Magic Bounty (PRS)

Peter nickade och såg roat på när hon försökte att äta löken. Han hade sett likadan ut första gången han smakat en sandlök. Magen gjorde sig påmind med ett kurrande och Peter tog själv upp en av lökarna och tryckte in hela löken i munnen innan han började tugga.
Löken smakade som man kunde ha förväntat; sandigt, torrt och beskt. Han gjorde en grimas när han svalde och det krävdes all hans självkontroll för att inte dricka igen.
De hade bara en fjärdedel kvar av vattnet, så de behövde spara på det. Han ruskade av sig känslan av att ha käkat en lerklump och stoppade ner de två andra sandlökarna i väskan. "Då går vi, då", sade han och började gå mot väst och staden som alltid kallats solstaden.

Anna undrade om han skämtade med henne, eller gjorde narr av henne då hon åt löken. Var det verkligen deras mat? Hon suckade och pressade in resten av löken som han hade gjort nyss och fortsatte tugga på den och stoppade de två andra i hennes jackficka.
"Okej" lyckades hon få fram med munnen full av den sandiga löken och fortsatte gå efter honom. Efter en stund lyckades hon svälja och försökte få bort smaken från sin mun. Men hon var åtminstone inte lika hungrig som innan, löken hade mättat väldigt bra. "Så vi ska till en annan stad? Är det där du ska...sälja mig?".

Peter tittade bak på henne med en allvarlig min.
"Nej. Det här är bara en stad vi måste passera för att komma dit. Staden vi ska till ligger bortom de där bergen", svarade han och pekade på en bergskedja som kunde synas vid horisonten bakom den svarta skugga som var solstaden. "Vi skaffar proviant och utrustning där och sedan fortsätter vi", sade han och ökade tempot lite.
Solen var het på hans hjässa och han var tvungen att ta fram filten igen och hänga den över huvudet för att inte få solsting. Han såg hur Anna fortfarande bar sin jacka och höjde ett ögonbryn. "Blir du inte varm? Lägg den över huvudet istället."

Anna tyckte det var väldigt varmt, men hon ville inte riktigt ta av sig jackan. Hon hade bara ett tunt linne på sig under. Hon hade bara planerat att gå ut för att köpa hem mat, så hon hade inte direkt tagit på sig det bästa hon hade. Men när hon hörde hans anmärkning tog hon av sig jackan och la den över huvudet som han sa.
"Jag hoppas vi når staden idag...". Hon var redan trött på hettan och sanden, och lökarna. Hon fortsatte gå efter honom och bara hängde med i hans takt. "Varför gör du det här? Pengarna? Eller hatar du bara häxor?".

Peter såg ner i marken. Han anade att den här frågan skulle komma förr eller senare, men han hade ändå inte lust att prata om det. Men tjejen förtjänade en förklaring.
"Jag är pank. Jag behöver pengarna. Jag kan inte få något annat jobb eftersom jag är efterlyst. Varför tror du att jag har en mask?" sade han och pekade på snusnäsduken som för tillfället hängde runt halsen på honom.
"Jag... dödade en man. Med mina bara händer. Jag slog honom tills han inte längre kunde försvara sig", sade Peter dystert och och stirrade stint på sina händer som om han på så vis kunde tvätta bort blodet.
"Mitt riktiga namn är Peter." Han förvånade sig själv när han sade det. Aldrig förr hade han avslöjat sitt namn för någon. Varför just den här häxan? Av alla häxor han fångat, varför Anna?

Anna fortsatte se på honom nu. Hon var nyfiken faktiskt. hon var väldigt säker att han gjorde det för pengarna, för han verkade inte vara som typen som hatade häxor. Han hade behandlat henne mycket sämre annars.
Och hon fick det bekräftat också. Hon studerade hans snusnäsduk som hängde runt hans hals och fortsatte att lyssna. Då han berättade att han dödat en man blev hennes ögon stora. "Du...Du dödade någon?". Hon var inte förvånad, men ändå lite skrämd. Hon fortsatte stirra på honom tills han sa sitt riktiga namn. "Okej...Peter. Jag har redan berättat mitt riktiga namn". Hon fortsatte gå efter honom och gick lite snabbare så hon gick bredvid honom istället. "Men kan du inte ta dig till något ställe långt borta och starta ett nytt liv? Skaffa ett hederligt jobb?":

Peter tittade bort när hon nämnde mannens död för han ville inte att han skulle se smärtan i hans ansikte.
Det fanns mycket han ångrade i sitt liv, men det var det han ångrade mest. När hon gick upp bredvid honom sneglade han på henne och lade märke till att hon bara bar ett tunt linne över bröstet och han var tvungen att titta bort igen.
När hon ställde nästa fråga kliade han sig på ärret och suckade. "Jag önskar det, men alla länder har välbevakade gränser efter alla krig och mitt ansikte är förmodligen känt överallt numera. Mord är inte allt jag har gjort för att överleva", erkände han skamset.

Anna märkte att han sneglade ner på hennes linne och hennes ansikte hettade till. Hon visste att hon inte var anständigt klädd direkt, men hon hade inte heller förväntat sig att det här skulle hända då hon skulle ut för att köpa mat.
"Jag förstår...Så det enda du gör nu är att jaga häxor och sälja dem? Till vilka slags typer säljer du oss till? Vad..Vad vill dem ha oss till?". Det var uppenbart att hon var rädd för vad han skulle svara, livrädd. Hon la armarna i kors över bröstet och tittade upp på honom.

Det var rörande att se den unga kvinnan försöka verka modig trots att det var uppenbart att hon fruktade svaret. Peter tvingade sig att rycka på axlarna.
"Det är olika och jag rotar inte i mina klienters privatliv. Jag gör det som sagt bara för pengarna", svarade han och och gick iväg från henne lite för att visa att samtalet var över. De fortsatte gå i en halvtimme.
Peter svalde just sin andra sandlök då de nådde solstaden. Husen var byggda av brun lera och var fyrkantiga och primitiva. De låg huller om buller utan inbördes ordning och folk var överallt. Det var det bästa med solstaden. Eftersom det fanns så mycket folk där var säkerheten inte lika skärpt - de hade inte ens en mur - och det var lätt att smälta in. "I mitten av staden finns ett stort torg där marknaden är. Följ bara efter mig, undvik ögonkontakt och prata inte med någon. Det här är en stad utan regler", förklarade Peter och begav sig sedan in i folkhavet.

Anna väntade spänt på hans svar. Men det hon fick gjorde henne både besviken och lättad. Hon kanske inte ville veta ändå, det gjorde ingen nytta att hon oroade sig för allt i onödan. Hon skulle försöka vara positiv tills hon visste med säkerthet.
Hon fortsatte gå bakom honom sedan ända tills de kom fram till staden. Hon hade märkt hans tydliga markering att han inte ville prata mer med henne. Hon visste inte vad hon skulle prata med honom om heller, men det kändes för tyst. Då de äntligen kom fram såg hon sig omkring. Det var väldigt primitivt, men det var fortfarande en stad. "Okej" mumlade hon till han och följde honom genom folkhavet. Tillslut kom de fram till det stora torget och hon fortsatte att ha jackan över huvudet, dels för att skydda mot solen, och för att dölja sitt eldiga hår. Hon ville inte dra till sig uppmärksamhet mer än nödvändigt, och håret var ganska uppseendeväckande.