PRS med The trumpet witch

(xD)
Rachel och Adam försvann ganska snabbt efter lektionen och jag gick med Daniel. Vi hade det jättekul och skrattade som 2 galningar.
"Är du säker att du inte är här för att döda mig av skratt?" Vi skrattade ännu mer.
"Nejdå! Men att döda dig av att kittla dig, det är mitt uppdrag!"
"Nej nej! Jag är inte kittlig!" Men när han började kittla mig så skrattade jag så mycket att jag på riktigt trodde jag skulle dö!
"Vart har du varit hela mitt liv jävla trevliga människa!?" Han tittade på mig och log. Plötsligt lutar han sig fram för att kyssa mig men jag går bakåt...
"Förlåt..." Jag tittar på honom.
"Jag är ihop... eller jag tror det iallafall..."
"Jag förstår... Förlåt."
"Det gör inget." Vi ler mot varandra igen och börjar skratta.

När skolan är slut så går jag långsamt hem.

På rasten gick jag och Adam bort mot bänkarna och Betty försvann med Daniel. Efter en lång tystnad sa Adam:
"Vad var det där?"
"Vad var vad?" Frågade jag.
"Det där på lektionen!"
"Jaha... Ehm... Det... Det var..." Stammade jag.
"Somnade du?"
"Ehm... Nja... Nej..." Sa jag och tittade på Adam. Han gav mig 'jag-vet-att-du-ljuger-så-försök-inte-ljuga-för-mig'-blicken. "Joo okej då..." Sa jag lite surt men ändå rodnade jag.
"Men varför sa du mitt namn?" Sa han och rodnade lite.
"Jo...ehm... Jag drömde en... dröm..."
"Vad för dröm?"
"Men jag minns väl inte!!" Snäste jag åt Adam men ångrade det genast. Han gav mig samma jobbiga blick som förut. "Jo... Jag drömde att du och Betty var... tillsammans..."

Det var så tråkigt att gå hem ensam och att överhuvudtaget gå hem efter snacket med Max på telefon. Jag undrar vart han egentligen var... Hans kompisar visste inget...
På vägen gick jag in på starbucks och köpte en dricka och en bakelse som jag åt upp på vägen. Måste bara komma ihåg att ge Adam tillbaka hans kläder.
När jag var precis utanför dörren tog jag ett djupt andetag och gick in...

Adam svarade inte.
"Kan det möjligtvis vara så att du gillar Betty?" Frågade jag så snällt som möjligt, men det var svårt, för jag var rädd för hans svar.
"Va? Nej..." Han kollade ner på sina skor. Jag gav honom 'jag-vet-att-du-ljuger-så-försök-inte-ljuga-för-mig'-blicken. "Okej. Jag gillar henne lite..." Jag gav honom samma blick igen. "Okej, visst!! Jag gillar henne! Så, är du nöjd nu?" Skrek Adam och ställde sig upp. Han tog sin väska och började gå. Det fanns inget jag kunde göra. Tårarna började rinna på mina kinder. Dels för att Adam hade blivit sur och för att han erkände att han var kär i Betty. Jag slängde väskan över axeln och började springa mot bussen. Bussen var redan där när jag kom till busshållplatsen så jag sprang in och satte mig längst bak. Jag grät. När jag skulle av sprang jag inte mot vårt hus, jag sprang åt andra hållet. Jag sprang mot en annan busshållplats och tog en buss ut till landsbygden. Jag slängde mig på en stor äng. Här hade jag vart en gång förut, precis när vi hade flyttat. Då ville jag bara tänka. Men nu behövde jag gråta. Gråta tills jag dog.

(Väldigt dramatiskt xD)

"Heej!?" Max kommer in.
"Vart fan var du hela jävla natten?!!!" Jag glor ilsket på Max.
"För..." Han avbryts och kollar på mina kläder.
"Är det där Adam kläder?!"
"Ehhh..." Jag får panik.
"Det är Adams kläder! Han hade de på vår skidresa! Har du... Sov du med Adam igår?"
"Nej... jag..." Han avbryter mig:
"VAFAN! HAR DU SOVIT MED ADAM?"
"MEN... SKRIK FAN INTE PÅ MIG! KOM IHÅG VEM SOM VAR BORTA HELA NATTEN! MARIE OCH ELINOR VAR SKIT OROLIGA OCH DU FESTADE NÅGONSTANS!"^
"VAD MENAR DU MED NÅGONSTANS!?"¨
"VI RINGDE DINA VÄNNER SOM DU "FESTADE MED" OCH DE SA ATT DU INTE HADE VARIT DÄR!"
"DET ÄR MITT PROBLEM MEN DU SOV MED ADAM!"
"VISST JAG VAR HEMMA HOS HONOM MEN INGET HÄNDE MELLAN OSS! HAN TRÖSTADE BARA MIG FÖR ATT EN VISS MAX VAR FÖRFAN BORTA HELA NATTEN!"
"SÅ DU VAR HEMMA HOS HONOM! SÅNT SKULLE KUNNA HÄNDA MED MIG MEN DU! DIG HADE JAG ALDRIG TROT!" Mitt hjärta börjar slå fort...
"Vad menar du med "sånt skulle kunna hända dig"?" Jag stammar av rädsla.
"JAG MENAR ATT JAG SOVIT MED NÅN MER..." Han tystnar.
"MED VEM FÖRFAN?!"
"Hon går faktiskt i din klass... ANNABEELLE." Mitt hjärta stannar... han skrattar. Alla känslor jag känt för honom är borta... Jag har panik och springer in på mitt rum, packar allt och går ut till honom.
"Och vart ska du då?"
"DU... DET ÄR FAN SLUT! SLUT! JAG VILL ALDRIG HA NÅGOT MED DIG ATT GÖRA! JAG STICKER GLÖM MITT NUMMER!" Med gråten i halsen och hans skratt springer jag med mina väskor ut. Stannar, känner hjärtat brista och andas in den kalla luften och vet inte vad jag ska göra... Mamma och pappa är hos mormor... det finns bara ett val... Adam.
(xD Det blev nog mycket den här gången)

Jag låg där på ängen och grät. Grät för allt och ingenting. Grät för Adam. Grät för Erik. Grät för allt. Men grät ändå för ingenting.
Allt i mitt liv kändes som kaos. Men egentligen var det bara för Adam. Att han inte gillade mig. Att han gillade Betty. Det gjorde ont i hjärtat när jag tänkte på honom.
Jag började bli hungrig. Men det struntade jag i. Gräset var så skönt och vått efter morgonens regn, men solen sken.
Jag låg där i gräset i minst 1 timme. Kanske 2. Möjligtvis 3. Och jag grät konstant. Men tillslut lyckades jag torka tårarna och resa mig upp. Jag började gå tillbaka till busshållplatsen. Det var lite kyligare nu så jag drog koftan tätare intill mig. Bussen kom snabbt och jag hoppade på. Alla stirrade på mig eftersom jag var helt blöt på ryggen från gräset. Men det brydde jag mig inte om.
Jag gick av och gick hemmåt. In i lägenheten. In till mitt rum. Jag slängde mig direkt på sängen och började gråta igen.

När jag kom fram till Adam var jag väldigt anfåd. Jag plingade på och han öppnade, kollade på resväskorna och på mig.
"Ehhh... det här är stort men kan jag få bo hos dig?"
"Vad har hänt?" Han tittar oroligt på mig.
Vi går in och jag berättar, jag gråter vi kramas och han tröstar mig.
"Så får jag stanna?" Han ler.
"Såklart!" Jag blir glad.
"Du vet jag trodde Max var den rätta för mig... men jag hade visst fel." Han nickar.
Det är ganska tidigt men vi går och lägger oss ändå. Men vi kan inte somna så vi kollar på film, pratar oh skrattar tills klockan är typ 1 och bara sedan så lägger vi oss. Jag på hans säng och han på soffan, han smsade sin mamma innan och hon tyckte jättemycket synd om mig och sa att jag självklart får stanna.
Jag somnade nästan direkt och drömde om hur Max hånglar med Annabelle... Jag avskyr henne men mest så avskyr jag honom... mitt hjärta svider fortfarande och jag kan bara inte fatta varför...varför!?
(men guud stakars Rachel!)

(Jaa just nu är det synd om Rachel )

Jag somnade och vaknade inte förrens på morgonen. Jag hade inte ens ätit middag. Jag ville inte gå till skolan idag. Nej jag ville stanna hemma och gråta för alltid. Jag sa till pappa att jag kände mig sjuk och han sa att jag fick stanna hemma.
Det kändes som om jag inte hade några tårar kvar. Jag hade gråtit för mycket. Ändå sved det i ögonen när jag tänkte på gårdagen. Varför ska allt bli så fel? tänkte jag. Men jag ville inte visa att jag var svag. Jag ville visa att jag kunde vara tuff, att jag inte bara var den snälla och blyga tjejen. Jag ville visa att jag kunde vara kaxig. Så jag satte på mig kläder, tog en macka och sa till pappa att jag kände mig bättre. Han lät mig gå till skolan så jag gick och borstade tänderna, sminkade mig lite lätt, slängde axelremsväskan över axeln och gick så kaxigt jag kunde till bussen, bara för att öva på min kaxig-het.

Jag vaknade av Adams nyckelpigeväckarklocka jag gav honom när vi var små... tänk att han fortfarande har kvar den. Jag gick upp och klädde på mig, inget speciellt, vit T-shirt, ett par svarta hunters och ett par tighta svarta jeans. Jag bestämde mig för att ändra look. Jag klippte av hälften av mitt hår med en sax och jag skipade sminkningen. När Adam fick syn på mig blev han helt stum och det ända han kunde säga var att det var frukost! Pannkakor ala Adam!
När vi ätit färdigt gick vi till skolan. Adam sa att det var en bra ide att börja med en ny look och det höll jag med om.
Ännu en gång var vi för tidiga. Jag kollade in skåpet som jag hade fått och började ändra lite saker.
När de flesta började komma så var Daniel först han vinkade mot mig och jag log mot honom... Varför gillar jag hans leende så mycket?! Han har så himla fint blont hår och underbara gråa ögon. Sedan kom Rachel.
(Go Rachel! Go Rachel!)

(Här kommer den kaxiga Rachel )

Jag kom in i korridoren. Jag gick som en modell. Jag slängde med håret, gick med benen "korsade" (så som modeller går) och gick med tåspetsarna först. Jag hade munnen lite öppen och slängde ännu mer med håret. Alla stirrade och vissa snygga killar blingade jag med ena ögat mot. Hjälp vad det kändes konstigt! Att ha väldigt tajta jeans och en magtröja kändes ovanligt. Jag brukade ALDRIG gå klädd såhär. Mitt långa, bruna, vågiga hår bara svängde i luften när jag hade det utsläppt. Jag hade oftast uppsatt.
När jag kom fram till mitt skåp stod Adam och Betty där. Betty hade klippt av ganska mycket av sitt hår. Det var faktiskt jättesnyggt. Men man såg på henne att hon kände sig arg eftersom hon hade klippt av sitt hår och provat en ny stil och jag kom och var jättekaxig. Men jag tyckte inte ett dugg synd om henne.
Adam däremot såg chockad ut. På ett bra sätt. Jag log med ena mungipan och höjde ena ögonbrynet mot honom. Jag kände mig som en helt annan person.