Den flammande bägaren

Jag vet men tycker det är kul att skriva på franska, men jag kan sluta om det är jobbigt.

Jag märkte att vagnen började sakta ned och jag insåg att vi snart var framme.
-K'm ny vi 'r framme, sa madam Maxime.
Jag reste mig upp och gick fram till dörren.
Den öppnades och flera glada ansikten mötte mig.
En kille som såg ut att vara lika gammal som jag hade rivsår i ansiktet.

Skeppet seglade närmare stranden. Aleksey såg hur eleverna från beauxbatons redan hade anlänt, antagligen alldeles nyligen. I det svarta havet av Hogwarts mantlar vände elverna sig fram och tillbaka mellan skeppet och vagnen. Ansiktena var nyfikna och visade tecken på hur imponerade många av dem var. Aleksey kom plötslig ihåg att även elever från mugglarhem gick på Hogwarts. Vissa förstaårs elever hade antagligen inte vetat att de hade magiska krafter längre än några månader. Vad konstigt det var egentligen.
Aleksey var glad över att båda skolorna kommit så tätt på varandra, så han inte fick lika mycket uppmärksamhet. Han var van vid att hålla sig borta från rampljuset. Om bägaren valde honom visste han inte rikigt hur han skulle klara av att stå i centrum hela tiden. Han kunde ju alltid fråga Marko. På grund av Markos bakgrund var han lite av en kändis på skolan, det var alla i den fyrtionde kedjan. Vanan av att alltid stå längst fram syntes på Marko nu när eleverna från Hogwarts tittade på skeppet. Marko verkade tycka det var så naturligt. Självklart tittade alla på honom, varför skulle de inte det? Larisa såg precis som Aleksey själv lite tafatt ut. Det spelade egentligen ingen roll. Det märktes inte på långt håll.
Durmstrangs rektor stod framför alla eleverna. När båten kom i land gick han rakt fram mot Hogwarts rektor, som Aleksey helt hade glömt namnet på, och hälsade honom som en gammal vän. Han pratade engelska utan att behöva någon språkbesvärjelse över sig. Resten av de resande från öster hade alla en guldkedja runt handleden, gömd under uniformen. En besvärjelse var lagd så att de både kunde förstå och prata engelska. Besvärjelserna var inte perfekta, men de var tillräckligt.
"Det är större här än hemma" viskade Larisa i Alekseys öra. Aleksey nickade och insåg att de fortfarande höll händer. Han släppte henne snabbt. Han behövde inte stödet längre.
"Det ska inte vara någonting jämfört med beauxbatons" viskade Marko. Aleksey kollade mot den andra skolans besökare. Deras rektor var i alla fall mycket mer uppseendeväckande än både hans egna och Hogwarts rektorer. Han hade hört rykten om att hon skulle vara en halvjätte. För det mesta brukade Aleksey inte ens lägga en extra tanke på om de var sanna eller inte. En halvjätte som rektor, det var ju skrattretande! Men när han såg mot den enorma storliga kvinnan började han fundera på om det faktiskt var sant.

Lucy kollade på alla elever som anlände och suckade lite för sig själv. Hon kramade Dylans och tylers hand.
" Kan vi gå tillbaka till sällskapsrummet jag har svårt för så mycket folk" mumlade hon och kollade på killarna.

Jag kollade upp mot Hogwarts och fnös.
Det var kanske hälften av beauxbatons.
Sahsa och Tilde stod bredvid mig.
Tildes föräldrar kom från Sverige, och Sahsas från Egypten.
Madame Maxime värde sig till oss:
-Marcher le long de (följ med) sa hon.
Vi gick in i slottet, om man näs kan kalla det slott.
Det såg lite vingligt ut och fallfärdigt.

Om det är i jag form hoppar jag direkt ur roller, och varje mening behöver inte en egen rad.

okej då vi måste inte skriva ur jag form

Det blev mycket trängande och knuffande medan eleverna tog sig upp mot slottet. Det var hogwarts elever som ledde vägen, så Aleksey behövde inte oroa sig för att komma fel. Till hans lycka insåg han också att det var svårt för honom att tappa bort de andra Durmstrang eleverna. Deras röda uniformer syntes tydligt i havet av svart. Aleksey såg ändå till att vara nära att hålla sig nära Larisa och Marko. Larisa verkade tänka samma sak, men Marko hade ett annat mål. På något sätt hade Anna Brankovich hade blivit knuffad åt deras håll.
Anna var den andra femteårs eleven i den fyrtionde kedjan. Markos länk. De hatade varandra. Det fanns vad Aleksey visste inte en ordentlig anledning varför, det kom bara helt naturligt, som om hatet var medfött. Alekseys första minne av Marko var faktisk andra dagen, första året på Durmstrang. Han och Anna hade stått i en korridor och skrikit åt varandra, och Aleksey hade skyndat sig förbi. Skrikandet hade skrämt honom, och han hade kvar en viss rädsla för både Anna och Marko ett tag efter det. Rädslan satt till och med kvar ett tag efter att Marko hade blivit hans vän.
Under båtresan hade Marko och Anna lyckats hålla sig på säkert avstånd från varandra, och Marko verkade inte vilja avbryta freden. Därför började han våldsamt tränga sig framåt genom Hogwarts och Beauxbatons elever. Larisa och Aleksey kunde inte hålla hans fart. När Marko ville ha något lyckades han ofta med det.
Slottets entréhall var verkligen spektakulär, helt enorm! Stora salen var däremot mindre än Durmstrangs matsal. På Durmstrang fans fyrtio mindre bord systematiskt uppställda. Självklart var borden inte i närheten av lika stora som på Hogwarts, men de var stora nog att att sexton personer utan problem fick plats.
De flesta Hogwarts eleverna hade redan satt sig. Durmstrang eleverna som kommit in före Aleksey hade satt sig vid bordet längst till vänster, tillsammans med eleverna med gröna märken på sina klädnader. Marko satt omgiven av elever och pratade Han hade en tydligt rysk accent, men engelsmännen verkade inte ha några problem att förstå honom. Aleksey satte sig nära kanten av bordet, mitt emot Larisa, och väntade på att någon skulle hända.

Lucy satt vid Gryffindorbordet med Dylan och Tyler på varsin sida. Killarna satt och pratade om turneringen och om vilka olika saker som deltagarna kommer få stå ut med.
" Fatta vad coolt om du skulle vara med" sa Dylan och kollade på Lucy. Hon kollade på Dylan med en mördande blick.
" Nej jag kan dö" snäste hon.

<Hogwarts rektor reste sig och sa:
-Hugg in, Creusez !, Выкопайте в ! (de som inte står på svenska är ryska och franska!)
Mat dök upp på tallrikarna.
När alla har ätit färdigt sa Dumbledore (hogwarts rektor
-Alla över 13 år får lägga sitt namn i den flammande bägaren, men jag varnar er! Har man lagt i sitt namn så finns det ingen återvändo.
Bägaren kommer ställas i entréhallen med en ålderslinje runt. Godnatt! Med de orden reste sig Hogwarts eleverna och jag följde efter.
Madam Maxime kom fram till bordet.
- Venez à Vangen nous y dormons ! (Kom till Vangen vi sova där!) sa hon och började gå.
Sahsa och Tilde kom fram till mig.
-Allez-vous mettre dans votre nom dans la coupe ? (Ska ni lägga i era namn i bägaren?) frågade Tilde
-Ja det ska jag och du vi är i England vi måste inte prata franska! sa jag till Tilde.
-Vous pouvez ensuite Sahsa ? (du då Sahsa?)
Jag blängde till på Tilde och Sahsa nickade.

Aleksey kunde inte låta bli att bli lite stött när enda språken Dumbeldore sa hugg in på vad ryska och franska. Han hade ingen koll på hur språk fungerade på Beauxbatons, men ryska var verkligen inte enda språket som talades på Durmstrang. Ett antal av elevernas ansikten mörknade när de hörde det. Och rektor Ivan Demitev fick en mycket stel min där han satt vid honnörsbordet. Han var från Bulgarien och hans ryska utan magi var inte något att skryta med. Det skulle varit mycket mer acceptabelt om Dumbledore sagt orden på bulgariska istället. Fast det var klart, Marko skulle nog reagerat på om det var något annat språk och ställt till en scen. Kanske var det på sätt och vis bäst att just ryska valdes, men Aleksey kände sig ändå väldigt tillplattad.
Som tur var fick maten alla att glömma missödet. Det fanns sällan mycket olika maträtter att välja på hemma på Durmstrang. Borden var mycket mindre, så risken skulle vara att fat skulle lämnas fulla om ingen i kedjan tyckte den verkade intressant.
Några hogwarts elever inledde ett samtal med Aleksey och Larisa medan de åt. Först tyckte Aleksey att det var ganska jobbigt att prata engelska. Även om det tunna guldbandet om hans arm hjälpte honom kändes tungan fel i munnen och han råkade flera gånger säga ord på ukrainska utan att vara helt medveten. Men han började ändå sakta prata säkrare och utan att tänka på hur fel det kändes. Han accent var nästan tydligare än Markos, som tur var var eleverna tålmodiga och gav inte upp även när de inte helt förstod varandra. Aleksey fick lära sig en hel del om Hogwarts. Elevhemmet de satt hos var tydligen slytherin. Slytherin var kända för att vara ambitösa, och ha renare blod än de flesta andra elevhem. När det kom upp kände sig Aleksey lite illamående. En hel del av slytherinarna verkade se ner på mugglare och mugglarfödda. Det var sant att det inte fanns några mugglarfödda elever på Durmstrang, och att rent blod var något man tänkte på, men det var mycket få som såg ner på folk med mugglarbakgrund. Mugglare var annorlunda, men inte sämre. Varelser som klarade sig helt utan magi var enligt Aleksey väldigt imponerande. Som tur var var inte ämnet länge i luften innan det byttes ut mot turneringen.
När alla var mätta och belåtna började Dumbledore prata om turneringen. Han prata om reglerna, hur det skulle påverka deltagande och iaktagare, och såklart nämndes priset. Det skulle inte vara fel att vinna 1000 galleoner, men för Aleksey var äran utan tvekan det viktigare priset. Bara tanken på det fick Alekseys mage att pirra. Bara att få delta skulle kunna ge honom ära. Tänk att vara någon folk såg! Som de imponerades av! Det var en riktig dröm.
När det var dags att gå tillbaka till båten hittade Marko tillbaka till Aleksey och Larisa. Han riktigt sprutade av glädje, och medan han pratade om allt han hört under middagen formligen forsade orden fram. Det kunde också bero på att han tyckte det var skönt att prata ryska igen.
Durmstrang eleverna gick på ett prydligt led efter Rektor Demitev tillbaks mot båtarna. Madam Maxime gick strax framför med sina elever. Aleksey hade inte riktigt hunnit kolla in dem än.
"Kolla vad lite kläder de har på sig" sa Marko och nickade mot deras blåa uniformer. Han pratade tillräkligt högt för att Beauxbatons eleverna närmast kunde höra hans ord. Det spelade ingen roll, han pratade på ryska och de kunde inte förstå honom.
"Eller hur, jag fryser nästan redan" sa Larisa och la armarna om sig. Aleksey skulle just hålla med när Marko knuffade honom i sidan.
"Ser du den där blonda tjejen." Marko pekade på en tjej med en blond fläta längre fram.
"Ja?" svarade Aleksey osäkert och hoppades tjejen inte märkte att Marko pekade på henne.
"Hon har helt klart vileblod i sig." Marko lät helt säker och lät armen falla ner till hans sida igen.
"Hur vet du det?" frågade Aleksey förvånat. Tjejen var söt, men eftersom att det bara gick att se hennes rygg att avgöra något. Eller? Hur kunde Aleksey tycka någon var söt när han bara sett personen rygg på håll? Marko måste ha rätt.
"Jag är expert på att se sånt. Visste du att min morfar var nära på att gifta sig med en vile, men familjen lyckades stoppa det. Jag har inget emot viler i sig, men att gifta sig med en magisk varelse istället för en renblodig häxa skulle smutsat ner hans namn." Aleksey blev plötsligt orolig för att vileflickan kanske motförmodan förstod ryska, så han skyndade att byta ämne till vilka uppgifter som skulle kunna tänkas dyka upp i trekampen.