På andra sidan muren (öppet)

"Cora! Det här är underbart!" Utropar Connor när han kommer tillbaka till gläntan efter att ha blivit hämtad av Cora. Den äldre kvinnan ser inte ens en liten gnutta imponerad ut. Connor förstår sig inte på henne, de är utanför muren! På riktigt! Coras militära operationer räknas inte, de vandrar bara runt muren för att se om något hänt med muren för att sedan komma in igen. Så det räknas verkligen inte!
"Käften, Prof", svarar Cora och Connor lugnar motvilligt ned sig. Han är inte på humör att vara tyst! Allting är så stort! Det är så annorlunda! Allting är så. Himla. Underbart. Annorlunda! Cora kan aldrig förstå, hon ser bara farorna med skogen. Connor raspar ned ord efter ord bara för att beskriva allt han ser. Vissa meningar är halverade och en del oläsliga på grund av Connors hemska, hemska handstil men det spelar ingen roll!

Connor rusar några extra steg framåt innan han ser tillbaka på Cora som vandrar bakom honom med all deras packning på ryggen. Connor har erbjudit sig att ta den, men Cora nekade honom. Trots det så gör han det igen.
"Jag kan bära min egen packning, Cora, du måste inte bära runt på den", Cora ser misstroget på honom innan hon skakar på huvudet.
"Du kommer bara ramla, det gör du redan eftersom du har näsan i boken där hela tiden", svarar Cora nonchalant och Connor stannar i stegen.
"Inte sant!"
"Oh, jo, det är sant", biter Cora genast. "Håll käften nu, spelar ingen roll hur mycket vild-saker du vill se så vill inte jag ha dem alla här samtidigt", fortsätter hon och Connor fnyser. Han ser sig om och ser sig om efter någon eller något annat som faktiskt skulle kunna ge respons. Bättre respons än Cora åtminstone. Så han smäller ihop sin bok, lägger ned den och pennan i hans ficka innan han går över till vattenbrynet för att... kanske lära känna någon annan innan Cora förstör det med.

Cora suckar när Connor kvickt avviker från deras kurs och går mot vattenbrynet innan hon följer efter. Han blir inte av med henne så snart.

(Har en liten fråga. Rent logiskt sätt borde väl inte vildarna tappat allt språk? Det har trotts allt enbart gått tvåhundra år och att de skulle gå tillbaka till något grottmänniskospråk är väl otroligt? Snarare är väl att stadens språk samt alla de olika grupper av vildarnas språk har utvecklats åt olika håll med tiden, men att de fortfarande har ett språk )

Liv hade följt efter det nya på behörigt avstånd. Det intresserade henne då de verkade vara sådana som hon själv, som de vildar hon hållit sig undan i alla dessa år. Ja de var som....... men hennes tankar slutade där. Dels slutade dem för att hennes räv kom med något i munnen och dels för att hon som vanligt inte kunde komma längre i sin tankeprocess.
Men gruppen verkade ha sådana märkliga manicker som hon funnit i den där staden av sten, fast de var annorlunda. Kanske var de från det stora släta berget av sten, det som inte var ett berg men hon visste inte vad det var.
Hennes uppmärksamhet gick dock bort från hennes tankar till räven och vad han hade i sin mun. En hatt, ja visst var det en sådan? Hade inte någon brukat haft en liknande? Åter igen gick hennes tankar inte tillbaka, men hon visste var den skulle sitta, på huvudet. Det kändes bra, hon hade sett en av dem bära den.
De hade nu passerat där de först stannat, men inte mycket än hatten hade de lämnat. Liv hade hoppats på att de hade lämnat något ätbart, men den stora gruppen verkade inte göra det. Det var alltid svårt att överleva vintern och maten verkade sällan räcka ordentligt. Maten de jagade om vintern var magert och var knappast näringsrik. Men de överlevde och det var väl ändå det viktigaste. Men nu under denna tid om året hade skogen mer att erbjuda och de skulle äta upp sig.
Nu hade gruppen åter stannat, Liv och räven hade gömt sig bakom ett par buskar där de kunde betrakta ett par av de där vid vattnet. Hon hoppades att de var smarta nog att veta vilken av fiskarna de kunde äta och inte. En låg morrning gick djupt ur hennes strupe då räven ville ta sig närmare, hon gissade att det inte var en god ide.

(Hinner inte skriva inlägg nu tänkte svara Vildvittra. Det beror kanske hur familjerna levt. Min karaktär kan prata, bara inte alla språk som utvecklats i staden men typ same annars. Känns konstigt om alla skulle prata grottmänniskospråk. De måste ju ha bevarat de som de talade innan och lära så. Det är isf om man kommer från en stum familj som inte kan föra vidare det)

(Bra där, då står vi lika i den frågan Skriv nu folk! )

"Det är säkert giftig", sa Tristan pessimistiskt när en person frågade om det fanns någon fisk i vattnet, helst ogiftig. Han tittade långsamt på person som frågat, och spärrade upp ögonen när hans blick först fastande på vapnet som personen hade i handen. Tristan svalde nervöst och såg med ett ryck upp på ansiktet på vapenbäraren.
Det var utan tvekan en av soldaterna som kommit fram till dem, och trots att han inte kunde vara mycket äldre än Tristan själv, eller kanske lika gammal, och log ett snett leende, så kände sig ändå Tristan nervös i hans närhet.
"Eller ätbar, vad vet jag", la han till med ett nervöst litet skratt och vände med ett ryck tillbaka blicken mot vattnet. När han gjorde det insåg han att även kvinnan som satt mitt emot honom hade ett vapen bredvid sig. Varför hade han inte märkt det tidigare? Varför hade han tilltalat henne? Hon måste ju tycka han var patetisk. Det tyckte säkert mannen också.
Tristan drog nervöst handen genom håret och sköt upp glasögonen högre på näsan. Han var omringad av soldater och vapen. Han kunde inte låta bli att föreställa sig olika scenarios då han blev skjuten av misstag. Han undrade om han skulle hinna känna något ifall han fick en kula mellan ögonen. Hans hand for automatiskt upp mot pannan och kände efter så att han inte hade något kulhål där. Kanske vore det ett bättre sätt att dö på än att dränka sig? Säkert var det ett bättre sätt att dö på än att bli uppäten av något djur eller en vildmänniska.

[Okej, jag vet att jag borde invänta de andra som inte skrivit ännu men det kliar i fingrarna... ]

Amilia hade inte lagt märke till den unga mannen som redan satt vid vattnet och tittade något förvånat upp men gav honom sedan ett litet leende. Den enda som talat vänligt med henne förutom Riko efter hennes utskällning och automatiskt for hennes blick emot Samantha som var upptagen med annat.
”Hej”, sade hon men blev något distraherad utav Luke. Hon såg honom komma och följde honom med blicken. Det var någonting med honom. Någonting hon lagt märke till långt innan expeditionens början och som drog hennes blick. Något som hon inte dolde vilket hon visste att Riko allt annat än gillade. Dock hade han inte gjort misstaget att förbjuda henne att tala med honom som skulle drivit henne till att göra just det. Ett misstag han gjort förut. Istället hade hon nöjt sig med att följa den graciösa kroppen, betrakta honom. Det låg något farligt över honom, något som gjorde andra nervösa men det var just det som drog henne till honom.
”Säkert”, instämde Amilia med Tristan. Eller det var i alla fall vad hon trodde han hette. Hon hade gjort ett försök att lägga de andras namn på minnet. ”Så då gör det inget ifall vi råkar skrämma iväg dem. Eller hur?” Hon flinade stort nu, ställde sig upp och drog vant upp fästena till knivarna runt hennes lår för att sedan dra av sig både byxor och tröja för att stå endast i underkläder. Redan innan hon gjort något visste hon att hon skulle få fan för det här med men man levde ju endast en gång.
Utan ett enda ord till så kastade hon sig ned i vattnet. Gjorde en kanonkula utan en tanke på hur djupt eller vad som kunde befinna sig där. Hon nådde aldrig botten, tog några simtag emot utan och bröt den med ett skratt. Drog det nu blöta håret bakåt med handen.
”Kom igen”, sade hon emot de andra och såg hur två andra var på väg emot dem. Riko var alldeles för upptagen med sin konversation för att märka något.

Cora suckar irriterat när Connor faktiskt går hela vägen fram till människorna. Cora tycker faktiskt att Connor skulle kunna hålla sig borta från allt som kan få igång honom på att faktiskt tala. Fast Cora känner igen en av dem runt dammen som en av de medföljande forskarna. Alltså en av de äkta forskarna, inte hobbyister som Connor. Hobbyister som dessutom betalat sin väg in till den förbannade expeditionen, om inte Coras lön för mödan var så förbannat hög skulle hon vägrat följa med hit ut.
"Är inte vattnet kallt?" Connor tycks ha hittat något intressant, alltså otroligt tråkigt. Fast Cora tar chansen i alla fall.
"Hoppa i och se efter, Prof", säger hon med ett snett leende. Den elaka glimten i hennes gröna ögon får dock Connor att ta ett steg tillbaka från vattnet.
"Duktig pojke, håll dig borta från vattnet", tänker Cora roat. Hon antar dock att Connor kommenterat på kvinnan som just hoppat i vattnet. Varför det nu angår Connor vet inte Cora men tydligen angår allt honom. Cora tänker inte hoppa i. Trots det så slår hon sig ned vid kanten av vattnet och väntar på att Connor ska bli uttråkad och göra något annat. Hon drar ut ett av sina svärd och börjar peta på det istället. Hon tycker inte om skjutvapen, inte just nu åtminstone. Hennes svärdfäste har börjat släppa vilket är nästan lika irriterande som Connor.

[Helena Raven, drar sig ur. (säger man så? o.0) ]

[ I suppose? o-o But okay! ]

(Borde väl vänta lite med att svara, men precis som för ovanstående så kliar det lite i fingrarna Så skriver ett litet inlägg, hehe)

Tristan, som har suttit på huk vid vattnet, föll förskräckt bakåt på rumpan när kvinnan tog av sig kläderna - hon tog av sig kläderna! - och hoppade i.
"Galen", fick han fram chockat. Han var säker på att hon skulle dö. Minst! Säkert fanns det fler giftiga och människoätande saker i vattnet. Men när hennes huvud bröt vattenytan andades han lättat ut.
"Aldrig!" utbrast han och höll fram händerna framför sig som skydd när kvinnar föreslog att de också skulle hoppa i. "Vem vet vad som kan finnas i det där vattnet!"
Han såg upp på den manliga soldaten som för att få medhåll, och insåg då att de kommit fram två till personer till vattenhålet. En av forskarna, trodde Tristan, och en till soldat. Fast kvinnan verkade snarare vara någon form av livvakt så som hon följde efter den unge mannen.