FF Av två författare

Super bra kapitel!!!!!

Kapitel 7.

Jag skyndade efter Isabelle.
- Åh Spåtanten har lärt sig spå! fnissade jag
Vi skrattade i samklang.
Dagen segade sig fram men tillslut kom kvällen. Dagarna gick. Och sen var helgen kommen. Isabelle var så ivrig och förväntans ful att hon bokstavligen studsade upp och ner hela dagen. När kvällen kom och alla befann sig i stora salen smög vi ut. Den isiga kvällsluften slog emot oss. Månen lyste full och lyste upp området med sitt blåa spöklika sken. Den kyliga luften var uppfriskande och vi började springa mot Hogsmeade i lugn takt. Vår andedräkt bildade små vita moln framför oss när vi andades ut och försvann sedan i mörkret som spöken. Tillslut kom vi fram till Grindarna där dödsätarna stod och väntade. Jag tyckte att jag hörde en varg yla någonstans. Ganska nära..... Jag såg upp mot fullmånen igen. Den var större än vanligt.....
Isabelle andades nervöst. Jag log uppmuntrande mot henne.

ÅÅÅHHH Remy XD

Kapitel 8

Mitt hjärta bultar i bröstet. Jag ser ivrigt på dödsätarna. Några av dem ler svagt. De bildar en ring runt mig och Soa. Med fullmånen som ljus vandrar vi ut i natten.
Tillslut kommer vi fram till ett mörkt hus. Dödsätarna öppnar dörren och jag och Soa går in. Vi kommer in i ett rum med en liten eld i. Vid elden finns en stol. Stolen vänds långsamt om. I stolen sitter en lång man med plat näsa, ormliknande ögon och blek hud. Det är mörkrets herre. Hela han utstrålar en kusligt kall aura.
- Det ska bli ett nöje för mig att personligen välkomna er, miss Black till vår familj, säger Mörkrets herre kallt. Han ler lite och jag sträcker ut armen. Han tar ett fast grepp i den med sina spöklika fingrar. Han höjer ett brännjärn i handen och sänker ner det i min arm. Det är brännande hett och smärtan skjuter upp i hela armen. Men jag står blixt stilla med ett leende fullt av stolthet på läpparna. Den ända som ser mer stolt ut än jag är Soa.
- Ni är modig, miss Black, säger min nya herre och jag ler.

'ryser* SÅSÅÅSÅSÅSÅÅSÅ SÅSBRA!

Tack, tack, tack♥

Kapitel 9.

Jag var så glad att Isabelle var just min vän. Att just hon var så modig att hon bara stod och log när någon tryckte ett brännjärn mot armen. Vi började gå tillbaka till slottet. Isabelle granskade hela tiden märket och verkade så glad.
När vi kom fram till slotte skyndade vi oss ner i fängelsehålorna och in i vårt sällskapsrum. Några elever stod vid ingången till sovsalarna och pratade.
- Flytta på er. sa jag och viftade med handen.
De började röra sig bort men stannade sen upp.
- Varför måste vi lyda er egentlogen? Ni är inte ens prefekter! hånlog en av dem och försökte verka cool.
- På grund av det här! Väste jag och drog upp ärmen. Isabelle gjorde likadant och verkade väldigt stolt.
Alla i hela rummet flämtade till. Jag vände mig om och log hånfullt mot rummet.
- Så nu vet ni vems order vi härskar under!
Några verkade avundsjuka. Några rädda.
- Och håll käften om ´detta. sa jag. Annars.
Jag knäppte symboliskt med fingrarna inna jag och Isabelle gick in till sovsalen.
Jag log mot Isabelle.

Bääääääääääääääääst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sorry läser så många ff's, så jag kmr inte läsa Men den verkar iallafall bra så lycka till med skrivandet! ♥

Så bra