Låt mig dö!

Jättebra!

åååååååååååååååå!!!!!!!! du är såååååååå bra på att skriva!!!!!! jag älskar det här kapitlet.!!!!!!

Omg vad bra!!! Man vill verkligen bara ha nästa kap med en gång! Hoppas att Will får ett riktigt ordentligt straff!

Superbra! Ny bevakare C:

Lillan Potter
Lolly!!
ellisen05
the trumpet witch
Hermionez-04
Piggelinisen

Hej alla super snälla läsare!
Det här kapitlet kommer inte att handla om Debby, Noora eller Simon... det här kapitlet kommer handla om en helt ny tjej som heter Hedwig Ryan. Hon går i samma årskurs som trion. Hon kommer att hitta till dem andra tre så var inte oroliga. Det här kapitlet börjar också en månad innan förra kapitlet alltså första september.

Kapitel 8
-Ta hand om dig nu lilla vännen, gråter mamma innan jag ska gå på Hogwartsexpressen. Jag fortsätter bara att krama henne.
-Jag klarade mig fint förra året när dem hade en vampyr lös, viskar jag i hennes öra och släpper henne.
-Men tänk om det är din tur att dö?
-Det är det inte jag lovar, ler jag mot mamma och går på tåget fastän det är en hel halvtimme kvar tills tåget går. De flesta kupéer är tomma fast jag går ändå lite längre bak. Eleverna väljer alltid en kupé så långt fram som möjligt och jag vill helst sitta ensam. Jag går in i en liten kupé och drar för gardinen. Folk kan få tro att den här kupén är full. Jag lyfter upp mitt bagage på bagagehyllan och plockar ner buren med min lilla hamster. Jag vet att en hamster inte är ett särskilt magiskt djur. Men jag vill ändå inte ha med något annat djur i hela världen. Iza heter hon. Hon har lång blank ljusbrun päls och runda ögon.
-Så lilla vännen, nu är vi ombord. Jag skyndar mig att byta om innan tåget startat, för jag tycker det blir så vingligt annars. Jag tar sedan ner en bok, några pennor och ett ritblock. Så hör jag hur någon skriker något i tågets korridor, men jag bryr mig inte. Jag bryr mig först när jag hör steg utan för kupén och en röst som skriker.
-Vänta, Noora, vänta! Låter det. Jag hoppas att dem bara ska gå förbi så att jag får vara ifred med min bok. Den handlar om en häxas äventyr i djungeln och är väldigt spännande. Tåget börjar rulla. Hon satte sig ner på en sten och började gråta, läser jag. Stackars häxa.
När tåget är framme har jag nästan läst ut boken. Och jag vill egentligen inte sluta. Ändå så lägger jag undan boken, pennorna och ritblocket, som jag aldrig ens använde.
Placeringen går till precis som förra året. Ända skillnaden är att det inte är jag som sitter på pallen och är nervös. Nu sitter jag och klappar händerna varje gång jag hör hur hatten ropar: Slytherin! Maten trollas fram och allt är i sin ordning, tills en flicka från Gryffindor ställer sig upp och svär. Sedan stegar hon ut ur stora salen med sin kompis springande efter sig. Allt är tyst en lång stund efter. Ingen vågar säga ett ord. Istället äter man upp och lämnar stora salen. Jag sitter kvar till nästan sist. Jag äter för mig själv och ler mot förstaårs eleverna.
Jag går ner till fängelse hålorna och in i sällskapsrummet. Fast jag passerar det mest. Tycker inte alls om att vara bland folk. Jag går direkt in i flickornas sovsal och försöker somna. Fast jag gråter mer. Varför har jag inga vänner? Vad har jag gjort för fel?

Jättebra!!! Kul med en annans synvinkel!

bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! vill bara läsa mer!!!!!!!!!!!!! har aldrig läst en så här bra fanfic!!!!!!

Såååååååå grymt bra!

Jättebra!

Lillan PotterLolly!!ellisen05the trumpet witch Hermionez-04Piggelinisen
Det här kapitlet kommer utspela sig samtidigt som Debby ligger på sjukhusflygeln, men det är fortfarande Hedwigs perspektiv.

kapitel 9
-Hedwig, Nedwig ugglefrö, matas som mat till den iskalla snö, hör jag hur folk sjunger när jag kommer in till sällskapsrummet morgonen efter den brunhåriga flickan hittats utanför Gryffindors elevhem. Hon var extremt trött och orkade knappt stå. Knappt jag heller. Jag har blivit ignorerad och retad sedan jag började på Hogwarts. Varje kväll gråter jag mig till sängs och undrar vad jag gjort. Först retades de för mina fräknar. Sedan för mitt kritvita hår. Och nu för mitt namn. Egentligen förvånar det mig att dem ens kommer ihåg det. Jag försöker att inte bry mig om dem, även om det är svårt när dem kastar ugglefrö. Varför hamnade jag ens i Slytherin? Jag hör inte hemma här. Jag fortsätter ut ur fängelse hålorna och upp till stora salen. Där väntar en varm gröt på mig. Löven har redan börjat falla och det blir kallare. Snart kommer väl alla kasta ut mig i snön precis som förra året. Jag försöker att inte tänka på den iskalla snön som kommer sluta sig runt mina bara händer och munnen som dem kommer proppa full med snö.
-Miss Ryan, ropar någon och jag väcks ur mina dystra tankar. "Jag vill att du överlämnar det här brevet till miss Weasley uppe på sjukhusflygeln" säger mr Stone. Jag nickar bara, tar brevet och beger mig upp. Upp till sjukhusflygeln där jag tillbringat många timmar. Varje gång jag börjat blöda näsblod eller har fått ett blåmärke på armen. Jag säger alltid till Merida att jag är väldigt klumpig och ramlar ofta, men jag har en känsla av att hon inte tror mig. Jag knackar på den välkända dörren och hör hur Merida ropar:
-Kom in! Jag öppnar dörren och tar ett steg in. Jag letar med blicken. Weasley, det var väl dem som var så fruktansvärt rödhåriga. Bredvid en säng sitter en rödhårig flicka. Hennes hår är lite vågigt och hon har en precis lagom längd och vikt. Jag går fram till flickan och knackar henne på axeln.
-Vad vill du? Frågar flickan och vänder sig om. Jag sträcker fram pergament rullen. "Vad är det här?" Frågar hon och tittar på mig. Jag rycker bara på axlarna.
-Har du börjat blöda näsblod igen Hedwig? Frågar Merida och går fram till mig.
-Nej, säger jag med min svaga och hesa röst.
-Nehej, varför är du här då? Flickan med det röda håret viftar med pergamentet och Merida nickar innan hon vänder sig om. Hon har fler patienter att ta itu med. Flickan öppnar pergamentet och tittar på mig.
-Vad står det? Flyger det ut ur min mun. Jag ger mig själv en lätt örfil. Så får jag absolut inte göra!
-Varför slår du dig själv? Frågar flickan förvånat. Jag blir alldeles röd i ansiktet och vänder mig om. "Vänta" säger flickan och tar tag om min axel. "Jag heter Noora" säger hon och sträcker fram sin hand. Jag tar den.
-Hedwig Ryan, säger jag och ler. Äntligen någon som inte retar mig!