Spring innan de tar dig (Öppet)

[Someone. *shrugs* Det var en fri tolkningssak.]

Dakota höjer händerna i försvar.
"Vi fick en!" ropar den militärt klädda äldre kvinnan. Dakota borde sprungit... men han gör det inte.
"Skjut ner den då!" ropar någon tillbaka, en gång i tiden hade de fört protokoll med namn och sådant... en gång för länge sedan. Dakota sänker händerna och det plötsliga ljuset av en blixt lyser upp dem båda. Hon tycks ligga i sina bästa år, brunett, hon har krusningar i ansiktet men som alltid hittar Dakota ögonen. De är mediokra, grågröna och trista men han hittar dem!
"Skjut i marken", befaller Dakota och hon lyder. Hon skjuter rakt ned i marken. "Nu går du fint tillbaka och säger att de inte ska oroa sig längre, det är farligt att vara ute nu och ni borde alla gå hem igen", han säger det lugnt och sansat. Som om det var en självklarhet, kvinnan nickar åt hans ord innan vänder om och rör sig bortåt.
"Stendöd!" skriker hon på vägen tillbaka och Dakota tar sig upp på fötter igen. Varför gjorde han så? Klart som fan att de inte kommer tro på henne... eller? Tänk om hon skulle behövt ta med sig kroppen? Han vet inte vad som räcker som 'bevis' längre. Fast han är uppe på fötter och levande nog så han börjar springa bort från eländet. Skydd är fortfarande en attraktiv idé men helst bort från de som vill döda honom.

Celaena såg mannen som hade skrikit springa iväg och hon... hon sprang efter honom. Tänk om han var skadad? Tänk om han hade blivit skjuten? Kvinnan hade ropat stendöd. Varför var han då på fötter?
Hon började springa efter honom och undrade vilka ord som kunde ha utbytts. Orden hon inte hade hört.
Det tog henne inte lång tid alls att komma ikapp honom och trots att hon fortfarande höll i sina vapen frågade hon "Mår du bra?" medan hon förbannade allt som hade med världen att göra. Varför sprang hon efter? Och varför fanns det flera galningar med pistol i närheten? Hon inkluderad? Vad var det här? En jäkla skjutfestival?
Trots det kunde hon inte låta bli att försöka syna mannen framför henne i jakt på några skador. När hon inte såg några blev hon först förvirrad. Men, det klart, det kunde finnas skador som hon inte kunde se från sin vinkel och det fick henne att stanna kvar och försöka tala med mannen.
"Du är också genmanipulerad, eller hur?" Frågan lämnade hennes läppar innan hon riktigt hann tänka. Hon gick på instinkter och hade blivit lärd att fixa allt så snabbt som möjligt.
Och de två frågorna verkade vara de två viktigaste i den stunden.

Dakota förväntar sig inte att någon ska följa efter honom eller att någon ska tilltala honom. Så faktorn att någon gör både och är skrämmande.
"Mår du bra?" frågar främlingen och Dakota stannar upp... till viss del mot sin egen vilja och vänder sig om mot främlingen. "Du är också genmanipulerad, eller hur?" Frågan förvånar inte Dakota, han har dock rest så mycket ensam att den tränats ur hans system.
"Mhm, det är jag, och nej... jag mår bara prima. Tack för att du frågar", svarar eller konstaterar Dakota och bockar lätt mot den främmande kvinnan. "Ni behöver inte oroa er fröken, jag hade läget under kontroll", fortsätter han som den gentleman han försöker vara. Ibland.

Gwen fann för första gången att hon hade antagit fel. Den som hade skrikit var en genmanipulerad, men personen bakom pistolen var inte det. Det var sällsynt att en genmanipulerad lät sig hamna i underläge. Hon följde fascinerat paret med blicken, speciellt när mannan beordrade kvinnan att skjuta i marken och sedan gå därifrån.
Intressant, tänkte hon när kvinnan följde mannens order. Själv stod hon dold bakom ett träd och följde scenen som utspelades framför henne. När mannen sprang därifrån smög hon efter kvinnan. Hon funderade på att springa efter mannen, men kvinnan och den andra soldaten kändes som ett större hot. Hon ogillade tanken att det fanns människor i närheten som inte skulle tveka att eliminera henne.
Gwen satte tillbaka pistolen i sitt hölster och drog istället fram dolken. Hon ville inte att den andra soldaten skulle bli förvarnad att hon var på väg, så då var dolken det bättre vapnet. Kvinnan märkte ingenting förrän Gwen var framme vid henne och satte kniven i halsen på henne så halspulsådern punkterades. Soldaten hann bara få fram ett gurglande läte innan hon sjönk ihop på marken.
Gwen väntade inte på att hon skulle dö utan fortsatte framåt för att hitta den andra soldaten. Det var en medelålders man som var på väg mot henne, säkert på väg mot sin kollega som just nu drog sitt sista andetag. Innan han fick syn på henne drogs sig Gwen drog sig undan in i skuggorna, och väntade tills mannen med ett förvånat utrop sjönk ner bredvid sin kollega. Då smög hon fram och satte kniven på samma ställe i hans hals.
"God natt", sa Gwen när mannen förvånat såg upp på henne innan han sjönk ihop på marken.

Celaena fortsatte att betrakta mannen. "Säker? Jag hörde ett skott och sedan kom du springande och..." Hon skakade lätt på huvudet.
Frågan var vad som skulle ske nu? Skulle de bara gå skilda vägar eller skulle en av dem försöka döda den andre? Eller skulle de... Celaena insåg att hon inte riktigt hade andra alternativ. Det var väl så det brukade sluta? Antingen så går man åt olika håll eller så slåss man. Det var väl så livet var? Eller?
Hon försökte minnas ett annat liv, ett liv hon aldrig hade. Självklart kom hon inte på något men hennes sunda förnuft sade henne att det fanns fler alternativ, bara hon tittade. Det enda hon kom på var att samarbeta med honom, så som hon brukade göra med sina syskon. Men, det gick väl inte heller?
Hon kunde inte ens avgöra ifall han var en fiende eller en vän eller en neutral person. Tillsynes det sistnämnda, men det var så länge sedan hon träffade på en sådan att hon inte visste vad hon skulle göra.

Drar mig ur, kommer ej på något att skriva och är inte bra p sånthär..

Aravis undermedvetna sa henne att hon borde dra sig undan och fly medans tider var. Men hennes kropp och sinne sa bestämt ifrån. Hon kunde inte röra sig en millimeter trots att hon visste att hon hade pistolmynningen riktad mot sig. Att han visste vem hon var gjorde inte saken bättre. Det var en sak med människor som de sände ut, dem visste hon att hon kunde klara av att döda, om annat fall fly från. Hon hade levt så länge nu sedan hennes mor dog, men detta skulle inte gå mot en genmanipulerad. Dessutom skulle hon så mycket röra sina vapen skulle det uppfattas som ett hon och hon skulle dö på fläcken.
Hon kunde inte hindra ett kvidande trots att mannen sagt åt henne att hålla tyst. Men en riktig hög knall hördes och en blixt lyste upp himmelen alldeles nära.
Mannen riktar sin uppmärksamhet mot vägen istället där flera röster befann sig. Något hände men hon kunde inte uppfatta vad. Hon hade heller inte ro att ta reda på det, bara kröp kvidande samman och önskade att åskvädret skulle gå över.
Det enda positiva var att hon hade med genmanipulerade att göra och de skulle döda henne och inte fånga henne till regeringen.

Dakota ler ansträngt mot henne eftersom han inte vet hur han borde svara på det. Sanningen kan betyda mer problem än faktisk hjälp med något. Det är nästan ett levande helvete att försöka förklara för folk att han arbetat för de människor som nu vill ta ihjäl dem. Speciellt med tanke på vad han hjälpt till med... helvete. Det var faktiskt ett väldigt instämmande ord på vad han hjälpt till med att skapa... åtminstone för de genmanipulerade.
"Helt säker, milady", Dakota hade varit instängd i större delen av sitt liv. Det mesta av artighet han lärt sig var från sina skapare och de böcker de gav honom. Han lägger märke till de ålderdomliga uttrycken själv men han har inte lyckats träna bort dem hittills.

Celaena suckade och lade äntligen undan sina vapen. Hon var ändå tränad i närstrid, för guds skull. Men det mannen sade hjälpte inte henne. Inte det minsta lilla, faktiskt. Men, fiende verkade hon åtminstone kunna stryka bort. Nu då? Det hjälpte inte särskilt mycket.
"Uhm... Är du hungrig?" frågade hon till slut då hennes plikt var att faktiskt undersöka patienterna, i detta fall mannen framför henne. Hon visste hur hennes syskon brukade vara. De vägrade alltid låta henne se efter deras skador, sade alltid att de var "okej" när deras arm hängde slapp i sidan och en kula i axeln. Hennes syskon hade varit galna, och trots att hon tvivlade på att mannen var skadad visste hon att hon inte kunde vara säker förrän hon själv undersökt honom. Och hon ville vara säker. Se till att han mådde bra.
Och mat var en av många saker folk alltid glömde när det kom till hälsan.

Dakota överväger att ljuga, säga nej och farväl för att sedan gå vidare. Ensam. Ensamheten är nog det jobbigaste med att leva på rymmen. Han vet inte var han ska ta vägen, han vet inte var han varit... bara att han måste röra på sig. Han sluter ögonen hans högerhand rycker till av någon anledning i takt med hans ben som säger åt honom att vända och gå.
"Jag betvivlar att ni kan göra något åt det, ta hand om er själv i första hand, fröken", säger Dakota och håller sig på ett tryggt avstånd. Han hade sett vapnen, han visste att hon var kapabel till att halshugga honom hur lätt som helst. Han motsätter sig att svära högt över sin situation, i sin ensamhet gjorde han det som han ville. Han skulle säkert bara kunna... hypnotisera henne till att lämna honom ifred. Fast han hatar att använda sin hypnos. Det är det enda försvar han har mot skarpa svärd och snabba metallkulor. Frågan är inte OM han kommer dö frågan är bara NÄR i hans fall.