Sista chansen

( Det var problem med det... or something. Men det finns fler som har inlägg på första sidan. As long people know it's mine så kan man ju klistra in den i vilket inlägg som helst på första sidan. Jag har inget inlägg där dock... damn it. )

"Du har en poäng, Smurfan, men till slut har vi sett allt, till slut är det bara ett glorifierat fängelse... vilket det redan är", konstaterar Azalea och reser sig, hon lämnar den nästan tomma kakburken och mjölkpaketet på bänken hon suttit vid. "Så... just nu har vi åtminstone illusionen av frihet... bättre än ingenting? Visst?" fortsätter hon nonchalant och rycker på axlarna. Smurfan har en poäng dock, de vet knappt vad som finns här. Det kanske finns ett lätt sätt att ta sig ut och de behöver bara upptäcka det. Sedan är det bara att leva livet som de känner för. Smurfan kan vara Azaleas favorit för tillfället, möjligtvis.

Odd studerar Azalea med ett svagt flin på sina läppar. Hon verkade behöva släppa loss. Han tog upp ett kakpaket som låg bredvid honom och som han tagit med sig ut från skafferiet.
"Här, Kakmonstret, fånga", sa han och kastade kakpaketet till henne. "Det är min gåva till dig". Han gav henne en blinkning, säker på att det skulle irritera henne.
Han vände sedan blicken mot den tjejen som satt bredvid Julie. Han höll fram handen mot henne med ett charmigt leende på läpparna.
"Odd Tannen", sa han med en blinkning. Hon verkade vara alldeles för söt för att vara en brottsling. "Och för att svara din på din fråga, och på era andra funderingar, så tror jag att Adams vill vagga i oss en falsk känsla av trygghet".
Han såg sig om på gänget som stod där i köket. Alla egentligen alldeles för unga för att vara dödsdömda brottslingar. Han drog en hand genom håret och log sitt allra mest illavarslande leende.
"Han lockade oss in i det här experimentet med löftet om ett liv i lyx, korrekt?" sa han, med en svepande handrörelse över köket och all mat de släpat fram. Han vände blicken mot tvillingarna. "Så vi skulle säkert kunna leva här ett tag. Äta oss feta och lyckliga". Han klappade sig på sin platta mage och tog en tugga från ett äpple han tagit med ut ur skafferiet.
"Men", fortsatte han och höll upp ett finger, "Gör vi inga försök att ta oss ut härifrån så kommer säkert allas våran favorit uppfinnare börja göra livet svårt för oss här inne för att tvinga oss att ta oss ut. Som Kakmonstret sa, det här är trots allt bara ännu ett fängelse - bara ett litet finare sådant"
Han tog en till tugga av sitt äpple, och log ett snett leende för att visa att han pratat klart.

Ave log lätt emot Azalea. Lade huvudet något på sned, tänkte komma med en kommentar om kakorna men distraherades av Odd. Tog istället hans hand och log tillbaka. Hon gillade uppmärksamheten.
”Ave”, sade hon även om han borde ha hört hennes namn tidigare. ”Du kan kalla mig Ave.” Hon bet sig lätt i läppen och funderade men log sedan åter igen och fortsatte. ”Jag åkte dit för mord, duhh, varför skulle vi annars sitta inne i väntan på att dö.” Hon ryckte lätt på axlarna som om det inte vore någonting. ”Egentligen är det helt otroligt att de släppt ut någon av oss. Fast de kanske helt enkelt räknar med att vi kommer att dö. Eller så kanske det hela är ett sjukt skämt och när vi kommit ut härifrån så tar de oss tillbaka.”
Sakta hade hon börjat gunga där hon satt till en inre musik. Det började bli svårt för henne att sitta så stilla.
Ave skakade på huvudet. ”Inte liv i lyx utan frihet”, rättade hon Odd men insåg snabbt att de andra kanske blivit erbjudna något annat. ”Eller det var vad han lovade mig”, tilltalade hon och vände sig sedan emot Julie. ”Vad tror du för tatuering hade verkat skrämmande? Jag kanske borde låtit min cellkompis märka mig, fast jag tror hon menade något helt annat. Särskilt då hon en natt försökte spetsa mig med en gaffel. Har ni hört något så oförskämt? Och den var i plast. Plast.” Hon spärrade upp ögonen och slog ut med armarna något dramatiskt. ”Jag menar, vi stod ju ändå på samma sida. Eller… nästan.” För en stund såg hon något skamsen ut innan hon tilltalade något roat. ”Vi satt ju på samma sida om gallret i alla fall."

Smurfen och smurfan, snyggt smeknamn de fått av kakmonstret, men de säger inget om detta då det inte stör dem vidare.
"Det jag menar är, varför inte stanna är ett tag? Äta upp oss, komma i bättre och mer hälsosam form. Undertiden upptäcker vi huset och samlar på oss saker vi kan behöva ha med oss ut." ler Freja enkelt och Frej lägger sedan till.
"Under tiden lägger vi upp en plan, finner en väg ut. Vad vi kan gissa är det inte en enkel sak att ta sig ut här. En hel del nya tekniska saker som sedan ska sättas på fängelsen." han tystnar, drar handen genom sitt hår och låter sin syster fortsätta.
"Tror ni sedan om vi skulle komma ut vi slipper så lätt undan? De kommer få oss fast igen, om de inte gör det direkt så vid minsta snedsteg." hon låter blicken gå mellan dem medans hon lyssnar halvt på Aves utläggning om plastgaffel. Hon hade märkt blicken Odd gav Ave och någonstans inom henne skar det till. Avundsjuka? Kanske, men mest det faktum av att alla såg henne och hennes bror som en människa. Visst de var nästan oskiljaktiga och det skulle vara svårt att få något mellan dem. Men hur det än var så var de bror och syster, inte älskande. Hon älskade sin bror på systers vis inte mer och han henne med. Men att någon skulle komma mellan dem var väl otroligt, ändå önskade hon det ibland. Önskade att någon skulle se henne som Freja och inte tvillingarna om det än var bara för vänskaps skull.
Freja kastade en blick på sin bror som höjde ena ögonbrynet till svar medan han ryckte på axlarna. Det var som det var och de hade varandra. Han kände väl som hon ibland, men att de skulle skiljas åt skrämde livet ur honom.

"Gratulerar, du har gett mig ett smeknamn jag faktiskt tycker om, Matvraket", säger Azalea efter att ha fångat kakpaketet. Hon tar dock steget tillbaka till kakburken och drar upp kakpaketet. Hon häller ned paketet i burken, det får hennes känna sig lugnare på något sätt. Hon var rätt fridfull för tillfället i alla fall, men hon anser sig något mer i kontroll när kakorna faktiskt ligger i burken istället för på ett helt annat ställe. Fängelset ordnade allting väldigt bra. Det var oftast en grundläggande ordning därifrån hon kom, de som satt i väntan på dödsstraff hade ett helt eget schema, en helt egen avdelning. Den var aldrig full men Azalea flyttades aldrig heller. Förutom när hon gjorde något tillräckligt illa för att sättas i isolering, fast efter ett par år så hade hon fått kontakterna för att få tag på det hon ville ha. Fast dumt nog kunde man knappt få in ett halvt kakpaket utan att betala ungefär alla pengar man fick tag på inne i fängelset. Azalea hade hellre de pengarna till att muta lättkorrumperade vakter mot att få extra mat eller få skippa gruppaktiviteter.

Azalea stänger burken igen och lyfter blicken och inser att hon måste tappat fokus på sin absurda omgivning. Faktum är att hon inte vet om hon faktiskt kommer kunna sova under natten. Tänk om hon spenderat för lång tid på en brits för att kunna njuta av en faktiskt säng?
"De kanske hoppas på att vi mördar varandra?" Azalea känner sig fruktansvärt positiv. "Eller så tror de den där klassikern om att folk förändras med tiden?" Azalea rättar till burken och skjuter den närmare väggen. Hon börjar dra i skåp igen, det kanske finns något användbart hon missat?

Julie betraktade alla med intresse. Ett leende lekte på hennes läppar. Hon flinade faktiskt snarare vid Aves ord. Mord, självklart. Hon hade haft rätt. Julie älskade att ha rätt.
"En skrämmande tatuering skulle väl vara det där klassiska Halloween skelettet på ansiktet?" Julie log. "Man skaffar sällan tatueringar för att se skrämmande ut. Jag gjorde det då inte", sade hon sedan tankfullt.
Hon funderade i ungefär en sekund innan hon satte ord på vad hon tänkte. "Jag läste aldrig kontraktet ordentligt, nålen kom alldeles för snabbt och jag ville ha min frihet, men... jag tror inte att kontraktet någonsin gav oss immunitet? Så, jag antar att de vill att vi dödar varandra och ser till att de fäller oss för mordet istället? Det brottet kan knappast kontraktet skydda oss ifrån", sade Julie tankfullt.
Hon rätade på sig och borstade bort smulorna på tröjan med händerna. Som på ordet kom den medelstora städarroboten svävande över golvet och mot Julie och började ljudlöst dammsuga upp smulorna och svepte lite snabbt över golvet, kom lite för nära Azalea som förmodligen råkat smutsa ner golvet med kaksmulor när hon hällde i kakorna i burken.
"Så länge vi inte dödar varandra klarar vi nog." Hon tittade upp mot Frej och Freja, undrade smått ifall de delade rum eller inte, och log. "Finns det någon möjlighet att ni har mer av färgen? Jag tror jag vill ha blåa slingor."
Roboten ställde sig tillbaka i sitt hörn. Dess ljusblåa robotögon slockna och den verkade plötsligt endast vara en prydnad. Julie undrade ifall en robot bäddat hennes säng ännu eller ifall hon var tvungen att ge dem tillåtelse att träda in i rummet? Och ifall hon kunde ta sönder robotarna ifall det behövdes - ifall hon behövde lite extra saker.

Odd ryckte på axlarna åt Aves uttalande om frihet, och sedan skrattade han högt åt hennes utläggning om platsgaffeln.
"Det måste ha varit hemskt", sa han med en blinkning åt henne. "Om jag ska spetsa dig så lovar jag att göra det med en riktig gaffel - eller något annat om du föredrar det"
Han gav henne ett sista leende innan han vände blicken mot tvillingarna. Han tog ett tugga till på sitt äpple innan han svarade dem.
"Precis så jag tänkte", sa han och log ett snett leende. Han dröjde med blicken på Freja. Hennes blick verkade lite irriterad. Han höjde lite på ögonbrynet åt henne.
"Vi samlar våra krafter, pratar ihop oss, kollar in huset och lägger sedan upp en plan. För stannar vi här utan att göra något alls kommer säkert Adams tvinga oss till aktion"
Sedan skrattade han högt åt Azelas smaknamn på honom. Han fick nästan några tårar i ögonen. Han gav henne en road blick.
"Matvraket?" sa han frågande, men ett brett leende. Han kastade en blick på högen av mat han burit med sig ut ur skafferiet. "Ja, det är väl passande"
"Men jag tvivlar på att de hoppas att vi ska mörda varandra", la han till. "Huvudpoängen var väl att vi skulle ta oss ur härifrån, eller hur? Inte gå bärsärk på varandra"
Han ser sig om på sina nya kamrater. Det här skulle bli riktigt intressant.

Freja kastade en blick på Ave då hon på ett dramatiskt och komiskt vis berättade om plastgaffeln. Hon log lite roat men la sedan huvudet på sned.
"Jag är inte på samma sida som de som utför våldtäckter, de som misshandlar eller de som mördar barn." sa hon enkelt. Att mörda någon som man lätt kunde avvärja med ett slag, dem stod hon inte bakom. De var alla mördare här, men inte av det slaget hoppades hon. Det var fegt, liksom att våldta eller misshandla. Att visa sin makt på något oskyldigt var fel. Hon hade sett alltförmycket sådant och varit med om det själv med. Hur fadern slog dem och modern och hur han sedan upptäckte att Freja var kvinna och utnyttjade det med.
Frej la en tröstande arm om henne, men sa inget. Han hade varit med om det själv, men slagen var inget mot det fadern gjort mot Freja. Det skulle han aldrig förlåta honom för, det var därför fadern dött och de åkt in i fängelset.
Frej kastade sedan ett leende mot Julie och nickar.
"Visst vi har kvar på rummet, kom med här bara." flinar han och ställer sig upp. Freja stannar kvar, men hon vinkar leende åt honom att det är okej. Hon var glad nu, hon hade inte ens varit ledsen. Mycket hade hon lärt sig på fängelset, som att stänga in de negativa känslorna. Fast det hade hon väl ändå gjort hela barndomen, både hon och Frej?
Hon möter Odds blick, men säger inget. Vad han än märkt så var det inget hon tänkte berätta eller dela med sig av.

Aves ögonbryn åkte ihop något i undran ifall Odd drev med henne men hennes ansikte sprack sedan åter igen upp i ett leende. De andra ignorerade hon och såg endast honom. Hennes blick vandrade över hans kropp, ner och sedan åter igen upp för att sedan landa i de gyllene ögonen.
Trots att Odd vände uppmärksamheten till de andra så stannade Aves vid honom även om hon lätt lyssnade till deras ord. Utan att invänta en paus så reste hon sig gick fram till Odd och lutade sig emot honom.
”Du är alltid välkommen att försöka”, sade hon lågt men tillräckligt högt för de andra att höra. Lekfullheten var tydlig i hennes ögon.
”Det är alltid något uppfriskande med någon med lite moral”, sade Ave till Frejas konstanterande och vände ryggen emot Odd för att sedan börja gå emot dörren som lett henne in i köket. För en gångs skull rann inte orden ur henne. Innan hon försvann runt hörnet vred hon huvudet åter igen emot Odd.
”Ifall du blir sugen på något annat …” hon gav en menande blick på högen av mat och lät sedan meningen hänga där i luften och fortsatte för att mötas av en robot som åkte förbi henne in till köket. Något förvånat höjde hon ena ögonbrynet men skakade sedan på huvudet för att åter igen le.

Julie besvarade Frejs flin.
Det var något intressant att se hur alla attackerade Odd på sitt vis. Freja och Ave verkade båda vilja ha Odds uppmärksamhet. Det var roande att se på.
"Ha det så roligt. Jag ska uppenbarligen slinga håret blått." Hon kunde inte låta bli att flina. En barnslig del av henne hoppade upp och ner. När hon fixat sitt hår - rakat och klippt det - så hade det känts som om hon klippte bort allt det som hade med fängelse att göra. Allt det slita, trasiga, gamla. Att få färga håret skulle påminna om tiderna hon färgade håret när hon än ville. När hennes pastellfärgade hår alltid fått folk att titta en andra gång - vilket varit anledningen till att hon slutat färga under en viss period.
Julie hoppade ner från bänken och gav sedan Odd ett leende och en blink med ena ögat. "Lycka till." Speciellt med Aves babbel som störde Julie aningen för mycket. Till Aves försvar hade hon inte sagt något som irriterat Julie på en stund; vilket var ett stort plus.
Hon gick fram till Frej med ett litet flirtigt leende. Hon var väl inte ett dugg bättre än Ave. "Så, färgar du mitt hår eller får jag bara färgen?"