Medeltida hemligheter (prs)

Livmedikusen kom ut och nickade lätt åt Maximillian. "Din fästmö vill se dig."
"Hon är inte min fästmö", slank det ur honom innan han hann tänka på det. Han var bara van att förneka alla som inte var Alicia.
"Inte? Då får vi hoppas att det faktiskt var dig hon menade med 'honom'", log livmedikusen mot Maximillian. "Jag må vara gammal, men jag är inte blind. Gå in", sade han med en svepande gest mot dörren.
Maximillian besvarade leendet och öppnade dörren och steg in. Han gick snabbt fram till Rose och grep tag i hennes hand. "Mår du bättre?" frågade han med mjuk röst.

Rose blev lite lättade när Maximillian kom in.
"Bä..", började hon ostadigt. Rose tog ett djupt andetag och tittade upp på honom. Och så berättade hon allt. Om elden, hästarna och henne mor. Rösten var fortfarande ostadig och det var jobbigt att berätta så mycket. Rose ville bara krypa ihop i Maximillians famn. Känna värme. Hon gjorde en gest att han kunde sätta sig.

Maximillian tog försiktigt upp henne i famnen och strök henne över håret. "Det är okej", mumlade han. "Allt kommer lösa sig, ska du se. Det är bara en tidsfråga."
Han gav henne en lätt kyss på hjässan och kramade kärleksfullt om henne.
"Och när allt väl har löst sig så kommer andra problem att börja ta över. Du måste bara slappna av och andas."

(Förlåt att det blev kort. Skriver från mobilen x3
Edit: glömde visst posta inlägget O.o)

Rose pressade sitt ömma huvud mot Maximillians bröstkorg. När hon hörde hans lugna andetag blev hon genast lugn. Roses ögonlock blev tunga och hon var nära att somna när dörren öppnades oväntat. Lukten av alkohol var stark. Rose kastade sig ner i sängen.

Medikusen stormade in i rummet, precis efter Hans.
"Men för guds skull!" halvskrek Maximillian.
"Vakter!" skrek medikusen för full hals och försökte jaga ut Hans.
Hans försökte tala med Maximillian lyssnade inte och avbröt honom hela tiden och medan han reste sig från Roses bädd. Då såg Hans henne och bara... slutade.
"Skadade branden henne?" frågade han svagt. Medikusen började tala men Hans verkade inte lyssna längre när han insåg att han hade skadat Rose.
När vakterna kom in i rummet så lät Hans dem föra ut honom ur rummet men Maximillian hejdade dem. "Han brände ner stallet", sade han utan att tänka sig för.
Vakterna nickade och Hans följde villigt med medan han fortsatte dricka från sin flaska.
"Det... det där gick bättre än förväntat", mumlade Maximillian chockat.
"Så sant som det var sagt så", instämde medikusen och gick fram till Rose.

Rose kröp ner under täcket och lyssnade på konversationen. Hans brydde sig om henne. Det var det som skrämde Rose. Hon ville inte ha någon gammal tölp efter henne. Rose slöt ögonen och somnade.

När hon vaknade var hon ensam i rummet. Rose mindes att medikusen hade tvingat henne att dricka en blandning och efter det hade hon mått mycket bättre. Det var mörkt ute. Rose reste sig försiktigt upp och gick fram till fönstret. Natten skrämde henne inte. Rose älskade att sitta och titta på stjärnorna. Hon älskade stillheten.

Maximillian fick övernatta på smedjan, det var det som blev lösningen. Hästarna fick vara ute i hagen och Tobias och Maximillian övernattade.
"Klaga inte. Allt är ditt fel", muttrade Maximillian och rörde om i den öppna elden.
"Om jag hade stannat så kanske jag skulle ha dött!" utbrast den yngre pojken.
"Eller så skulle du ha kunnat släcka elden."
"Om vi ska hålla på så här kan jag fråga vad du tänker..."
"Nej."
"Jo. Ärligt. Rose?"
Maximillian ryckte på axlarna. "Om jag har tur så."
Tobias skakade på huvudet som om han inte trodde sina öron. "Synd att Alicia inte är yngre. Jag skulle gärna ha lyft på din börda."
Maximillian fnös. "Hon är för bra för dig."
Tobias såg förolämpad ut och Maximillian började skratta.

Rose slöt ögonen och njöt när röster nedifrån smedjan störde. Sjukstugan var på våningen över smedjan. Hon försökte höra vad rösterna sade men kunde inte tyda orden. Den ena rösten kände Rose igen som Tobias, så hon antog att den andra tillhörde Maximillian. Rose fick en idé. Hon smög sig ut från rummet, ned för trappan och knackade lätt på dörren.
"Hallå?", viskade hon och hoppades att hon inte tagit fel om att det var Tobias röst.

Maximillian sparkade till Tobias pall med ett skratt. "Öppna. Jag tyckte jag hörde någon."
"Självfallet, ers höghet", sade han gravallvarligt och bugade inför Maximillian. Han började skratta högt och tårarna började rinna medan magen krampade. Han var något full och när han hade vänt ryggen om för att fixa elden hade Tobias också tagit en klunk. Den stackars pojken hade grimaserat och nästan spottat ut den whisky blandade drycken men låtit bli.
Maximillian hade blivit arg till en början, i en timme eller så men efter det så hade de båda börjat skratta och skämta med varandra. Maximillian hade dock varit tillräckligt nykter för placera resten av drickan på en hylla som Tobias inte kom åt.
"Max! Det är till dig. Din flickvän", sade Tobias roat och gick tillbaka och satte sig på pallen igen.
Maximillian blinkade chockat och nyktrade till lite extra. Alicia? Sedan såg han Rose och mindes hela situationen han hade försatt sig i.
Trots det slog hans hjärta extra hårt. Han ställde sig upp och skyndade fram till henne. "Varför vilar du inte?" frågade han oroligt.

"Hej", mumlade Rose och kände sig lite generad. "Jag mår betydligt bättre nu."
Hon kände att hjärtat slog lite fortare. Max brydde sig om henne.
"Får man komma in?", frågade Rose. När hon inte fick något svar gick hon in. Rose slog sig ner på en pall och sneglade på whiskyflaskan.
"Ni har haft lite kul, antar jag", skrattade hon.