The hungergames

Jag tar den tveksamt. Men sedan tar jag ett fastare grepp om den och skakar ordentligt. Vad är oddsen egentligen att vi båda skulle överleva?

Jag suckar tungt och slår armarna om halsen på Lizza.
-Vi klarar det här tillsammans. Tillsammans!

Jag kramar också om Aurora.
-Ja, vi klarar det här och allt annat i livet tillsammans.

Jag log glädjestrålande mot Lizza.
En plötslig och hård knackning på dörren fick oss att hoppa till.
- Det är middag tjejer!

En halvtimme senare satt vi i en lyxsoffa för att kolla på repriserna från slåttrarna.

Det var hemskt att se barnen jag skulle behöva mörda gå upp på scenen. Tänk att alla dem behövde dö för att Aurora skulle kunna vinna.

Jag stirrade på barnen som kom upp på scenen. Någon av dem där skulle mörda mig.

Jag började känna mig illa mående. Alla de här barnen som skulle dö
Det var priset för att Aurora skulle vinna. Och vissa av barnen var bara tolv år.

Vid distrikt 8:as repris gav jag upp och sprang bort till min kupe. Jag svalde hårt. jag hatade hungerspelen! Kunde man inte slippa dö?

Jag gör ett försök att hindra Aurora innan jag kommer på att jag är arg på henne. Hon skulle väl typ försöka ta livet av sig?!?! Men det var svårt att vara arg på någon man älskade så mycket.

Jag slängde mig på min säng. Varför? Varför just jag? Lizza kom in i min kupe´. Jag såg sorgset på henne. Hon var som min syster! Jag älskade henne mer än mitt egna liv...
- Snälla Lizza kan inte båda försöka vinna och hjälpa varandra? Vi teamar. Tillsammans?