Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

Jag suckade och stängde dörren. Hjulet hade startas och jag åkte iväg, om nu tjejerna skulle få bort mig ur tankarna så skulle jag det också, fast få bort dem.
"Hejdå London, Hejdå Alice och Stella", sa jag innan jag gick med sorgsna steg till kontrollbordet. "Hejdå England!" Jag drog ner spaken och skumpa iväg.
(Dem kommer ju möttas igen senare, hur länge senare då?)

Hmm... det kan väl gått nått år för henne?

Ja, så skriver du?

Alice hade alltid älskat att måla, att skapa. Det var en fantastisk känsla, att man kunde skapa så vackra saker med sina händer. Efter den lilla händelsen målade hon ännu mer än förut. Hon målade fler rymdbilder än förut också. Hennes konstlärare var imponerade, de hade aldrig haft en student som Alice förr. Passionerad och entusiastisk, alltid nya idéer. Kollade man på hennes tavlor kunde man trott att hon faktiskt varit i universums början.

Bara Stella visste att det var sant.

Men livet gick på, och Alice kunde sitta länge och stirra upp i himmelen.
Fast hon visste att han inte skulle komma tillbaka.

Det var en helt vanlig dag, Alice stressade mellan lektionerna och var med sina vänner. Sedan sist hade Stella och Alice blivit förflyttade till en annan korridor, och Alice satt ofta ute i uppehållsrummet och spelade biljard, småpratade med människorna som bodde där.
Men det kändes som om den enda som hon verkligen kunde prata med var Stella.
Har man sett universum tillsammans skapas ett ganska starkt band.

TARDIS stannade efter en skumptur. Jag hade intalar mig själv om att se hur Alice och Stella mådde, för ärligt sällan att jag skulle glömma dem. Jag gick ut ur TARDIS som till min lättnad hade landat inte långt från dörren. Jag tog ett andetag och gick in i skolan där tjejerna gick. Jag gick framåt och såg dem, bakifrån.
"Alice!" Ropade jag. "Stella!"

Alice hörde någon ropa hennes namn bakom henne. Hon vände sig om och blev förvånad.
Han såg exakt likadan ut som han gjort när de sagt Hejdå, samma kläder, samma hår.
Det var nästan konstigt.
Och han var i Alices skola.
Det kändes märkligt, i nästan två år hade hon väntat på att han skulle komma tillbaka till henne. Nu var han här, och hon visste inte vad hon skulle säga.
"Oj, Hej!" sade hon.
Det lät dumt, men hon visste verkligen inte vad hon skulle säga. Hon lade ner sina skolböcker i väskan.

"Hej", sa jag flåsandes. Jag tig ett andetag, rättade mig och kollade i hennes ögon. "Störde jag dig? Eller har du tid?" Frågade jag och intonerade de märkliga ögonkasten från de andra.

"Jag... jag har lunch så... jag har tid." Alice gjorde en gest mot matsalen, plötsligt kände hon sig inte hungrig längre.

Jag kollade i matsalen.
"Många", sa jag. Sedan ruska jag på mig. "Så Alice, var är Stella skulle gärna vilja träffa henne, åh vänta lite skulle jag kunna få någon mat, jag har färdas en bit och är hungrig", sa jag och börja gå mot matsalen.

"Ja, Stella är redan där inne." sade Alice tyst. Han hade redan börjat gå in, verkligen spontant. Just kommit in på en skola där han inte går och det första han gör är att gå direkt till matsalen. Hon bet sig i underläppen.
Hur hade hon egentligen tänkt sig att det skulle bli om han kom tillbaka?