Öppet rollspel - Vikingabyn

Eira nickade medhållande.
"Självfallet, trollkonster är enbart illusioner för ögon och sinnen. Magi är på riktigt. Men mina trollkonster har bringat mig mat och pengar så det är inte att förakta." log hon, att trolla fram pengar bakom öronen på både herrar och damer hade gett henne mat för dagen då hon inte haft jobb. Hon visste att hon var stilig och charmig trots sina slitna kläder. Hon spelade mycket på det och även de finaste damer kunde hon få på fall och få några silvermynt av. För att inte tala om pigor och bondöttrar som smutslat mat till henne då husboden inte gav mycket. Allt det för att bli lyssnad på, få luta sig mot och känna sig omhändetagen av. Mer än så var det aldrig, då skulle Eira bli avslöjad och dessa kvinnor kände hon inget för.
Hon nickade åt Lopt.
"Det var precis efter han gav sig av från vår by. Vet ni vad som hände sedan med honom och de andra?" frågar hon intresserad och lyssnar roat på deras käbbel.

Tord skrattade, "Det är inget roligt att avslöja min bror, du får reda på det i sinom tid, I Odens namn, jag trodde att det var jag som behövde få bättre tålamod men tydligen inte" sa han och flinade tillbaks mot sin bror, "och ja förra våren låter rätt kanske tidig sommar".

Saga var nära att brista i gråt. Hon visste inte om det var såhär en ung kvinna skulle bete sig, men det brydde hon sig inte om. Hon hade inte sett sin bror på 2 år. Frågor hon aldrig trodde skulle ta slut vällde upp inom henne.
Vad hade han sett? Hur hade det gått för honom? Hur hade han hittat deras by? Hur vad det med honom? Hade han saknat henne och deras familj? Vart hade han varit någonstans?
Men hon behärskade sig, kramade honom hårt igen och ställde sig mittemot honom.
Ivar log mot henne, och hon log tillbaka.
"Hej" sa han lugnt och nu brast Saga i gråt.
Hon hade nästan glömt hur hans röst lät.
Ivar tog några steg och kramade om henne.
"Jag har saknat dig" säger han och hon ler genom tårarna.
"Och jag har saknat dig"

Lopt skrattade till.
"Ja, du har genom åren varit långt ifrån tålmodig. Nå, hade ni tänkt stanna hela natten eller?"

Eira såg på Lopt och ryckte på axlarna.
"Jag vet inte var du bor, men jag undrar om ni har någon badtunna eller någon bäck som ligger undanskymd? Jag skulle vilja göra mig ren innan jag sätter på mig de nya kläderna." sa hon, hon ville ha mat med då hon inte ätit sen i förrgår kväll och mätt var det evigheter sedan hon varit. Men hon ville inte tränga sig på, inte första dagen.
"Har ni familj?" frågan var riktad till dem båda, men mest till Lopt så hon visste vad hon skulle förbereda sig för.

Han nickade, Sigyn var en av de där kvinnorna som var helt besatta av att bada och gjorde det varenda dag.
"Du kan följa med så kan du få både ett bad och ett mål mat, Sigyn borde vara hemma nu. Jag har egentligen en väldigt stor familj, men bara min fru och min bror här i byn."

Eira log ett stort leende, detta verkade bara bli bättre och bättre.
"Dock föredrar jag att bada ensam, jag klarar mig." sa hon som i förbifarten även om det var väldigt viktigt för henne. Hon ville inte avslöja sig och dessutom gillade hon inte alltför närgången kroppskontakt heller.
Vem dessa människor än var och även om de verkade trevliga kunde hon inte lita på dem.

Här hoppar jag in lite sent med min karaktär, Rönna Kaunsdotter (finns som karaktärsmall på första sidan såklart!).

Hon var ofta budbärare från staden bortom bergen. Hon var en av de snabbare löparna i trakten, inte den snabbaste och endast en flicka, men det hände att hon sprang med meddelanden mellan städerna runt omkring. I den bruna, lappade väskan hon hade över axeln låg ömtåliga barkbitar av björk, märkta med runan Bjarkan för träslaget meddelandet var ristat på.
Mannen hade stoppat henne framför byporten, en skäggig man som såg äldre ut än han förmodligen var. Hans hår var stripigt av smuts och kläderna slitna.
"Spring flickan min, spring!" hade han skrikit efter henne. Hon räknade med att det var bråttom, så hon sprang. Kanske visste han att hon skulle till vikingabyn.
På tal om vikingabyn, hon kunde se masterna på de nätta vikingabåtarna vid horisonten nu. Flåsande, med ben tröga som var de gjorda av sten, samlade hon nya krafter och flög ner för backen mot skogen nedan.
Hon hade ett viktigt meddelande att lämna.

Han hade precis tänkt svara när en flicka kom in i värdshuset, som såg helt slut ut. Med tanke på väskan hon hade över axeln var hon budbärare, och bar på ett viktigt meddelande med tanke på hur hon måste ha skyndat sig. Han höjde rösten något, så att han var säker på att hon skulle höra, och sträckte ut handen i en inbjudande gest.
"Vill du sätta dig ner litet? Du ser trött ut."

Eira reste sig snabbt för att flickan skulle ta hennes plats. Med en lätt inbjudande bugning visar hon att flickan ska ta den. Hon hade lärt sig lite finare bruk på sin resa hit och hon log vänligt och charmerande åt kvinnan.
Egentligen ville hon bara till Lopts stuga där det hade utlovats både mat, bad och sovplats. Men hon skulle inte skynda på även om hon var trött.