helst, Jonathan, vi kan väl säga att det som finns att veta om mig antingen är alldeles för svart och svårt eller alldeles för ointressant för att berättas för någon som dig"
Han ska just vänta in Nathans svar när en brud kommer klivande fram mot dem genom skogen. Hon blöder ur huvudet och ser allmänt blåst ut, och efter att hon bossigt frågat om de har något att äta sjunker hon ihop på marken. Seth kan inte låta bli att frusta till av skratt när hon hetsröker samtidigt som hon ser svimfärdig ut. Han stegar fram och hukar sig över henne.
"För det första" han tar mjukt cigaretten från hennes läppar och knäpper iväg den. Den flyger i en elegant båge och landar i vattnet där den slocknar med ett fräsande. "är rökning inte bra för syretillförseln. Om du är yr är det inte nån bra lösning. För det andra" nu rotar han i sin väska, får upp rullen med bandage och börjar linda om hennes huvud medan han pratar. "måste du stoppa blodet, annars får du järnbrist. Seth. Hej."

Nathan höjer ögonbrynen åt Seth, flinar.
“Så, du är helt enkelt för intressant för mig?” frågar han, innan han blir avbruten av en tjej (Nikki) som kommer mot de. Han rynkar oroligt på pannan när han ser blodet rinna från hennes panna, vänder blicken mot sin väska. Under tystnad börjar han rota i den, hittar sedan en chokladbar som smällt något på grund av värmen. Han hör plötsligt ljudet av springande steg i den nästan kvicksand-liknande gyttjan. Han ser en person längre bort (Jane) i skuggan av träden som stannar till, men vänder sig sedan om och sätter sig en bit bort.
Med sänkt blick fnissar Nathan lågt åt Seth, innan han sätter sin hand på Seths axel som stöd, reser sig upp och tar upp sin ena väska, men låter gitarrfodralet vara kvar på marken. Han tar axelbandet över huvudet, lämnar Seth och den namnlöse tjejen (Nikki), och börjar gå mot personen han ser längre bort. Ju längre fram han kommer ser han mer av personen, som ser ut att vara en yngre tjej. Han stannar någon bit framför henne, ler ett vänligt leende mot henne. Han sträcker fram en hand mot henne, ett erbjudande att hjälpa henne upp på benen. Tjejen tar emot handen, och Nathan drar upp henne. Han håller kvar hennes hand och skakar den, innan han släpper.
“Jag är Jonathan, men du kan kalla mig Nathan. Vad heter du? Vill du sätta dig hos oss?” frågar han, och pekar mot Seth och den andre tjejen (Nikki).

"Shit, han kommer närmare" En av de äldre killarna har nu sett Jane och går med lugna steg mot henne. Han sträcker fram sin hand för att erbjuda henne hjälp upp, och hon tar tacksamt emot den med ett blygt leende. Hon reser sig upp och borstar av sig sanden som fastnat på hennes kläder, medans den äldre killen presenterar sig som Nathan. Med låg röst svarar Jane vad hon heter och nickar sedan när han frågar om hon vill sitta med dom. Nathan börjar gå tillbaka mot de andra två, men Jane dröjer sig kvar för att lägga ner sin vattenflaska i sin ryggsäck och för att iaktta det lilla sällskapet vid sjön.

Nathan sätter sig ner på vad som ser ut att vara ett gitarrfodral och vänder sig om och ler mot henne. Hon går långsamt närmare och sätter sig någon meter ifrån de andra. "Hej, jag heter Jane" säger hon försiktigt. En tunn bris blåser bort hennes blonda hår från hennes ansikte och hon rotar upp vattenflaskan ur väskan och dricker en klunk. När hon druckit upp i princip allt vatten frågar hon: "Kom ni också hit genom kraschen?" "Varför är jag så himla dålig på att introducera mig själv" tänker hon i samma sekund som meningen kommit över hennes läppar, men ler ändå mot de andra och hoppas på att dom andra är så uppfyllda av sina egna tankar att dom inte tänker på hur konstig hon verkar.