Prs

Trots att stylisten är ett kräk måste jag bara beundra hans klänning.
Det är en äpplegrön smal klänning utan rygg och blir börjande vid midjan. Där volangerna och den smala överkroppen möts sitter ett svart bälte med en jordgubb i mitten.
Mitt hår är utsläppt och är så där perfekt lockigt.
Jag stirrar på min spegelbild.
Stylisten skrockar.
"Nu är det bara sminket kvar!" Säger han och kallar in en tjej med urblekt svart hår och med insjunkna ögon.
"Fixa hennes smink!" Befaller han och kvinnan nickar.

Assistenterna återvänder för att fixa till det allra sista. De låter mitt hår hänga utsläppt precis som det är, det vill säga slitet och glanslöst. Dessutom sprejar de någon slags glitter i mitt hår som får mig att se mer barnslig än snygg ut. Glittret hamnar även på mina ögonlock och kinder och jag får anstränga mig för att inte gnugga mig i ögonen. I övrigt sminkar de mig inte så mycket och de kan väl knappast göra det värre än det redan är. Till och med Humphrey skulle nog se bättre ut än mig just nu, och det vill inte säga lite.

"Hej" säger hon och jag nickar.
Jag ville verkligen inte prata just nu.

När kvinnan är klar är jag så vacker som jag kan bli.
Med sminkade blommor som omsluter mitt ansikte.
Jag ler.
"Tack!"
Kvinnan ler tillbaka och går ut.
När hon väl har gått kommer Tanya, Mark och Stylisten tillbaka.
Tanya skriker av lycka när hon ser mig.
"Du är så vacker!"

Nala och Humphrey kommer för att leda oss till vagnarna. Till min besvikelse upptäcker jag att John ser mycket bättre ut än mig - han har en tunika i mörkgrått tyg som framhäver hans breda axlar och har svarta ränder på sidorna. Hans askblonda hår är konstfullt tillrufsat och han har bara fått så pass mycket smink att han ser manlig och stark ut. Han ser nästan ut som en karriärist och det arroganta leendet bidrar till det. Jag undrar om de någonsin skulle ta in honom i sitt gäng. Kanske.
Humphrey börjar hålla föredrag om hur ceremonin ska gå till, men jag lyssnar knappt. Jag vet hur det går till. Vi ska åka mellan distrikt 2 och 4, karriäristdistrikten som alla kommer att älska. Men oss, gråklädda och anspråkslösa, kommer ingen i publiken att lägga märke till. De kommer nog inte ens att bry sig när vi dör.
En kall kåre går längs min ryggrad och jag ryser till. Hungerspelen ska snart börja.

Jag ler ett tillgjort leende.
"Tack!" Säger jag.

När jag ser Dean tappar jag fullkomligt hakan.
Han är lika stilig som jag.
Med en solhatt på sné och en rutig skjorta.
Och som pricken över i:et. Hängselbyxor.
Dom passar honom så bra att jag själv inte skulle bli förvånad att få sponsorer.
Mark leder oss till våran vagn med fyra helgråa hästar står framför.
Jag kliver upp.

(Förlåt för att det typ tog några timmar. Jag har maratonskrivit hela kvällen på en novell som jag trodde skulle lämnas in senast 00, men det visade sig att det var imorgon klockan 00. Bra jobbat, Trusi...)

Vi rullar in på vår vagn med grå hästar framför och jag stirrar stelt framför mig. Jag väntar mig nästan att publiken ska bua ut oss, men det gör de inte. Jag får en och annan hånfull kommentar om min klänning, men de flesta fokuserar på vagnarna framför och bakom och struntar totalt i oss. Ändå kan jag se några här och var som... Nej, det kan ändå inte stämma. Ändå skulle jag kunna svära på att de ser på oss, eller i alla fall på John, med intresse. Som om de faktiskt ser något i oss (honom) som är värt att ha. En hoppfull låga tänds inom mig. Så hjälplösa är vi väl ändå inte?

Jag kastar en blick bakom mig och får en chock.
Tävlan är helt nakna med ett svart puder doppade runt sig.
[Hoppas det är okej]
Jag skakar på huvudet. Stackars människor. Med ett ryck startar vagnen och jag vajar till. Stödjer mig på...
En arm? Och så kommer jag ihåg. Dean är med mig...
True Potterhead??♥

Vid slutet av paraden, på ett upphöjt praktfullt podium, står president Snow. Han har bara regerat i några år och jag vet inte så mycket om honom, mer än att han är ung och självsäker. Ibland viskas det dåliga saker om honom i distriktet, men de tystas snabbt ner. För ett tag sen var det en bråkmakare som försvann spårlöst. Han har aldrig återfunnits.
Presidenten väntar irriterande nog tills alla vagnar har stannat runt om honom och han vet att han syns bra på TV-skärmarna. Sedan dras hans onaturligt fylliga läppar isär och blottar de vita tänderna, så att det nästan ser ut som ett riktigt leende. Han harklar sig, kastar en blick på anteckningarna som ligger på det lilla bordet framför honom, och börjar prata.
"Mina damer och herrar", dånar hans röst som säkert är förstärkt av någon dold mikrofon, "publik, huvudstadsmedborgare, invånare i vårt vackra land, medmänniskor och såklart - våra kära deltagare." Han gör en svepande gest mot vagnarna runt omkring. Jag håller andan.
"Härmed förklarar jag, president Coriolanus Edward Snow, Hungerspelen öppnade!"

((Snow fick vara president, kom inte på nåt bättre xD Hoppas det går bra, och förlåt för att det blev kort ♥))

((Gör ingee♥))

Jag var nära att hoppa ut ur vagnen och bli dödad redan nu men Dean har ett fast tag om min arm.
Jag försöker rycka ifrån mig den men han trycker den bara hårdare då.
"Lägg av!" Sa jag ostadigt och försöker att inte gråta.
"Jag kan inte! Jag kommer falla då!" Säger han med sammanbitna tänder.
"Snälla!" Bedjande han när han såg min undrande min.
Jag blev nästan rädd för personen bredvid mig.
"Okej" viskade jag. Helt plötsligt börjar folk jubla mot mig och jag rycks med i spelet igen. Han försöker bara syka mig.
Men jag låtsas vara glad och ler stort och vinkar lite.
När jag kommer fram ser jag Snow stå där framme och jag suckar. Samma gamla tal igen då.

Snow låter blicken svepa över vagnarna runt omkring honom.
"Vilka exemplariskt fina ungdomar ni är", säger han och jag motstår en impuls att himla med ögonen. "Och vilken ära som väntar er! Festmåltider, rikedom, allt är möjligt. Skulle det inte sitta fint att komma hem till familjen igen, men inte i fattigdom utan i lyx?"
Han går fram till Mike från tvåan och lyfter hans hand högt över huvudet. Publiken vrålar, Mike ler självbelåtet och jag kan se att några av barnen från de yttre distrikten stirrar drömmande framför sig. För ett ögonblick svischar synen förbi även framför mina ögon: jag, mor, Laura och Anne. Inte fattiga längre, utan i ett stort, lyxigt hus med golvvärme och rinnande vatten. Kanske går det till och med att få medicin åt mor. Men drömmen bleknar snabbt bort. Mediciner hjälper inte, mor är obotlig. Och själv kommer jag inte att få en chans att vinna. Jag kommer att bli dödad förr eller senare.