{HPPRS} Lumos & Taggsvansen02

Männen fortsatte att dra Hazel igenom skogen tills de kom fram till ett stort hus. Den ena mannen låste upp dörren medans John tog ett fast grepp om Hazel's armar bakom hennes rygg. Han knuffade in henne och den andra mannen låste igen. John såg sig omkring och ledde sedan ner Hazel för en lång trappa. Det blev mörkare och mörkare ju längre ner de kom och stället gav Hazel obehag. Längst väggarna så hängde rader med tavlor på dödsätare. Levande som döda. "Bra jobbat John och Ralph! Ge smutsskallen vad hon förtjänar!" Ett högljutt kacklande lämnade en av tavlorna. Hazel försökte tyda namnet på tavlan och insåg att det stod "Bellatrix Lestrange där. Hazel svalde och stannade till när den andra mannen, Ralph öppnade en annan dörr. Johan knuffade in och ner henne på golvet innan de genast stängde och gick därifrån. Hazel såg ingenting. Hon fick sträcka armarna framför sig och känna på väggarna en lång stund innan hon fick på lampan. Det var ett smutsigt och grått rum. Det fanns ingenting där förutom två fönster. Det ena satt på sidan av dörren och den andra kunde man se ut i skogen igenom. Hazel sjönk ner på golvet och blåste på händerna för att hålla värmen. Hon suckade och drog upp benen. Toppen. Hon var fast.

Jag följde efter de två männen och Hazel till ett stort hu i skogen. Det hade gått så pass lång tid att solen var halvt nedanför trädtopparna. Huset var mörkt och väldigt lite ljus sken ut från fönstren. Jag stannade vid ett par stenar som jag kunde gömma mig bakom och började tänka på vad jag skulle göra. Jag kanske skulle hitta tillbaka om jag gick tillbaka till skolan för att hämta några lärare men det skulle hinna bli mörkt och mycket svårare att hitta innan jag kom dit. Jag satt där ett tag med oron som byggdes upp, oro för Hazel, vad de skulle göra med henne. Vad var det för män? Vad ville de? Jag känner har tårar börjar sippra ner för mitt ansikte. Jag vänder på mig så att jag kan se huset och börjar fundera på om jag skulle kunna koma in. Det fanns ett gallerfönster nere vid marken men jag var inte säker om jag skulle kunna ta mig in och de hade säkert lagt en passa skyddsförbannelser runt huset så att man inte skulle kunna ta sig in om men inte skulle vara där. Hazel hade ju kommit in utan att de gjorde något särskilt och jag har ingen annan plan för tillfället.

Hazel kurade ihop sig och vaggade fram tillbaka. "Expecto patronum" viskade hon efter en stund. Hon tänkte inte skicka något medelande igen, men den stolta lokatten höll henne sällskap i mörkret. Hennes tankar vandrade iväg till Max. Vad gjorde han nu? Mådde han bra? Hon reste sig upp och gick iväg till fönstret. Hon kunde inte se någon utanför. Hazel försökte öppna upp fönstret, men det satt som berg. Dörren bakom henne slogs upp och Ralph gick in. Hans blick mörknade när han såg vad hon försökte göra. "VAD GÖR DU?!" skrek han. "I-Ingenting" stammade Hazel fram. Ralph gick fram till henne och knuffade ner henne på golvet. "Finns det fler av er som försöker motverka oss?" Morrade han. Vad skulle Hazel svara? Hon visste inte om det fanns fler. Ralph riktade sin trollstav mot henne när hon inte svarade. "Crucio!" Hazel skrek högt och började vrida på sig. Smärtan var värre än när John straffat henne. Tårar rann ner för hennes kinder och det kändes som om hennes hjärta brann. "Mamma, Pappa. Hjälp!" lyckades hon skrika ut, trots att hon mycket väl visste att hennes föräldrar inte var där.

Hon skrek. Det borrade sig in i mig som om någon tryckt in ett svärd i min mage. Jag visste att jag inte kunde vänta längre, om jag gjorde det skulle de fortsätta plåga henne och det kunde jag inte låta hända. Så jag ställde mig upp och började röra mig snabbt och så tyst fram som möjligt mycket väl medveten om att det fanns en stor chans att jag inte skulle klara mig ur detta levande. Tanken skrämde mig men jag lät det inte stoppa mig, nej jag behövde göra något. Jag kom fram till fönstret utan att något hände. Det verkade inte vara många där, ingen verkade ha sett mig. Jag kom fram till gallerfönstret och insåg att jag kanske inte skulle komma igenom så jag började ta av mig lager av skolklädseln så att jag bara hade skjortan på mig och byxor. Jag huttrade till, det hade blivit kallt när solen försvann och nu när jag inte hade så mycket kläder på det var det mycket tydligare. Fönstret satt lågt så jag satte mig ner på marken och började få igenom fötterna, det gick bra tills att jag kom till höften men efter några om och men och mycket lirkande kom jag igenom. Samma med axlarna. När jag så tyst som möjligt hoppade ner såg jag att jag var i något mörkt rum med en öppen dörr, som tur var. Utanför dörren fanns n korridor en innan jag gick ut i den tog jag in mina kläder så att de inte skulle se dem om de gick ut. Jag lade kläderna i ett mörkt hörn bakom några stolar i hopp om att de inte skulle synas. Ingen verkade ha hört mig då jag inte hörde fotsteg.

Hazel sparkade med benen i golvet som om det skulle få bort smärtan. Blandningen av skrik och gråt lämnade henne. Ralph vrålade av skratt och avbröt förbannelsen. Hazel grät, och hon grät. Det hade gjort fruktansvärt ont. Som om det aldrig skulle ta slut. Hon andades häftigt och såg upp i taket. "Nu vet du vad som händer om du fortsätter att tiga." Och med dem orden så lämnade Ralph rummet.

Jag hörde att skriken och gråtandet kom ifrån korridoren och när det plötsligt slutade hörde jag stegen som rörde sig mot mig. Jag hoppade in i skuggorna bakom en hylla oc väntade på att stegen skulle passera.. De stannade precis vid dörröppningen och jag blundade för att mina ögon inte skulle blänka. Jag såg inte vad som hände eller vem det var men någon minut senare började personen gå igen och lämnade mig där. De verkade gå upp för en trappa inte för ens en dörr hade stängts och stegen tystnade vågade jag öppna ögonen. Jag smög fram till dörröppningen och kikade ut. Korridoren var mör k och bara upplyst av facklor som alla såg ut att ha brunnit ett bra tag och därför skulle slockna om en kort stund. I ena änden fanns en trappa som ledde upp till en trädörr och i andra ändan fanns en järndörr med et hänglås på. Jag smög mig fram till järndörren och var förvånad över hur tyst jag var. Jag tog fram min trollstav och viskade:
"Alohomora." men inget hände. Då tog jag fram en hårnål som jag hade i byxfickan. Min bror som gått ut skolan för några år sedan hade alltid föredragit att använda s lite magi som möjligt i sin vardag och använde då dessa för att få upp lås och som den härmande brorsa jag var hade jag tagit efter honom och de kommer faktiskt till nytta oftare än men kan tro. Så med dunkande hjärta lirkade jag försiktigt upp låset och tog loss det. Det var jag dock inte lika försiktig med och när jag sedan öppnade dörren lät det mer n jag förväntat mig.

John och Ralph satt i köket och skrattade åt hur Hazel hade torterats för en stund sedan. Plötsligt så lät det högt nedifrån. Men det var inte från våningen Hazel var på. John muttrade och reste sig upp för att gå ner. För varje steg ner för trappan han tog, desto mer ökade ilskan. Försökte flickebarnet fly? "Hallå? Vem är det?" Ropade han. Högt nog för att det skulle höras tydligt.

Hazel's ögon var röda pågrund av hur mycket hon gråtit. Hon såg suddigt och hon hade ont i huvudet. Hon ville bara tillbaka till skolan. Varför hade hon gått ut för? Varför hade hon inte stannat kvar?

Jag hörde en man ropa och jag var nära på att pissa på mig. Snabbt som attan smet jag in i rummet innanför dörren och släppte låset på golvet. Där inne såg jag Hazel sitta vid en vägg och jag såg att hon hade gråtit. Jag ville inte att hon skulle vara rädd men jag behövde gå och gömma mig så att mannen inte såg mig om han kom ner hit. Det fanns en pelare vid väggen så jag satte mig där bakom och hoppades att den gömde mig.

John gick ner de sista stegen tills han var framme på våningen Hazel skulle vara på. Han såg in genom fönstret och såg att hon var säkert inlåst i rummet. John pustade ut och såg sig omkring där han stod. Det var ingen annan där så han gick tillbaka upp. Det var nog bara vinden som hade ställt till det.

Hazel drog ett djupt andetag och slöt ögonen för en stund. Hon hörde svaga ljud utifrån men orkade inte bry sig. Det var nog John eller Ralph som såg till att hon inte flydde.

Jag hörde att han gick iväg så jag vågade mig fram bakifrån pelaren. Han verkade inte märkt att dörren inte var låst vilket var bra då vi båda skulle vara inlåsta då. Jag smög mig lugnt fram till Hazel och lade en hand på hennes arm, jag försökte vara försiktig så att hon inte skulle bli skrämd.