Imperiets kämpar [Rollspel]

Atlas hade långt innan fått veta om det här då hans far hade fått veta det här och berättat för sin son och för Venus. Han granskade lugnt tavlan och log till när han såg att Venus var i samma lag som honom.
" Atlas Venus låt oss gå till salen" sa morbrorn och gick med dom till salen där dom skulle möta resten av laget. Han gick in och nickade lugnt till Flavius mästare och en snabb nick mot Flavius innan han vände sig mot Venus.
" Jag vill att du sköter dig och beter dig som jag lärt dig och får jag höra ett ord om att du har satt dig på tvären vet du vad som väntar" sa morbrorn.
Venus nickade som i att hon hade förstått honom för det sista hon ville var att bli straffad. Atlas far satt sig ner och Atlas satt sig ner bredvid honom och Venus gick sitta i Atlas knä.

Venus log mot Atlas och lutade huvudet mot honom. Hon var verkligen glad att hon hade någon som brydde sig om henne och visade henne kärlek för att hennes bror var bara ett äckel som försökte förgripa sig på henne och hennes morbror var inte särskilt mycket bättre han då han brukar ha med sig hem en ny tjej varje vecka. Hon kollade på Atlas och för första gången märkte hon att han och hans far inte var så lika på utseende utan Atlas liknade mer sin mor. Hon visste hur mycket Atlas avskydde sin far men eftersom han inte hade någonstans att ta vägen var han fast hos sin far. Hon visste att om Atlas skulle fly skulle han ta med henne.

Vindex tittade upp mot skärmen när den började flimrade till liv. Han drog handen genom håret och lyssnade noggrant på vad de okända människorna hade att säga.
Han nickade lite lätt för sig själv, höll nästan på att ställa sig upp samtidigt som listan på gladiatorer kom upp.
Vindex kunde inte hindra det lilla leendet som spred sig över hans läppar medan han läste. Åh. Det där var sannerligen bra personer. Även om han skulle dö så skulle han dö med några av de bästa. Och som en av de mindre kända själv så hade han rätt så bra koll på de flesta namnen. Och han var nöjd.
Åtminstone tills han närmade sig slutet av listan. Då brakade helvetet loss inom honom. Alla känslor han vägrat känna kom tillbaka i en enda fokuserad känsla: hat.

---

Leaena betraktade med intresse hur de andra reagerade då hon inte hade något med själva spelen att göra. Det var bättre att betrakta och minnas så att hon kunde berätta för Julius vilka som verkade mindre självsäkra än andra.
Det var först när hon såg sin lillebror komma halvflygande genom luften som hon riktade uppmärksamheten åt annat håll.
Hon halvskrek samtidigt som hon rusade fram med armarna för ansiktet och kände hur hon absorberade styrkan bakom slaget.
Hon hade inte förväntat sig en sådan styrka och stapplade till.
Hennes mästare bara skrattade bakom henne. "Märkte du min överraskning, Vindex?" flinade den flinta mannen mot Leaenas lillebror.
Hon vände förvirrat på ansiktet och såg på skärmen och... Leaena.
Hennes namn stod där.
Hon kände hur hon blev helt sandpapperstorr i munnen medan mästaren fortsatte att skratta åt deras reaktioner. "Men, kära Leaena, vad trodde du att du gjorde här? Du brukar vara med vid speciella tillfället, och om detta inte är speciellt säg mig då vad som är."
Leaena ville låta Julius attackera hennes mästare. Hon hade lust att låta sin mästare möta samma död som väntade henne.
Istället tog hon sin bror i armen, ignorerade smärtan, bet ihop tänderna och makade väg bort till salen med en ursinnig "Vindex" i ett fast grepp bredvid sig.
"Jag ska döda honom", morrade han tyst.
"Och jag tänker inte hindra dig nästa gång", mumlade Leaena tillbaka. "Sköter din vän om vår sponsring och allt det där?"
Julius nickade något samtidigt som Leaena släppte taget om honom och klev in i rummet först med en kylig blick och ett neutralt ansiktsuttryck. Hon skulle förhoppningsvis fånga allas blickar så att Julius tyst kunde smyga in och ställa sig längst bak i rummet. Vilket var exakt det han gjorde.

Bellona och Mars stirrade förfärat på listorna. Inte så att någon såg hur förfärade de var, de hade det vanlig stenansiktet. Att inte visa känslor var a och o i det hela. Men de hade varit samman sedan barnsben, hjälpt varandra genom svåra stunder att de numera kände av vad den andre tänkte och kände.
De hade sats i olika grupper, tänk om de var tvungen att slåss mot varandra? Nej, så fick de inte göra. Men de visste väl att de skulle kunna göra så. Allt var faktiskt för publikens skull. Men då skulle de inte ha ett syskonpar längre. Tankarna virvlade i Bellonas huvud och helst ville hon bara gråta, krama om sin bror.
Men Bellona grät aldrig, inte ens då hon och Mars var ensamma. Men att krama om brodern, att tala om detta.
Men det fick de såklart inte, de fick helt enkelt bara gå till de rum de tilldelats. Ensamma och inte med varandra, inte med några föräldrar som styrde dem och talade likt en slavhandlare.
Nej, Bellona hade aldrig känt sig så ensam som nu. Så ensam då hon med ett kalt stenansikte öppnade dörrarna till rummet och klev nonchalant in. Hon spelade som alltid, detta var ett spel i att överleva och det måste hon lära sig. Hennes blick sveper över dem som är där och ger dem en kort nick.

Azriel står och stirrar på namnen stelnat i misstro. Han har knappt rört sig från sin position. Han har rätat på sig för att kunna läsa namnen ordentligt, hans nyfikenhet hade fått övertaget. Han ser hur hans lagkamrater lämnar rummet. Hur kommer det sig att de har bestämt sig för att göra såhär? Vem bestämde det? Eller, det var säkerligen de han såg men... han kan inte skaka av sig "Varför?" som tvunget sitter i bakhuvudet.
"Rancune", hans axel blir plötsligt hårt greppad. Azriel vrider huvudet till vänster och blir bemött av ett par ljusa blå intensiva ögon. Hans tränare, en gammal gladiator som måste ha haft lycka i tidigare spel för att ha överlevt. Kvinnan ögonen tillhör morrar någon otydligt och knuffar Azriel framåt. "Håll snattran", fortsätter hon lågt. Hennes korta mörka hår matchar hennes hy vilket gör att hennes ögon tycks stå ut ännu mer. Om hennes mun inte var helt vanställd av ärr så hennes ansikte aldrig såg... rätt ut skulle hon säkert inte sett lika hemsk ut. "Håll huvudet högt", Azriel förväntade sig inte de orden. Hon öppnar dörren till rummet, hon slår sig ned på en av de lediga stolarna och Azriel ställer sig bakom.

Aquila tvingade sig själv till att lugna ned sig. Hon skulle tala på ett korrekt sätt med de största utbildare och gladiatorer hon någonsin mött. Självklart, hon har läst och studerat dem. Hur de tränar, hur de rör sig, hur de spelar det sociala spelet, hur de föredrar att döda, hur de föredrar att... hon försöker veta allt. Aquila vill lära sig, veta hur andra fungerar så hon kan fungera bättre. Därför är det hyfsat bra att Aquila brukar veta vem hon ska möta, vilka hon ska möta... så hon tränar i enlighet med det. Fast hur ska det fungera nu? Hon kan inte lära sig hur ett helt lag kommer fungera i arenan... inte på samma sätt. Individer fungerar, kan hon lära sig om individen i laget?
Aquila kommer in i rummet, med avsaknad av den tränare hon inte har och slår sig ned på en av de kvarvarande lediga stolarna. Aquila knäpper sina händer för att undvika att nervöst rycka eller trycka eller dra eller bara röra någonting. Händerna lägger hon på bordet, väntar på att något ska hända. Tänk om ingenting händer? Det kanske kommer fler. Aquila koncentrerar sig på händerna för tillfället i väntan på att något ska ske... vet de ens om vad de ska göra? Vad som kommer först? Hon betvivlar det starkt.

Theon undersökte listan med namn noga. Han hoppades verkligen att han inte skulle hamna i samma lag som en massa nybörjare som skulle få honom dödad. När han hittade sig själv i listan blev han lättad över att se att han hade kommit i de bättre lagen(inte så att någon ser det) men även lite förvånad, varför hade de het några av de bästa i samma lag? Theon skakade av sig den tanken och gick in i sitt lags samlingsrum, satte sig ner och förde handen mot den gömda kniven han alltid bar med sig.

Nevaeh reste sig upp graciöst men med stor vaksamhet för att inte svärdet skulle trilla ur sin position. På de stora bildskärmarna stod fortfarande alla namn på gladiatorerna. Lagen hade fått vars sitt rum som deltagarna skulle ta sig till, hon antog att det var meningen att man skulle träffa sina lagkamrater och planera inför den första striden. Hon suckade tungt, svepandes med en iskall blick över rummet försökte hon hitta någon i sitt lag för att följa efter till rummet. Hon var trots allt inte fullt bekant med hur stället var uppbyggt, mestadels för hon inte orkat bry sig om att faktiskt försöka lära sig var saker och ting låg. Hon hittade till arenan från där hon bodde och det var allt hon behövde.

Flavius stod avslappnat och självsäkert snett bakom Marcus och studerade varje gladiator som kom in. Kusinerna Atlas och Venus kom in först efter han själv och Marcus. Flavius lyfte lätt på ett ögonbryn när Atlas och Venus satte sig ner bredvid sin ägare - på samma stol. Även Bellona, Aquila och Theon slog sig ner på stolarna, och Flavius höjde lite till på sitt ögonbryn. En gladiator stod under sin ägare, och alla andra ägare också. Han skulle aldrig få för sig att sitta ner utan tillåtelse i en ägares närhet.
Han kunde nästan känna av Marcus missnöje, och trots att han inte kunde se sin ägares ansikte, så visste han precis hur Marcus antagligen rynkade på ögonbrynen.
De var flera gladiatorer i rummet som saknade sina ägare med sig. En kvinna med den mörkaste hud han någonsin sätt blev avlämnad av sin ägare med en bestämd blick, och en hälsande nick till Marcus. Kvinnan ryckte argt åt sig sin arm och ställde sig mot väggen. Hon såg surt efter sin ägare när han lämnade rummet.
Flavius fick en olustig känsla när han såg på henne. Hon måste vara en av de nya gladiatorerna, och hennes öppet fientliga blick bådade inte gott.
Plötsligt harklade sig Marcus. "Trots att vissa verkar ha de svårare att hitta hit", han gjorde en kort paus med en blick på dörren. Flavius hade inte memorerat listan med namn, men han gissade på att det saknades någon eller några. "så kan vi inte vänta hela dagen"
Marcus trummade lätt med fingrarna mot bordet. "Ni är här för att ni är ett lag. Det betyder att ni kommer träna och tävla med varandra. Det betyder även att ni måste känna varandra utan och innan". Han studerade de andra gladiatorerna en efter en, och Flavius följde hans blick. Hans ansikte och kroppshållning visade inget av hur ovillig han egentligen var till att jobba i grupp.
Marcus fortsatte. "Jag föreslår att vi börjar med en presentationsrunda - namn, år på arenan och val av vapen till att börja med", det kunde ha varit en fråga, men Flavius hörde tydligt att det egentligen inte var det. Efter sin framgång med Flavius och senare fler gladiatorer, så var Marcus en auktoritet att räkna med. Men för att inte förolämpa de andra ägarna som var där ställde han det som en fråga. Gladiatorerna hade ändå inget att säga till om.
"Flavius", sa Marcus kort med en nick som sa åt honom att börja.
Flavius log ett charmigt leende och såg runt på sina nya lagkamrater. "Flavius", presenterade han sig och sträckte lite på sig. "Jag har tävlat i ungefär nio år nu, och mitt vapen är spikklubban, vilket ni säkert vet". Han visste att han var mer än välkänd, och han bar kändisskapet som en krona. Han drog en hand genom sitt hår och vände blicken mot den som stod näst på tur - en mörkhyade kvinnan.

---

"Och uppför dig nu", väste hennes ägare åt henne och tog ett hårt tag i hennes arm. De hade stannat utanför rummet där hennes lag skulle träffas. De andra slavarna som henne ägare ägde stod likgiltigt och väntade på att han skulle föra dem vidare.
"Får jag höra något om att du inte uppfört dig kommer du få ångra det", väste han innan han puttade in Katta i rummet.
Hon ryckte argt åt sig sin arm och gav honom en sur blick när han lämnade rummet efter en nick till ägaren som satt vid huvudändan av bordet. Hon såg sig surt omkring och ställde sig intill väggen. En efter en tog hon in de andra gladiatorerna. Men när ägaren vid huvudändan vände hon motvilligt blicken mot honom, och hon hade svårt att hindra sig från att himla med ögonen när Flavius presenterade sig. Han var verkligen vidrig - Imperiets kelgris, och han verkade njuta av det. Dock avslöjade hennes ansikte inga av hennes tankar när den gyllenhåriga gladiatorn vände blicken mot henne.
"Katta", sa hon kort med sin rullande dialekt. "Eller Svarta Spindeln", hon sa sitt smeknamn med förakt, och samtidigt var hon lite nöjd över det. Hon kunde ha fått ett mycket värre smeknamn.
"Fem år, och gift dolkar", hon log ett farligt leende och la armarna i kors, och nickade sedan åt nästa person att fortsätta.

Azriel känner en vass armbåge i sidan eftersom han inte varit direkt intresserad i att presentera sig. Därmed ignorerade han gärna Kattas nickning. Fast hans tränare Elysia tycktes vägra honom nöjet av att inte presentera sig. Faktorn att Azriel inte brydde sig alls om vad Elysia tyckte och tänkte blev lätt överskuggat av att hon säkerligen skulle kunna sälja honom till något mycket värre. Detta har Elysia hotat med gån gpå gång under de få månader Azriel spenderad i arenan. Alltså i hennes ägo. Fast Azriel är medveten om att han skulle kunna ha det mycket värre och det är med den vetskapen han biter ihop.
"Azriel..." Efter viss tvekan beslutar Azriel att inte säga sin klans namn. Ore... han hade presenterat sig Azriel Ore hela sitt liv och plötsligt har han inte kvar andra delen av sitt namn. Hemsk tanke. "Rancune på arenan och jag använder kastvapen", Azriel föredrar att inte specifiera vilka sorts kastvapen. Nålar brukar inte vara ett passande vapen, vilket Elysia sagt till honom. Azriel tar ett mindre steg åt sidan för att undvika Elysias metalliska armbåge. Kanske är det därför hon är såpass cynisk? Att förlora en arm kanske borde göra det mot en människa.
"Rancune har legat i träning i ett halvår", lägger Elysia till och avslutar presentationen.

"Jag heter Aquila", hon säger detta med ett charmant leende och hennes nervositet var som bortblåst så fort det spred sig över ansiktet. Det var något lugnande med att åtminstone presentera sig efter någon betydligt bättre... och sämre än henne. "Jag har slagits på arenan i tretton år och föredrar att slåss med svärd och sköld", fortsätter Aquila och får en betydligt mer avslappnad hållning efter sin presenation. Hon lutar sig bakåt i sin stol, vilar huvudet i sin nu öppna högerhand och armbågen vilar på armstöden. Samtidigt ligger hennes vänstra arm tvärs över hennes ben. Vilket är en enorm fördel med att inte behöva stå upp. Rancune ser inte speciellt avslappnad ut om hon får säga det själv. Fast, Aquila kan inte klandra honom. Elysia tränar honom och en mer cynisk kvinna får man faktiskt leta länge efter.

_____________________

Damon lyfte upp sin hjälm, reste på sig i jämn takt med de flesta andra och började gå mot sitt tilldelade rum. Blicken höll han stabil och hakan högt. Allt han fokuserade på var vart han skulle, vad som han kunde tänka sig skulle hända nu, koncentration, se inte på någon, bara gå. När han hittat fram till rummet klev han in och satte sig på den första bästa plats han fann. Sin hjälm placerade han än en gång i sitt knä och rätade på sig lite extra där han satt. Det var först då han lät sig ta en titt på vilka som redan satt i rummet, samt de som fortsatte flöda in. Gladiatorer med tränare, med ägare, med släktingar och vissa som inte hade någon alls, som var ensamma. Så som han själv var.

-----

Damon lyssnar noga till presentationerna som följer, Flavius är först upp, sedan hör han Katta, Azriel, Aquila. Han känner igen de flestas sekundära benämningar mer än deras faktiska namn, i alla fall av de som har ett. När Damon förstår att det är han på tur börjar han kallsvettas, han känner sig nervös, han är inte redo. Ändå ställer hans kropp sig automatiskt upp medan han placerar sin hjälm på bordet framför honom. Hans ögonlock faller ned och mörklägger hans synfält, det känns oerhört mycket bättre så. Han tänker sig att han står själv på ett majsfält som han aldrig sett förut och övar en presentation, en presentation som måste improviseras fram. "Kharon", börjar han smått innan ett leende drar över hans läppar, ögonen håller han fortfarande stängda. Det är en behaglig känsla att stå på det där påhittade majsfältet, "Jag är en överlevande gladiator sedan nio år tillbaka. Mitt stridsvapen är en specialgjord piska. Angenämt" och med det avslutas hans presentation. Tanken på majsfältet tynar bort i hans huvud, ögonlocken slås upp och plötsligt befinner han sig i rummet igen. Hans leende slocknar lika fort som när eld dränks i vatten, han står fortfarande upp framför allihopa men med en tung duns sitter han snabbt ned i stolen igen. Damon rycker åt sig sin hjälm innan han kramar om den. Det är gjort, han såg säkert lika dum ut som han alltid gör men det är över nu. På något sätt kändes det betydligt jobbigare att tala inför andra gladiatorer i en sådan här situation än vad det är att strida inför en enorm, överväldigande, högljudd publik. Den här känslan av nervositet och obehag känner han inte alls till. Han vänder sin blick och granskar näste man på tur.

Bellona reser sig smidigt upp då hon märkte att det var hennes tur att presentera sig. Nervös kände hon sig, nervös och otroligt ensam. Inte nervös av vad som de skulle möta utan att nu skulle klara sig själv. Förr hade föräldrarna vart där, likt slavägarna här i gruppen. De hade inte betett sig bättre, men de hade ordnat allt, allt prat och så. Men inget syntes i Bellonas ansikte, denna kalla mask utan känslor. Nej, Bellona visade inget, det var så de blivit upplärda sedan barnsben och straffen om de gjorde något som misshagade föräldrarna fick henne att rysa. Hon hade fortfarande märken från då och nu.
"Bellona Sarpe." säger hon och ge en nick åt dem alla. Hon ser lite överlägset på dem som inte kunde mäta sig med henne. De som däremot var erfarna log hon endast åt.
"Ni kanske känner till mig som Sarpe systern." fortsätter hon och svänger med sitt röda hår.
"Jag har varit gladiator sedan jag var 13. Men fick delta i småtävlingar sedan jag var sex kanske. Ni vet, barn mot djur." hon log lätt, det hade varit en utmaning. Folk som bussade på stora djur mot barn, ofta var det slavbarn som man ville skulle dö. Allt för underhållningens skull. Mars och Bellona hade sats dit på prov om de var värdiga. Det kunde vara allt från stora hundar till lejon. Men de hade överlevt och nu stod hon här.
"Mina vapen är svärd men mest dolkar och knivar. Men det vet ni säkert redan." avslutar hon det hela och sätter sig ner. Hon hade sagt allt som hennes föräldrar skulle vilja om de inte var döda. Så skulle hon bete sig mot folk hade de sagt.