PRS London

Hon lade sig i sängen i klostret och såg på nunnan.
- Vila mitt barn.
Isolde nickade bara och snart sov hon och lät natten komma.
Hon hörde en röst utanför fönstret och hon vaknade och satte sig upp.

Alexander stog utanför klostret. Ingen kunde eller skulle någonsin lyckas rymma ostraffat ur hans klor.

(lite mera tack. kan inte svara sereriöst på två meningar)


Hon ställde sig vid fönstret och såg på honom.
- Alexander?
Hennes ögon lysets av rädsla och hon drog sig tillbaka.
- Vad vill du egentligen? Jag..
Isolde skakade på huvudet mendan hon bet sig i underläppen.
- Jag kommer inte ut. Du kan inte få mig ut!

- Nej, det kan jag inte men du kan inte stanna där inne för alltid, sa Alexander. Han smålog för sig själv. Hon hade verkligen krut i sig. Hon hade klarat sig bra hittills, men alla dör någon gång...

Hon såg på honom och gäspade stort.
- Så spring i väg nu!
Hon vände sig om och återvände till sängen, sjönk ner och drog upp benen. Hon gäspade återigen och drog ihop sig.

Alexander gick hem. Det fanns inget annat att göra. Men han hade inte gett upp. Han kanske inte kunde gå in i byggnaden. Men det kunde människor. Och folk gjorde allt för pengar.

På morgonen tackade hon nunnorna och neg för dem. Sen begav hon sig ut. Solen sken och hon såg sig om. Nu skulle hon vidare för att komma så långt från denna stad som möjligt.
Med snabba steg började hon ta sig mot en kusk och log mjuk.
- Kan ni hjälpa mig?

Alexander hade nyss kommit hem. Han behövde en plan. Han kunde inte låta tiggerskan smita undan med hans hemligheter. Men vem skulle egentligen tro en tiggare som sa att det fanns vampyrer som levde bland människor?