Privat med Missy

Dabria höjde på ögonbrynen när han sa att han inte hade tid att lyssna på musik. "Vad håller du på med då, när du är så upptagen att du inte hinner lyssna på musik?" undrade hon och reste sig upp för att ta sin mobil. Hon skulle ringa till sin morbror och be honom komma hem tidigare: den här killen ville ju träffa honom.
"Vad heter du förresten? Sam kommer nog fråga vem det är som väntar på honom." la hon till och vände blicken mot killen.

Skit nu hade jag sabbat allt. Något snabbt, något snabbt, något snabb...
"Det är stressigt på jobbet", sa jag snabbt. "Och så jobbar jag euhm mycket..." okej, det var inte bara en lögn, det var mycket som ängel också. "och jag heter Jimmy", sa jag.

Dabria la huvudet på sned när han förklarade att han jobbade mycket och det var stressigt på jobbet. "Och du har inte möjlighet att lyssna på musik där?" undrade hon försiktigt, med ett litet leende i ena mungipan. Hon tryckte mobilskärmen mot örat och väntade på att hennes morbror skulle svara.
"Jag heter Dabria, förresten." hann hon säga till killen innan morbrodern svarade.
"Du kan inte möjligtvis komma hem lite tidigare? Här är en kille som heter Jimmy som väntar på dig." förklarade hon till Sam - som konstigt nog verkade helt oförstående. Han kände ingen Jimmy. Sam lovade dock att skynda sig och att försöka hinna till halv tolv.
"Han sa att han inte kände någon som heter Jimmy. Det kanske bara är hans minne som spelar honom ett trick." funderade hon högt och satte sig ner igen. Inget konstigt med det.

Jag hoppades att jag inte skulle bli för konstig.
"Ja... Konstigt", sa jag. Om jag sabbar allt skulle jag bli tvungen att mörda henne tidigare. Men jag skulle nog aldrig klara av det, hade jag väll mött henne så skulle allt bli svårt.

Dabria fick igen den där lustiga känslan, som var på gränsen till obehaglig. Något kändes inte rätt. Hon valde att sopa in tanken i en vrå inne i hjärnan och stängde dörren. Det var inte läge att tänka på sådant nu.
"Så, vad jobbar du med då?" undrade hon nyfiket.

Jag funderade snabbt ut ett ställe. Mataffären? Nej det skulle inte vara tillräckligt.
"Euhm, ett sjukhus. Ja jag är en doktor... Stadens sjukhus, mycket att göra du vet..." sa jag och kollade ut.

Dabria fick en rynka i pannan. "En doktor?" upprepade hon förvirrat. Han såg ut att vara i hennes ålder, kanske max två år äldre. Hur kunde han då jobba som läkare? Man behövde ju flera års utbildning till det. Hon öppnade munnen för att fråga hur gammal han var egentligen, men ångrade sig. Han talade säkert sanning. Varför skulle han ljuga om sitt yrke?
"Jaha. Då kommer jag till din mottagning nästa gång jag behöver läkarvård." svarade hon. Rynkan i pannan suddades ut och ersattes av ett leende på läpparna.

Jag kollade ned på bordet med ett stort leende jag försökte dölja. Hur kunde jag döda en sådan härlig och fantastisk person? Jag skulle nog behöva stanna här på jorden för alltid. Men samtidigt hade han ju inte sagt en speciell tid då hon skulle vara död. Så jag kunde ju vänta ett tag, avvika från henne under sista tiden och sedan mörda henne. Men hur?

Dabria reste sig upp för att städa undan frukosten. När allt var klart vände hon sig mot Jimmy. "Du ser ut som någon som spelar TV-spel," konstaterade hon och knäppte händerna. "Sam har en stor samling med olika spel. Vi kan fördriva tiden så om du vill?" Utan att vänta på svar vände hon sig om och svansade iväg till vardagsrummet. Hon öppnade ett skåp med glasdörr - där förvarade hennes morbror alla sina spel. Hon tänkte låta Jimmy välja något utav dem och satte sig färdigt ner i soffan.

Jag tänkte säga att jag aldrig hade spelat TV-spel men hann aldrig säga det. Det var nog tur. Jag gick med ut och pekade på något.
"Den kan vi spela", sa jag.