PRS med Paulina Black

Jag går upp för den lilla trappan upp på altanen och låser upp dörren. Precis som jag trodde så var ingen hemma. Jag låter Adelle gå in först innan jag stänger dörren efter mig.
"Jaha, här bor jag" säger jag.

Jag försöker att inte stirra på allt vackert omkring mig. Jag visste inte att hus kunde se ut såhär också. Och speciellt hos folk i min ålder.
"Det är fint", nickar jag, men det är en underdrift av vad jag egentligen tycker. Jag tycker det är otroligt.

"Det är min pappa som brukar inreda. Uppe på mitt rum är allting bara stökigt" säger jag med ett lätt skratt. "Så... Vad vill du göra?".

"Vet inte", säger jag och tittar ner i marken. Undrar vad de gör i skolan. De kanske har rast nu. Eller så har de fortfarande lektion. Eller lunch. Jag vet inte.

"Aja, om du behöver gå på toa så är det ner för hallen och åt höger" säger jag. "Vill du ha något att äta eller dricka finns köket åt vänster. Det är de viktigaste tror jag"

Jag förstår inte att jag kan vara så välkommen. Hur då? Ingen vill väl ha mig i närheten. Ingen klok människa i alla fall.
"Okej", nickar jag och tittar mig fortfarande omkring i häpnad över det vackra huset. Det är så vackert.

"Känn dig som hemma, du för göra vad du vill. Eller kanske inte precis vad du vill" säger jag och ler mot henne.
Hon verkar ganska blyg, precis som jag. Men förhoppningsvis blir jag bättre på att kommunicera med människor. Vi står där i tystnad innan allt avbryts av min telefonsignal.
"Förlåt!" Säger jag och går lite åt sidan.

Jag nickar och ser på henne när hon går för att svara. Hon har knallrött hår, det lyser nästan. Det där måste vara konstgjord färg. Det ser ut som det i alla fall.
Mitt svarta hår är fult. Det är lockigt och kort och trist. Men hår som lyser är coolt. Jag önskar jag fick färga. Tror dock inte att jag kommer få pengar till det.

Jag ser ner på skärmen som visar namnes Mason. Mason är en av mina bästa vänner, och om jag var tvungen att välja någon som var bäst av Lucy, Mason och Chris tror jag nog att Mason vunnit loppet för länge sedan.
"Hej!" Säger jag glatt när jag svarar.
"Dorotée Mintsy Craine. Vart är du?!" Säger Mason nästan lite argt.
"Hemma" säger jag.
"Hemma?! Vad gör du där, du ska vara i skolan. Jag ska inte behöva komma hem till dig och hämta dig va?" Säger Mason.
"Nej, jag har en kompis med mig. Måste sluta nu, hejdå!" Säger jag.
Det sista Mason hinner säga är "Va?" Innan jag lägger på.
Jag går snabbt tillbaka till Adelle.
"Förlåt, det var Mason" säger jag.

Jag höjer på ögonbrynet.
"Mason? Vem är Mason?" frågar jag och tänker efter om jag vet någon i klassen som heter Mason men eftersom jag knappt pratar med någon där så är det inte så stor risk att jag vet om det. Är han hennes pappa eller något? En släkting? Äsch, spelar roll.