Hon den där Lacey

Amazing!

Lysande! Jättebra! Måste få veta hur det går!

Thank u jag behöver er

-----------------------------

Kapitel 8

Efter lektionen av skötsel och vård av magiska djur gick de upp till slottet. Hermione hade kvar sin oroliga min men hon var tvungen att erkänna att det var brilliant. De åt lunch under Malfoy och Slytherin flickan som Harry sa hette Pansy Parkinsons hostande. De skyndade sig till nästa lektion och gick in i ett klassrum. Lacey sjönk ner i en bänk och Harry satte sig utan att tänka sig för ner bredvid henne. Dom hörde en busvissling bakom sig men brydde sig inte. Professor Lupin kom in i klassrummet.
”Vi ska inte ha vår lektion här, ta med era grejer och följ efter mig”, sa han och fick alla att bli förvånade. Lacey tog sin väska och började följa strömmen utav elever. De stannade utanför lärarrummet och följde efter Professor Lupin in. Lärarrummet var ett stort rektangulärt rum med ett stort runt bord i rummet med ett tjugotal stol runt om. En man med svart flottigt hår satt på en stol och lade ner sin tidning vid åsynen av klassen. Han reste sig upp och gick ut ur rummet.
”Ställ er så att ni kan se och höra mig!” Ropade Professor Lupin och alla elever ställde upp sig i en halvmåne runt om ett gammalt skåp.
”I det här skåpet finns en boggart, an någon förklara vad en boggart är?” Frågade Professor Lupin.
Hermiones hand flög upp i luften.
”Ja, Hermione?” Frågade Profssor Lupin och log milt.
”En boggart är en skepnad som förvandlar sig till personen närmast den till det personen är mest rädd för”, sa hon.
”Mycket bra. Ingen vet egentligen hur en boggart ser ut efter som den alltid tar skepnad efter vad personen är rädd för”, sa han och tittade ut över klassen.
Lacey rös, skulle hon bli tvungen att visa vad hon var rädd för? Hon kunde inte låta Sirius black träda fram här mitt i klassrummet, någon skulle säkert förstå.
”Föreställ er nu vad ni är räddast för. Se det framför er, men gör den till något fånigt”, sa Professorn.
Lacey visste mycket väl vem hon var rädd för, men hon skulle inte visa sig det. Hon gick tyst bakåt i klassrummet och ställde sig i ett hörn.
Hon såg att Harry tittade efter henne men hon stod kvar i sitt hörn.
”Neville, skulle du kunna hjälpa mig?” Frågade Professor Lupin.
En pojke gick sakta fram till honom.
”Så, vad är du rädd för?” Frågade han milt.
Neville viskade något som man inte kunde höra.
”Ursäkta?” Frågade Professor Lupin.
”Professor Snape”, sa Neville tyst.
Spridda skratt spred sig genom rummet men Lacey var tyst.
”Ja, honom är alla rädd för. Du bor hos din mormor va?” Frågade han vänligt.
”J-ja”, stammade Neville.
”Föreställ dig professor Snape i din mormors kläder”, sa Professorn.
”H-hon har en rutig kjol och en likadan kofta, hon har en hatt med en uppstoppad gam på”, sa han.
”Har hon kanske en röd handväska?” Frågade Professor Lupin och log lite.
”Ja”, svarade Neville igen.
Okej, jag vill att du föreställer dig Snape i din mormors kläder”, sa professorn.
Neville nickade och drog upp sin stav.
Professor Lupin riktade sin stav mot skåpet och dörrarna svängde upp.
Mannen som lämnat rummet när klassen kom in kom nu ut smygande ur skåpet.
”R-riddiculus”, stammade Neville och mannens kläder byttes ut. Det var skrattretande men Lacey höll sig tyst, ingen skulle få se henne.
”Ställ er på led så ska vi börja”, sa professorn glatt.
Det blev ett väldigt trängsel när eleverna ställde sig i led och samvetet sved i Lacey, men hon kunde inte visa.
Bggarten längst framme i rummet ändrade form, efter varje elev som kom fram hördes ett Riddiculus! Lacey log men hon stod kvar i hörnet, plötsligt kom Harry fram. Lacey undrade nyfiket vad han var rädd för. Boggarten snurrade runt och förvandlades till en dementor. Professor Lupin hoppade in framför honom och boggarten förvandlades. Lacey kunde inte riktigt se var det v eftersom det svävade något framför det. Han viftade med sin stav och boggarten flög on i skåpet igen.
”Nå… ja slut för lektionen idag”, sa Professorn och eleverna började strömma ut ur rummet.
Harry stod kvar på samma plats som när boggarten förvandlades. Lacey smög fram till honom. När hon kom närmare såg hon hur han skakade.
”H-Harry?” Frågade hon och ställde sig framför honom. Hon såg hur kallsvetten trängde fram ur pannan på honom. Åsynen av henne fick honom att återvända till verkligheten.

Superbra!

Åh ❤️ Sista meningen! Nej, alltihopa! Sååå spännande!

Jag blir väldigt glad när ni kommenterar ♥

Kapitel 9

Boggarten verkade ha gjort Harry helt skakig för han sa inte speciellt mycket. Ron däremot hade sin egna lilla teori så han flinade så fort Harry och Lacey var i närheten av varandra. Lacey titta konstigt på honom och Harry rodnade. Malfoy hade (tyvärr) slutade spy sniglar och han kokade av ilska. Resten utav kvällen tillbringade dom i uppehållsrummet. Lacey satt framför brasan och tittade på Harry som bollade med en bläck flaska, Ron satt bredvid honom och tittade på honom och flinade sådär konstigt. Det kändes som om tusentals små spindlar sprang runt i kroppen på Lacey när hon tittade på Harry. Hon var faktiskt tvungen att erkänna att hon hade gått och blivit kär.
”Lacey, får jag prata med dig?” Frågade Hermione plötsligt.
Lacey nickade och reste sig ur sin fåtölj och följde efter Hermione upp till flickornas sovsal. Hermione satte sig ner på sin säng och hade ett likadant konstigt leende som Ron.
”Vad?” Frågade Lacey och satte sig ner på sin säng. Varför flinade Ron och Hermione på det där viset?
”Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin har sett något liknande förut”, sa hon och leendet blev större.
Lacey tittade frågande på henne.
”Men herregud, det stålar ju från er, båda två!” Sa hon.
”Strålar vadå?” frågade Lacey.
”Jamen, du vet ju det själv! Ron frågade Harry”, sa Hermione och flinade.
”Frågade Harry om vadå?” Frågade Lacey.
”Du och Harry!” Sa hon.
”Va, vadå?” Frågade Lacey men kände hur hon rodnade.
”Ja men det är ju som att någon har helt tusen liter kärleksdryck i er båda två! Ni är ju upp över öronen kära!” Sa Hermione och fick Lacey att bli lika röd i ansiktet som gardinerna som hängde ner över hennes säng.
”Du borde säga att du gillar honom”, sa Hermione och log åt Laceys rodnad.
Lacey ryckte på axlarna och gick ner för trappan till uppehållsrummet med Hermione. När hon kom ner gick Hermione fram till Ron och sa att hon ville prata med honom.
”Vad är det med dom där två?” Frågade Harry.
”Äsch, de är nog bara lite… lite skumma”, sa Lacey och satte sig ner på golvet.
”Ja inte så LITE skumma utan MYCKE skumma”, sa Harry.
Ron och Hermione pratade ett tag sen kom båda två och satte sig ner i fåtöljerna.
”Lacey Cotherbay, professor McGonagall skulle vilja träffa dig på sitt kontor”, sa en pojke som så ut att vara förstaårselev. Eftersom att Lacey var ny hittade hon inte dit.
”Kan någon av er visa vart hennes kontor är?” Frågade Lacey och reste sig upp.
”Åh, jag tror att Harry kan det”, sade Hermione med det konstiga leendet.
Harry reste sig upp och följde efter Lacey, när de kom ut ur uppehållsrummet suckade han.
”De är så skumma”, sa han och suckade.
”Jaa, jag undrar vad dom håller på med”, sa Lacey.
Harry visade henne vägen till en trädörr.
”Ska jag vänta på dig eller tror du att du hittar?” Frågade han henne.
”Jaa, om du vill att jag ska gå vilse kan du gå, annars får du nog vänta”, sa Lacey och log snett.
Harry log tillbaks och Lacey knackade på dörren.
”Kom in”, sa en röst och Lacey öppnade dörren.
Hon steg in i ett enkelt rum med ett stort skrivbord som professor McGonagall satt i.
”Åh, miss Cotherbye”, sa hon och gjorde en gest åt henne att sätta sig ner. Lacey satte sig lydigt ner.
”Professor Dumbledore har säkert redan pratat med er”, sa Professorn oh Lacey nickade.
”Ja, jag kan förstå om du är rädd, nu när han är fri”
”Lite”, svarade Lacey.
”Ja, jag ville bara att du ska veta vart mitt kontor är, om det är någonting, vad som helst kan du komma hit”, sa professor McGonagall.
”Öh, tack”, sa Lacey och reste sig upp för att gå igen. Hon öppnade dörren och såg Harry stå och vänta på henne.

Suuuuuuuuperbra!! Hahah älskar Ron och Hermione, deras "leenden" x)

Haha, jaa

Bra x)

Perfekt ♥