Prs Ivy lovegood o Piggelino

" Ord kan förendra mycket. Och lite vänlighet" Jag smet ut.

"Vänta...' började jag.
Okej hon gillade mej inte och jag gillar väl inte henne...
Jag suckade åt mig själv, varför var jag så jävla tråkig! Liksom plz! Måste jag se på henne som en kaxig tjej, jag kanske måste ge henne en chans! Eller...?

Jag visste inte om jag gilllade alexander eler inte.... han var inte direkt hygglig mot mig och gav mig aldrig en chans! Kanske skulle jag försöka vara lite öppen mot honom så kanske jag fick samma svar...


(Här är tråden Ivy lovegood )

Jag väntade på att det tystnat i korridoren, när äntligen de sista skratten dött bort gick jag och hämtade min väska och mina ytterkläder. Vinden piskade hårt mot min kind när jag gick till cykelstallet där jag tidigare idag lämnat den. Jag hade en känsla som snabbt grodde: att inte var glad eller ledsen, bara... Tom. Jag gick snabbt tillbaka hem och höll i skateboarden och såg ner i marken.

Jag trängde mig på bussen och satte mig och stirrade ut genom rutan. Jag var inte alls på humör. Alexander hade verkligen fått mig att tänka om.... Jag gillade inte att en kille kunde få det att händ! Bussen stannade vid min gata och jag gick lättat av och andades in den friska lufen som blivit utrotad inne på bussen.

Jag stod äntligen utanför ytterdörren och låste upp. Jag kom in i den vitmålade väggarna, de turkosa skåpen med de vita, små krokarna, som smälte in i allt. Jag hoppade till när jag hörde min mammas röst från vardagsrummet.
"Hej! Alex är det du?" frågade hon glatt.
"Ja, det är jag." svarade jag likgiltigt och började gå upp för trappan som ledde till den andra våningen och mitt rum.
Det bankade och gnisslade när jag gick upp för den eftersom varken mamma eller pappa orkade eller ville inte göra det. Själv gissar jag på att det var både och. Ingen i vår familj hade någon kunskap om hur man snickrar, så det förblir väl så tills de anställt någon att göra det, men det är ett känsligt ämne för pappa så vi väntar väl på att jag ska lära mig och fixa det, för att de andra säger att de inte kan eller är för gamla. Jag fnyser för mig själv. När jag kom fram till mitt rum slängde jag mig på sängen och blundade hårt medans jag försökte hitta på något att göra, men jag orkade inte.

Jag slängde upp dörren till mitt rum och öppnade läxmappen och la ut läxorna på skrivbordet. Om det inte var så att pappa hotat med att sänka min månadspeng till bara 3 tusen om jag inte fick högsta betyg hade jag som vanligt bara slängt hela skiten i pappaerskorgen. Jag tog fram miniräknaren och lät den fixa matten på några minuter. Sen tog jag fram datorn och googlade fram en text om det trettioärigakriget som låg många sidor bak i sökresultaten men som ändå var bra. Jag skrev ut den och tog sen i tag med svenskan. Jag stirrade på boken vi hade i uppdrag att läsa. Jag hatade att läsa. Jag googlade upp boken och det första sökresultatet var en perfekt sammanfattning av de 10 första kapitlen. Vi hade bara i uppdrag att läsa 6 den här veckan.
Nöjt la jag ner allt i väskan igen innan jag tog med datorn till sängen och tog upp Facebook.

"Alexander!", jag vaknade yrvaket.
" Mmm... Vad?", frågade jag trött.
"Du har besök!" ropade mamma tillbaka.
"What?!" frågade jag förvånat, visserligen lät de mig inte vara i skolan, men vem ringer bara på?
"Ja, visst. Jag kommer!" ropade jag irriterat tillbaka medans jag gick ner till korridoren och stannade, det var... Jag kunde inte urskilja konturerna av hen som stod där i höst mörkret, det var inte förrän hen började tala jag insåg vem det var.

( Ska det vara jag? Eller? Jag fattade inte riktigt där....)

Du bestämmer!