Sagan om de Bannnlysta

"Än är ägget inte värpt", sade Aragorn med kall röst. Saruman gick upp i tonerna i rädsla över deras ord.
"Tralalalala..."

"Trolola... aiiiiiiii...!"

Mitt i skriket såg Aragorn hur en stor lavin störtade ner från berget, mitt i sommaren. Aragorn skrek till.
"Bubben, akta på dig!" utbrast han. Dock om han skrek det åt Gandalf, den begravda ekorren eller den totalt meningslösa stenen var oklart.

"Glöm inte bilderna på Saruman utanför fönstret!" vrålade Gandalf.
Lavinens vrålande la sig över dem, svepte med sig Gandalfs hatt och begravde dem med sin tunga, blöta snö.
Gandalf såg förfärat hur hatten långsamt, nästan magiskt, flög upp mot berget täckt av snö som helt plötsligt dykt upp vid horisonten.

Aragorn stack upp huvudet ur snön och vände sig emot Gandalf.
"Jaja de e en da imorrn å."

"Fan Aragorn. Min hatt. Skit i barnen och Saruman och alla hans hingstar och tupphönan utanför ditt hus, min hatt är borta."
Han skakade snön ur skägget.
"För tupphönsens skull Aragorn! MIN HATT är borta!"

Men då får vi väl hämta den då, vi kan ju inte sitta här hela dan. Och dessutom behöver jag bada", fortsatte han, senil som han var med sitt sliskiga hår.

"Fan, du ska inte alls bada. Jag är hungrig och det är du också!"
Gandalf gav Aragorn sin blick, trots att han inget sagt. "Du är visst hungrig!"

Aragorn mulnade.
"Du tror visst att du kan komma och bestämma allt här, va? Du tror att du är så smart. Du behöver också bada! Och säger jag det så behöver du det! Du trycker ned på mig hela tiden, men det är väl inte mitt fel att jag blev kastrerad när jag var liten, eller?"

"Flickan med skägg, var det inte så Aragorn?" Gandalf suckade. "Jag visste ju inte, visste ju inte vad som var... bra."