Döda eller bli dödad (prs)

(Jag vet xD)

Han drog efter andan när han kände hennes hand mot sitt privata område. Han lyfte hennes haka med handen och kysste henne på ett ömt vis den här gången. Och han var rätt så säker på vad han gjorde med sin tunga.
Samtidigt öppnade han sitt bälte och började komma ur sina byxor. "Jag är säker på att jag kommer finna vad du än gör underbart", log han. Det var den riktiga, absurda sanningen. Han hade aldrig känt något liknande och att vara nära henne gjorde honom sannerligen berusad på ett vis som ingen, och inget, någonsin tidigare fått honom att bli.
Hans kyssar letade sig neråt över hennes bröst, ner mot hennes mage tillsammans med hans händer. Han drog av hennes byxor, njöt av hur hans andhämtning blev snabbare och hans hjärta slog hårdare än det gjort på väldigt, väldigt länge. Hans mage gjorde till och med en liten volt när han såg henne endast i underkläder.
"Vanessa", viskade han bara, helt förundrad innan han kom över henne igen, kysste henne medan hans fingrar sakta letade sig in i hennes trosor.
Han hoppades att han skulle få träffa henne igen. Han hoppades med hela sitt hjärta att han skulle få lära känna gudinnan i sin säng. Och framför allt hoppades han på att få känna sig så här full av känslor igen, och förhoppningsvis bli förälskad tillsammans med henne. Han tänkte visa henne äkta kärlek.
Han log lätt vid tanken och kysste henne precis bakom örat vid det känsliga området.

(Hoppas att du har det roligt på Firebolt!! ^-^)

(Tack, har jag säkert, brukar vara kul på konvent )

Efteråt låg de i varandras armar, nästan sammansvetsade och endast bar hud mot bar hud. Vanessa log förundrat, vände sig mot honom och drog undan en hårslinga från hans ansikte. Hon visste inte vad hon skulle säga, mer än att detta var det mest fantastiska hon varit med om förr.
Känslor som hon inte visste att hon hade, känsliga ställen på kroppen som hon inte visste att hon ägde, han verkade veta allt. Han var fantastisk och lätt placerade hon en kyss på hans nästipp.
Hon hade aldrig känt sig så avslappnad och tillfreds förr och hennes ögon visade enbart en mjuk glädje och lycka då hon såg in i hans ögon.
Hon trodde inte på kärlek, särskilt inte kärlek vid första ögonkastet. Men hon kunde tänka sig att spendera mer tid med honom. Att ha någon att dela säng med, att ha honom. Det var för underbart för att tänka.
"Tack, tack för allt." log hon och kysste honom mjukt.

Han skrattade lätt till och smekte henne längs med armen, placerade en kyss på hennes panna. "Du har inget att tacka för. Jag är ganska säker på att vi båda njöt lika mycket."
Hans leende försvann inte och hans andhämtning var fortfarande snabbare än vanligt. Att se henne så avslappnad fick honom att känna sig lugn. Det betydde att hon litade på honom på någon slags front och Nicolaus hade alltid tyckt om den känslan. Han var förmodligen en sadistisk psykopat, men men, så länge det inte skadade någon brydde han sig inte riktigt om vad han var.
Han drog henne närmare, placerade lätt en kyss mot hennes läppar och suckade tillfredsställt. "Du är helt fantastisk", mumlade han, fortfarande hänförd över henne och dagen. Han såg leende in i hennes ögon.
"Vad sägs om att lära känna varandra bättre? Ställa frågor? Jag lovar att svara helt ärligt och jag kan inte komma på några frågor jag inte kommer svara på, men, finns det några du vill att jag ska undvika?"
Han ville lära känna henne ännu mer. Han ville få henne att njuta ännu en gång. Han ville se hennes leenden. Nicolaus ville tillbringa väldigt mycket tid med henne. Och något han mer ville var att sova tillsammans med henne.
Han var en romantiker. Det var det hans mamma alltid sade honom. Därav hans mellannamn, även om han tänkte se till att hans kärlekshistoria fick ett lyckligt slut. Vilken den nu än skulle bli.

Vanessa nickade och log snett, hans förslag var gott och hon ville visst veta mer om honom.
"Tycker det låter som ett bra förslag. Finns det något jag inte vill svara på säger jag det då. Det beror enbart på mig själv och vem vet? Kanske du får reda på mer med tiden." svarade hon lågt och smekte försiktigt hans kind, något hon aldrig gjort förr. Aldrig förr om man inte räknade med de mördade döttrarna.
Hon mötte åter hans blick och log lite.
"Vi kan börja med basinformation. Hur gammal är du? När och var föddes du?" frågade hon enkelt. Hon visste redan en del som han sagt, men inte mycket. Att hans familj varit fattig men blivit förmögna på betor? Hon trodde det var så. Sedan hade han gift sig med någon Matilda. Hon tänkte på Matilda och var glad att den okända kvinnan mött och fått någon som Nicolaus. Han var en fin människa och hon hopades att de varit lyckliga.
"Brukar du besöka dina kärastes gravar? Om de finns kvar? Har du släktningar eller slutade det med dig och Matilda?" frågade hon igen, mest för hon gillade att höra om andra som var födda som henne för århundraden sedan.

"1889, Madrid, Spanien. 126 med andra ord. Min historia är en lång en. Men, min far reste till Spanien som en assistent till någon person som sedan blev mördad. Han hade vid det laget träffat min mor, en mexikansk slav som blivit ivägskickad till Spanien. Han gifte sig med henne, spenderade alla sina pengar till att befria henne och lyckas fly. Och, sedan... tja. Gatan och allt det där vet du redan..." sade han tankfullt. Hans högra hans rörde vid hennes hud, ritade cirklar, smekte henne. Han älskade att vara nära henne alldeles för mycket.
Han blundade lätt och svalde. "Mathilda... hon... Jag begravde hennes kropp när jag väl lyckades kontrollera min törst. Hennes bror brände jag upp med resten av huset. Jag begravde henne i skogen. Hon hade alltid tyckt om hur fåglarna kvittra. Något vackert i en fördömd värld, brukade hon säga. Jag har aldrig gått tillbaka dit. När jag väl blev förvandlad så hälsade jag inte ens på mina föräldrar igen, lät dem tro att jag dog i branden tillsammans med Mathilda och Robert, hennes bror. Deras föräldrar hade Robert dödat innan han förvandlade mig. Och uhm... Ja. Jag hade svårt att se på Mathilda överhuvudtaget då jag såg hennes rädda blick när hon försökte få mig att röra vid henne. Hon visste att det var meningen att jag skulle göra det, och hon visste att jag hade känslor för henne, men det var känslor som hon inte kunde besvara. Så, varje gång jag ens tänkt tanken på att besöka hennes grav så ser jag hennes blick igen och tänker om."
Han suckade. "Och resten av familjen klarade sig bättre utan mig. När jag lämnade huset försökte mina föräldrar skaffa ett till barn. Vid det här laget var vi fem som allt, men med mig ute ur huset så tänkte de att de kunde skaffa en till. De var lyckliga. Och även om en död son skulle tynga dem så hade dem mina syskon att tänka på. En död son som återvänder som djävulens tjänare med röda ögon och allt... det skulle ha dödat dem båda. De skulle ha fått en hjärtattack, med andra ord. Jag reste faktiskt till Spanien efteråt. Hittade en grupp med vampyrer och spenderade något år med dem innan jag dödade de alla när de använde slavarna som leksaker och tänkte döda dem för deras blod. Slavar som alla kunde ha en likadan historia som min mor."
Han såg på henne igen med ett retsamt leende. "Du skulle ha sett mig när jag var levande. Mitt mexikanska blod gav mig ett eftertraktat utseende", log han stort. Han betraktade henne, höll tillbaka spanska smeknamn och tyckte bara att han var så otroligt lyckligt lottad trots sin historia. Efter hundra år lär man sig att uppskatta nuet.
"Besvarar det dina frågor? Berätta om din historia", bad han sedan. "Hur kommer det sig att du inte kan bli gravid? Vet du det? Hur upptäckte du det? Och... skulle du vilja bli mamma? Och, den viktigaste av allt just nu: skulle du vilja träffa mig igen? Jag har en stor lägenhet med en magnifik utsikt om natten", lade han till med ett lekfullt leende som inom en halv sekund blev mjuk och kanske till och med kärleksfull. "Dessutom lagar jag underbara frukostar."
Han hade fler frågor på lagar och ifall han fick svar på alla så skulle han laga henne en hel middag, från vilket land hon än ville - som han hade bott i åtminstone.
Han visste mycket väl att hans ögon glittrade medan han betraktade henne, att trots hans retsamma ton och leenden när han flirtade så beundrade han fortfarande henne som om hon var en gudinna utan att veta varför.

Vanessa lyssnade tyst på hans historia, låg stilla och endast såg på honom. Hennes hand började sakta röra vid hans arm då hon märkte hur skönt hon tyckte att det var. Den närhet det skapade, hon älskade det. Det var som en övning och en ny upptäckt för henne hur man skulle bete sig och göra.
Det var först då han talade om Mathilda han verkade obehagd och hennes hand smekte tröstande hans kind.
"Vet du?" sa hon lågt och mötte hans blick.
"Även om det nu var så med Mathilda så kan hon inte ha haft en bättre make och vän. Du respekterade henne även om det smärtade dig och det som hände då du förvandlades, ja det är sådant som händer." sa hon mjukt och kysste honom.
Hon lyssnade vidare och skrattade lätt vid hans påstående om det eftertraktade utseendet och hans mexikanska blod.
"Kan tänka mig det, även om jag tycker att du borde vara mer än nöjd hur då ser ut nu. Vacker som en ängel är du." log hon och mumlade fram det sista i hans öra innan hon nickade, jo hon hade fått svar på sina frågor. Men det han ville veta gjorde henne obehagd till sinnes och hennes blick mötte inte hans, inte då hon talade om varför hon inte kunde bära fram barn.
"Jo, jag föddes år 1787, vilket gör mig till 228 år gammal, men jag förvandlades vid 20 år." sa hon enkelt och log snett mot honom.
"Så jag är en äldre kvinna i ett avseende men inte i det andra. Hur fungerar det för dig?" flinade hon då de flesta faktiskt ville ha yngre kvinnor, men hon hade trots det ett utseende på enbart tjugo år.
"Hur som helst föddes jag i kalla Sverige som förövrigt inte är särskilt kallt. Jag föddes in i en adelsfamilj och var enda barnet då min moder inte kunde frambringa mer än ett barn. Jag var tidigt bortlovad till en man vid namn Johan Fredrik Adelheim, han var rik och var ett gott parti för min familj, särskilt efter att hans änka gått bort. Jag uppfostrades till en god fru i hårt snörda korsetter, en som kunde sy, ordna med bjudningar och rå om hela hushållet åt min make. Finnas för honom utan att synas helt enkelt.
Vid 16 år blev jag hans fru, han var då 60 år och flyttade till hans herrgård. Den herrgården äger jag inte, men jag har kvar mina föräldrars herrgård där jag växte upp." la hon till med ett litet leende, hon ville inte ha kvar den helvetes plats hon levt i med sin make.
"Sedan....tja, jag uppfyllde allt en god fru skall göra medan han fick uppfostra mig och han tog mig var natt i sängen." sa hon kort, ville inte gå in på det. Men uppfostran stod i slag på ställen som inte syntes och ta henne i sängen gjorde han med våld. Hon skulle bara ligga tyst och stilla och ta emot allt. Allt det hade gjort henne till en mycket tyst, kuvad och underlägsen varelse.
"Sedan födde jag honom två välskapta flickor Teodora och Fredrika. Men ingen av dem nådde fyra år, de dog av olyckligheter. Teodora fann drunknad i bäcken och Fredrika blev sparkad av hästen." fortsatte Vanessa sin berättelse, men hennes röst var känslokall och blicken långt bort i fjärran. Allt var för att dölja den otroliga sorgen hon kände. Hon sa aldrig att det var hennes make som gjort detta, men hon misstänkte det.
"Min make ville inte ha döttrar, enbart pojkar. Så när jag slutligen fick en son blev han överlycklig. Den sonen överlevde dock inte sina första dagar och fick jag mitt straff. Han slog och slog, sa att jag aldrig skulle få frambringa mer liv då jag inte kunde det ordentligt." avslutade hon och hennes röst dog bort och hon var tyst en lång stund.
"Sedan dog han, jag var 19 år och ett lovligt anbud då jag var rik änka. Blev dock förvandlad av en av mina friare." sa hon och mötte slutligen hans blick.
"Men efter det har jag levt själv genom århundraden. Varit med i kvinnorörelsen, anordnat kvinnlig rösträtt, jämlikhet, fri abort och sådant. Sådant som kommit med tiden." log hon mjukt, hon ville inte at någon skulle få uppleva det hon gjort.
"Om jag skulle vilja bli mor? Kanske, om jag kunde. Beror på när och med vem, om jag får behålla barnet." sa hon tyst men log sedan och smekte hans kind.
"Det låter som ett underbart erbjudande. Jag tackar gärna ja till det och om du vill någon gång, har jag en hel herrgård som väntar." sa hon med ett litet flin mot honom.

Han tystnade, hans leende helt borta under hennes berättelse. Allt han gjorde var bara att hålla henne nära.
Men vid berättelsens slut så log han något igen när han smekte hennes kind och kysste henne. "Du är en stark kvinna, kära Vanessa. En stark kvinna med en fascinerande historia, om så en hemsk en." Han betraktade henne för en sekund till innan han gav henne ännu en kyss. Att känna hennes läppar mot sina var något helt fantastiskt. "Jag ser åtminstone äldre ut", skrattade han lätt till. "Jag blev förvandlad vid 25. Att du är äldre innebär bara fler historier inför framtiden", påpekade han. De var trots allt vampyrer för guds skull. Att bråka om ålder skulle inte ge dem något. Och att vara från olika århundraden kunde vara intressant, kunde han åtminstone tänka sig.
Hennes sista meningar hängde kvar i hans huvud och han tänkte själv på hur gärna han ville bli en far. Att ha små barn springande omkring... Skulle de födas som vampyrer då? För ärligt, barn lät underbart men ifall han var tvungen att straffa dem för att lite slumpmässigt mörda en oskyldig person här och där då kanske han borde tänka om på att bli en förälder... trots det kunde han inte hålla tillbaka hans nästa meningar.
"Har du gått till en läkare? Jag menar... som vampyr så läker man ju på ett helt annat vis och du kanske... jag kanske borde ha letat efter en kondom i alla fall", lade han sedan till, kände hur blodet lämnade hans ansikte. Inte för att det syntes med tanke på att hans hud alltid var kritvit, men... massvis med konstiga vampyrtankar började plötsligt gå runt i hans huvud. Hur länge överlevde spermier ifall de kom från en vampyr? Kunde de överleva i två veckor eller liknande? Blir de små sakerna också starkare?
Han sköt undan de tankarna ur huvudet och fokuserade på den vackra kvinnan framför honom istället. "Jag tackar gärna, ja. Förresten så är det du som ser ut som en ängel, querida", lade han till och pussade hennes näsa. Han hade nästan glömt bort komplimangen han egentligen hade tänkt och svara först på.
"Vill du ändra på ditt liv på något vis?" undrade han sedan. "Kanske skaffa dig en privat ö som du inte måste flytta ifrån efter femton år när folk inser att du inte ändrats en dag? Var tror du att du kommer vara om tio år? Kvar i staden? Någon annanstans? Vad skulle du vilja göra? Har du någon plan efter detta?"
Nicolaus själv undrade jämt och ständigt vad han skulle göra. Hans dröm var såklart att skaffa sig en familj, men han förstod inte hur vampyrbarn skulle bli. Han skulle såklart kunna adoptera några ungar, kanske till och med förvandla dem senare i livet ifall de alla kom överens om det. Men, tills dess? Hur skulle vampyrungar klara sig egentligen? Han började ärligt talat bli less på att fixa någon slags rättvisa i staden. Efter nästan åttio år så tröttnar man faktiskt. I början hade det haft en Batman-feeling eller liknande men nu kändes det bokstavligen som ett jobb. Och jobb hade han fått nog av. Han skulle faktiskt vilja resa världen runt igen. Senaste gången han gjort det hade det varit 1900 något. Tider förändrades, liksom städer och människor.
Han fick plötsligt ett riktigt sug att bara lämna hela sitt liv och skaffa sig något nytt. Han skulle kunna bosätta sig i Skottland den här gången? Det var oftast molnigt där mer än hälften av året. Det skulle faktiskt vara trevligt...
Förutom att han inte tänkte lämna sin kära Vanessa ännu. Inte förrän han lärt känna henne mer åtminstone.

Vanessa skakade lätt på huvudet.
"Då var jag inte det. Jag var en kuvad och patetisk liten varelse som inte ens kunde stå upp för sina egna barn." sa hon med samma ihåliga stämma som om inte hans ord riktigt nådde henne. Hon hade aldrig kommit över sorgen, bara begravt den djupt och det syntes hur svårt hon hade att tala om det.
"Här är dem." sa hon lågt och höll upp en gammeldags guldmedaljong som hängde i en tunn lång halskedja om hennes hals. Hon bar den alltid med sig, hade alltid gjort det under kläderna.
Hon öppnade medaljongen och visade ett målat porträtt på två små blonda flickor med blåa ögon och lockigt hår. Båda runt tre års ålder, de såg söta och rara ut och man kunde inte se sorgen och rädslan i deras ögon som alltid fanns där då fadern var hemma.
Hon såg på dem, med något vemodigt i blicken innan hon stängde igen och la sitt huvud på Nicolaus arm för att få närhet och tröst. Han visste det inte, men hon hade aldrig visat porträttet för någon annan förr.
Hon ryckte dock till då han talade om läkare och hon skakade på huvudet.
"Jag har delat bädd med andra då jag varit vampyr. Men nej, jag har inte gått till läkare har förlorat tron till dem. Sedan måste det vara en vampyrläkare, kan inte gå till en vanlig." svarade hon endast och en lätt rysning for över hennes kropp. Hon ville inte erkänna det, men hon var rädd för läkare. Särskilt efter dem som hennes man hade skickat åt henne som vid förlossningar och sådant, nej hon ville inte gå in på det. Hon skakade av sig tanken och log lite åt hans komplimang.
"Ett par blodtörstiga änglar." sa hon med ett snett flin och funderade sedan på hans fråga medans hennes hand grävde sig in i hans hår och masserade det, hon älskade känslan av hans hår.
"Nej, jag vet inte. Har funderat på att åka tillbaka till Sverige, till min herrgård. Börja på ny kula där, brukar det med ett århundrades mellanrum ungefär. Visst går det väl rykten, men ingen tror väl riktigt på att det finns vampyrer där. Dessutom så hjälpte jag byn som herrgården ligger en bra bit utanför under andra världskriget. Skyddade dem mot soldater samtidigt som jag fick en hel del måltider." flinade hon åt minnet.
"Det ligger som ett avtal mellan dem och mig, att vi låter varandra vara." sa hon, la huvudet på sne och såg på honom.
"Ni själv då?" log hon mjukt.

Han kände hur hans hjärta föll när han såg bilden på barnen. "Gode gud i himlen", mumlade han endast trots att han inte var troende. Han hörde själv hur... förskräckt, kanske, han lät. Nicolaus hade aldrig klarat av att skada barn trots att de var enkla byten och slet hellre av huvudet av de som försökte höja ett finger mot dem.
"Jag är så ledsen", viskade han sedan och kysste mjukt hennes hjässa. Just nu lät han sig själv blotta alla känslor för henne. Han tänkte inte hålla tillbaka, inte nu, och kanske aldrig.
Men han visste av egen erfarenhet att man endast fick låta en tystnad vara kvar under en viss period innan man talade igen. Inte för länge för då blev det bara besvärligt för båda personerna, men inte för kort heller för då brydde man sig inte.
"Åh", sade han bara då hon nämnde att hon delat bädd med andra vampyrer. Han tänkte sannerligen inte göra henne gravid eller så, men han visste att när man väl varit förälder en gång så var det svårt att glömma. Han hade varit styvfar några gånger i livet, i ungefär fem år eller så och sedan hållit sig undan från folk som inte var odödliga. För många krossade hjärtan.
"Vi är inte mindre änglar för det", log han retsamt och stal en kyss samtidigt som han kände hennes händer i sitt hår.

Han lyssnade klart och nickade sedan i slutet. "Det låter bra... jag funderar nästan allvarligt på det här med en ö just nu. Åtminstone i ett år eller något. Jag stannar nog här i två år till eller liknande men sedan tror jag att jag ska starta om. Jag har redan varit här i fyra år. Jag borde ha blivit förvandlad vid trettio istället för tjugofem. Det är lättare att låtsas vara fyrtio medan man ser ut som trettio än trettiofem medan man ser ut som tjugofem. Att jag aldrig verkar åldras väcker dock någon slags misstänksamhet." Han skrattade lätt till medan han såg på Vanessa igen. Skulle han någonsin sluta stirra? Men han kände ett sug i magen när han såg in i hennes ögon och han ville så gärna ta i henne, kyssa henne, känna henne på samma vis som nyss. Han suckade. Han tänkte inte verka för ivrig, eller desperat för den delen.
"Men... ja. Min största dröm är att bilda en familj. Hitta mig någon att gifta mig med. Hm... Kanske inte ens gifta mig, vad som än passar henne. Frågan är bara ifall denna person kommer visa sig vara en dödlig person eller en vampyr. Ifall det är en vampyr vet jag att jag aldrig kan förvänta mig en evighet, gudarna ska veta att de flesta inte ens orkar med varandra i tjugo år, hur ska det då gå efter hundra? Men, just nu, i denna sekund, så är du den enda jag vill tillbringa tid med", avslutade han och drog henne ännu närmare för en djupare kyss.
Var det där ett dumt drag från hans sida? Speciellt med tanke på att hon sagt att hon inte tror på kärlek tidigare? Var han för kärleksfull? Dios mío. Han visste fortfarande inte hur han skulle agera runt kvinnan trots att han nyligen fått henne att njuta. Han tyckte dock om det. Kanske för mycket, precis som allt annat med henne. Han tänkte lära sig hur han skulle agera runt henne. Han tänkte försöka lära känna henne tillräckligt bra för att veta vad hennes betoningar och blickar betydde.

Vanessa log svagt åt hans reaktion, den var så beundransvärd att hon bara kände mer för honom. Hon tog emot hans tröst, hans ord. Kanske någon gång i framtiden, om de fortfarande var samman hon skulle låta sina känslor komma som hans nu. Men hon orkade inte släppa dem lösa nu, orkade inte ta hand om dem. De hade alltför länge legat djupt begravna att hon inte kunde.
Men hon uppskattade vad han gjorde, att han visade hur hemskt han tyckte att det var. Det gjorde att hon än mer kunde lita på honom, tro att det fanns godhet.
"De skulle ändå vara döda nu, de var inte lyckliga. Han var hård mot dem med. Små barn ska inte ha stryk, de ska leka, inte ha hårt snörda korsetter och sitta still och sy." sa hon lågt som för att trösta honom Eller henne? Hon visste inte, men det var sådant hon intalade sig.

"Eller att forska i historia, det är alltid trevligt." sa hon och log mjukt då han talade om att börja på nytt. Hon skrattade sedan lätt och nickade åt hans ord.
"Det är ännu värre att vara vid tjugo, ingen tar en på allvar. Om man inte studerar då." flinade hon, men hon gillade mer avancerade yrken och de var svåra att komma in på.
Hon lyssnade på hans ord om att ha familj, men besvarade den inte. Hon vågade inget sådant, inte efter sina erfarenheter. Att gifta sig ville hon absolut inte, hon ville vara fri och inte sätta sig under någon. Visserligen var inte äktenskapen till att binda kvinnan under mannen nu för tiden, men man visste aldrig.
Att skaffa barn visste hon inte, visst skulle hon vilja ha ett litet knyte intill sig. Ett litet barn att älska, för där erkände hon att det fanns kärlek till ett barn. Vad hon förstått om vampyrbarn växte de som vanliga barn men började stelna i ålder mellan 20- 30 år. De gillade blod, men även mänsklig föda som de. Ett sjukhus att tömma på blod till nappflaskor kunde vara bra.
Ett svagt drömmande leende föll på hennes läppar och hon höll om sin amulett, hennes barn, nya barn?
Ett lätt skratt kom fram och hon besvarade hans kyss med begär i blicken. Det hade varit så underbart sist, så varför inte ännu en gång? Hans sista ord tog hon inte som kärlek till henne, mer attraktion för sådant förstod hon sig på.
Hon gillade det och han gillade det med. Hon var ovan vid liknande, där båda parter var nöjda och ville ha mer.
Sakta drar hon sig ovanpå honom utan att släppa hans läppar försen hon sitter gränsle över hans mage. Hennes ögon glittrat okynnigt mot honom, som en skolpojke som pallat sina första äpplen. Sakta, sakta placerar hon sedan kyssar från hans läppar, ner längst hals, nacke, bröst, mage och fortsatte längre ner mot hans ädlare delar.

(Vi kan göra en "efteråt låg de i sängen" här xD Dessutom tänkte jag låta henne bli gravid sedan Typ kanske ändå eller att han får henne till en läkare xD)