The unexpected (prs)

Tre alarm. Tre alarm krävdes för att få upp henne ur sängen, men hon hade kommit upp. Hon hade duschat, sminkat sig väldigt lätt, klätt på sig och fixat håret.
Hon har till och med faktiskt tid över och sitter och läser. Väskan är redan packad och Kai vaknar inte förrän sent på eftermiddagen. Det är inte som om hade massvis att packa heller, det är först idag hon ska få alla böcker. Hon ser fram emot vad lektionerna än har att erbjuda. Hon kommer säkerligen kritisera läraren antingen tyst eller högljutt.
När Artemis knackar på så kastar Ashe en sista blick mot spegeln. Hon ser... fullt respektabel ut med allt det svarta sminket borta och hennes vackra hår uppsatt på det slarviga viset. Hon ler stort mot sig själv, försöker övertala sig själv att det här är hon. Trots att hon vet att hon är en krigare. Inte en student.
Det skulle bli roligt att se hur länge hon klarade skolan innan hon bröt sig ut.
Ashe öppnar dörren, ler och hälsar på Artemis. Hon ska precis stänga den när hon inser att hon inte aktiverat skyddssymbolerna ännu. Hon är så van med att de hela tiden är aktiva hemma...
Hon mumlar lätt sin formel och rör vid väggen. Här och var lyser de upp i en sekund innan magin lägger sig över rummet och Ashe drar igen dörren och låser ordentligt. Nu är rummet skyddat och hon har en runa på handryggen som blir varm ifall någon kliver in i rummet utan att ha inaktiverat alla formler.
"Så, frukost?" ler hon mot Artemis och rättar till väskan på sin axel.

Artemis ögon blir stora av förvåning av det Ashe gör. Hon visste väl vad hon gjorde, men hon trodde inte att någon kunde göra det, inte mer än stora mäktiga magiker.
"Vad har du lärt dig det där?" sa hon med beundran i rösten, något förskräckt. Vem vad det hon hade här bredvid sig egentligen? Flickan verkade inte vara vad hon såg ut att vara, hon visste hur man överlevde. Eller rättare sagt visste flickan hur man levde, något Artemis inte visste. Hon hade hållts instängd bakom dessa murar sedan hon kom hit. Det kunde ses konstigt, men Artemis visste att hon inte hade något där ute och skolan hade matat henne med den informationen.
De andra eleverna hade någon att återvända till, inte hon och det var något hon sällan ville gå in på.
Hon ler dock svagt mot Ashe och nickar och börjar gå mot matsalen.
"Jag hade tänkt att vi skulle hämta alla dina böcker efter frukost." sa hon och svängde av till höger i en korridor och gick ner för en trappa.

Ashe ser förvånat på Artemis. "Ärligt?" säger hon förvånat. "Pappa lärde mig det när jag var liten. Han var bra på historiska symboler och då man inte riktigt visste hur man övade upp sin magi förr så använde man hellre formler och symboler som förstärkte. Man använder magiska symboler, oftast runor, som bland annat förstärker magin, men även kopplar ihop alla symboler. När de är sammankopplade behöver man bara aktivera en och så aktiveras alla andra. Lite riskabelt så klart då man även avaktiverar alla ifall man lyckas avaktivera en. De blir som en enda varelse, om du förstår vad jag menar?" lägger hon till och följer efter Artemis med ett leende på läpparna. Hon tycker ärligt talat om Artemis. Hon trodde inte hon skulle finna någon intressant på skolan, men det gjorde hon. Och hon tycker mer och mer illa om skolan för var minut som passerar.

Artemis nickar förstående.
"Jo, jag vet. Eller det mesta. Trodde bara inte man kunde göra det, fick göra det...." sa hon tvekade och visste hur dumt det lät. Ashe var så erfaren och kunde så mycket, hon beundrade den yngre flickan och kände att hon själv inte kunde något alls.
"Det är bara det......" sa hon men tystnade då en lärare passerade och hälsade på dem med en liten nick. Då läraren gått såg hon åter på Ashe.
"Det finns många regler här, det man får och inte får göra. Man får inte använda magi utanför klassrummet. Helst inte i klassrummet heller, bara läsa det teoretiskt för att sedan kunna när vi kan behöva det i den verkliga världen." sa hon lågt medan hon såg sig om.
Sedan fortsatte hon och de kom till den överfyllda matsalen som var ljudlig och full med elever och lärare som antingen satt och åt eller stod i kön som Artemis ställde sig i.

"Vänta, va?" säger hon samtidigt som hon ställer sig bakom Artemis. Hon märker de många blickarna hon får. De många blickarna de får. Beror det på att hon är asiat? Förmodligen. Beror det på att hon är med Artemis? Förmodligen.
"Wow. Jag kommer hamna hos rektorn innan lunch. Jag tänker fan i mig inte ge upp min magi. Försök ta ifrån mig sakerna de omagiska har gett mig, men de ska inte få försöka ta ifrån mig det som är mitt", morrar hon. Hon vet att hon överreagerar, men allt hon kan inom magin är tack vare hennes föräldrar. Och hon minns ännu hur hennes mamma verkade skrämd så fort de utövade magi någonstans som inte var hemma. Var det på grund av den här jäkla skolan? Hon kanske skulle ha klarat av elementär magi! Fick de inte ens utöva det? Hur skulle hon då på något vis ha kunnat släcka elden och rädda Mako? Hur hade hon tänkt? Hur hade skolan tänkt?
"Om man inte utövar det praktiskt så hjälper det inte", säger Ashe lågt och hon känner igen sin egen röst. Hon är arg. Hon är så jävla arg. Hon skulle med lätthet kunna vrida nacken av någon och sedan inte bry sig.

Hon tar ett djupt andetag och gräver ner naglarna i handflatan, och sedan andas hon ut. Hon sträcker ut fingrarna, skakar på huvudet och tar sin mat istället. Sedan fortsätter hon tala med Artemis. "Det är därför den här skolan är skit. Jag kanske rymmer nästa vecka, vem vet? Teori räcker inte. I sådana fall skulle min mamma ha klarat av att släcka elden som dödade min familj", säger hon hårt och stirrar på alla lärare och avskyr dem med hela sitt hjärta.
"Jag tänker inte sluta använda min magi under några omständigheter. Nu när du vet det så förstår jag dig ifall du inte vill hjälpa mig längre. Jag kommer klara mig själv, ifall det krävs. Jag klarar mig alltid. Det är det som är problemet." Jag borde ha varit där. Jag borde ha varit där med mamma och pappa. Jag borde ha haft Mako i armarna. Då kanske åtminstone han skulle ha överlevt. Jag har förmågan att överleva, för guds skull. Jag skulle ha klarat mig. Så, varför var jag inte med mamma och pappa? Kunde allting ha varit annorlunda ifall jag hade varit med dem? Skulle de ha hindrat mig från att komma hit?
Hon vet endast svaret på en av frågorna. Klart som fan att de skulle hindra henne. De flydde från alla magiska skolor och alla deras regler. De flydde och lämnade allting bakom sig. Sedan kommer Ashe tillbaka hit till stället som hindra hennes mamma från att växa och bli självständig. Från att nå sin riktiga styrka. Både magiska och den mentala. De hindrade henne från att utvecklas.
Det är därför hon inte vill att någon som Artemis bara ska bli kvarlämnad. Grunderna är så lätta och den här skolan vill hellre kontrollera eleverna än låta dem utvecklas.

[Edit: wow, det där blev långt xD]

Artemis vill helst bara sjunka genom marken eller på något vis ta sig därifrån. Hon känner blickarna på dem och avskyr dem. Hon avskydde att stå i centrum för något då det oftast innebar att de gav sig på henne. Nu var det förvisso mest Ashe de stirrade på eftersom hon verkade få något utbrott.
"Lugna dig." sa hon lågt och försökte lugna henne, inte få henne så upprörd då det enbart skulle leda till trubbel.
"Ashe...." bad hon medan hon tog maten och vågade inte möta någons blick, särskilt inte lärarnas som hon visste var vredgade nu.
De satte sig och Artemis försökte åter lugna henne.
"Snälla, inte här." sa hon och kastade en orolig blick om sig. Hon ville inte att Ashe skulle råka illa ut. Inte enbart för hennes skull utan även för Artemis skull. Hon hade börjat hålla av denna flicka, hon gillade henne och hennes hungrande hjärta efter vänner ville inte förlora henne.
De två var som varandras motsatser, inte bara att Artemis var ljus och Ashe mörkare. Nej, till sättet med. Ashe var pratsam och utåtagerande Artemis var tvärt om hon var tyst och verkade för det mesta ha en sval fasad. Kanske det var därför hon gillade henne? Hon hade funnit sin motsats.
Det var först då Ashe nämnde att rymma Artemis började bli riktigt orolig. Hon fick bara inte gå, Artemis skulle inte orka det. Hon ville inte förlora den ende som verkade genuint tycka om henne, fast hon kanske fejkade det?
Men hon sa inget om det, för varför skulle hon tro att Ashe gjorde det?
"Hjälpa dig med vad?" frågar hon istället och ser oförstående på henne.

Ashe ler. "Med allt, såklart." Hon tar ett djupt andetag genom näsan i fem sekunder, räknar till åtta och släpper sedan ut genom munnen i sju sekunder. Hennes hjärta lugnar snabbt ner sig på det här viset. Hon blundar i en halv sekund och låter energin bara rinna ur henne. Hon får inte tappa kontrollen.
Hon har lust att krama om Artemis och skulle sträckt ut handen mot kvinnan ifall hon anade att Artemis inte var van vid fysisk kontakt. Man ska aldrig försöka riva ner någons murar med våld. Hon vill heller inte göra henne obekväm.
Hon petar lätt i maten medan hon ser på folk i närheten. Vad sjutton stirrar de på? Hon höjer på ena ögonbrynet mot en av som rynkar på näsan åt Artemis och henne. Hon skulle ha gett henne sin bästa mordblick om hon hade haft sin möra ögonskugga. Utan smink så kan hon inte ge särskilt bra mordblickar, lika bra att inte skämta bort sig. Hennes ögonbryn-lyft är dock något hennes pappa skulle vara stolt över.

"Artemis, du vet att jag inte skulle klara av den här skolan utan dig, eller hur? Inte för att jag tror att jag kommer klara av den då ingen verkar veta vad de gör, men ändå. Det skulle gå mycket sämre ifall du inte var här..." Hon stannar upp i sina tankar. "Jag vill väldigt gärna förbättra min elementära magi då den är... inte den bästa. Jag är för hetlevrad för det. Det är därför symboler är min specialitet. De kräver kunskap och magi. Inte lugnet jag inte har. Men... jag kommer inte få öva, eller hur?" frågar hon och hon känner sig ärligt talat besviken. "Tack för allt redan nu. Tack att du inte lämnar mig", lägger hon till och ler mjukt och ärligt mot kvinnan.
Inom sig måste hon dock tämja elden som är det enda element som svarar henne som hon vill när hon ser alla blickar de runt omkring ger sin nyfunna vän.
En magishow, ber hon till gudarna, låt mig uppträda. Låt mig glänsa. Låt mig hindra dem från att någonsin se ner på någon person igen. Men hon vet att det är hennes stridskänsla som talar. Problemet med skolor har alltid varit att hon inte får försvara sig, vilket går emot hela hennes natur och gåva, för ifall hon gjorde det skulle hon vinna. Både i fysisk och magisk kamp. Hon har studerat alldeles för mycket som en tillflykt från världen. Hon har ett decennium av studerande bakom sig, och nästan ett till med praktiken. Hon talar av erfarenhet när hon säger att praktiken går snabbare än teorin.

(Sorry att jag inte svarat, haft mycket att göra på senaste tiden. Men snart blir jag arbetslös i en månad och kan rolla ♥)

Artemis ler svagt osäker på om Ashe menade allvar. Hon verkade så självsäker i sig och de hade inte varit med varandra länge. Hon hade inte ens gått en hel skoldag ännu.
"Du kommer klara dig galant bara du tar det lugnt. Det hela är att inte bry sig och svara och göra som de vill." sa hon lugnt och nickade åt Ashes frukost.
"Ät nu och bekymra dig inte, du kommer finna massor av nya vänner." sa hon vänligt. Hon tänkte inte att Ashe skulle stanna till henne. Det var ingen som gjorde det och hon förväntade sig inget. Blickarna de fick åkte av henne utan att fastna, hon var så van att det inte gjorde henne något längre. Lugnt åt hon sin gröt och drack sin juice, glad att Ashe lugnat sig.
"Nej, du kommer inte att få öva magi, men lära dig det teoretiskt. Kanske du kan öva senare om och när du lämnar skolan." fortsatte hon och var åter osäker om Ashe menade allvar.
"Varför skulle jag lämna dig? Jag lämnar ingen." sa hon men tänkte att folk övergav henne. Men hon var den trognaste man kunde få och den rätte Artemis var det väl ingen som kände till. Inte ens hon själv visste om sig själv. Hon visste inte vem eller vad hon var. Hennes djupt hållna känslor och stilla beteende var väl inövat så hon kunde väl tro att det var hennes rätta jag.

(Men, vid gudarna. Det var ju inte alls bra! O.o Ifall det inte är bra, såklart. Om du är utbränd eller liknande är det väl rätt bra, men... annars så, nej ._. I'm so sorry to hear that >.<
Och, förlåt för allt babbel jag skriver hos Ashe... det bara... well, sker. That's such a lame excuse, but it's the truth. Känner mig bara som en dålig rollare då när jag skriver så där jättelånga inlägg x))

Ashe känner hur hon nästan fysiskt rycker till vid "svara och göra som de vill". Hon brukar ha en tendens till att göra mer eller mindre allt som folk inte vill att hon ska göra. Hon tycker inte om att låta sig kontrolleras. Men, det är väl så här en skola fungerar. Inte bara den här skitskolan. Det är i alla fall vad hon intalar sig medan hon fortsätter äta maten.
Hon känner fortfarande folks blickar, men det är Artemis som hon inte kan möta nu när de kommande orden bara rinner ur henne, så hon tittar istället ner mot sin frukost och petar lätt i den. "För att jag är hetlevrad, irriterande, snobbig, pryd, arrogant, självsäker, elak, en bitch rent av, och... well... Det mesta håller folk borta från mig." Hon vågar snabbt titta upp mot Artemis innan hon fortsätter att se ner. "Det kommer förmodligen skrämma iväg dig efter ett tag också. Det är det jag är van vid. Dessutom... jag kommer inte få andra vänner. Jag behöver inte fler och jag vill inte ha fler. Du är den enda jag faktiskt vill tala med", lägger hon muttrande till och rodnar lätt.
"Jag är även klängig, alldeles för lojal, maybe too touchy, alldeles för glad ibland, men även alldeles för sur ibland. Jag älskar mina vänner och kommer förmodligen försvara dem tills döden, och ärligt talat så... jag vet inte om det skulle vara en bra sak i den här situationen då allt du känner till är den här skolan och jag vet garanterat att det finns mer. Att vara lojal mot dig vore att bryta mot skolans regler och ta fram all magisk forskning och trycka det i deras ansikten och visa hur fel de egentligen har", mumlar hon. "Och det är ännu en grej som kommer hålla dig borta ifrån mig. Men, det klart. Jag kan väl även vara så lojal att jag inte försätter dig i trubbel och till och med försöker följa skolans regler." Ashe rycker på axlarna. Inte ens hon själv vet hur hon kommer reagera i olika situationer.
Hon ler lätt mot Artemis. "Jag tänker för övrigt inte ljuga för dig och om jag redan gjort det så kan jag inte komma på vad det skulle ha varit bra för. Ärlighet är också en av mina... svagare eller starkare sidor."

(Jo, det är bra Har haft ett vikariat på ett år och slutar sista juni sedan nu i augusti får jag fast tjänst. Så juli ser jag som ett litet sommarlov
Hahaha, nej det tycker jag inte att du är. Tycker det är underbart då du skriver så mycket, så fortsätt med det Kommer det snart med, då jag har mer fantasi xD)

Artemis ser bara kvinnan framför henne som för första gången verkade osäker? Som om hon ville ha ett bekräftande eller godkännande av Artemis. Ashes vanliga ordflöde förvånade inte Artemis mera. Hon mer njöt av det då det var som om Ashe talade för dem båda. Artemis tysta sätt och talträngdhet plågade henne ibland, särskilt då hon fann sig i en situation då hon behövde tala och konversera. Det var sällan hon fann sig i dessa situationer så hon på lektionerna kunde svara med enkla korrekta meningar. Det var mer i sådana fall som när man talade fritt hon hade svårt. Men det var som sagt sällan hon talade till någon som nu.
"Det du säger kan säkert vara sant. Men jag finner det inget fel med det och ärligt talat gillar jag det." sa hon efter hon dragit ett djupt andetag och samlade sig. Hon hade svårt att få fram orden, men det gick.
Hon var sedan tyst en lång stund, osäker på om hon borde säga något mer och vad i sådana fall. Hon tänkte väl lika mycket som Ashe talade. Men Artemis var sällan säker på sig själv eller andra. Hon visste inget om sig själv, vad hon kunde eller hur hon var. Nej, Artemis hade många lager och många djup inom sig. Det man såg, det hon visade var enbart det yttersta, det tunna ytskiktet.
"Jag vill inte hålla mig borta från dig, inte om du vill vara med mig. Jag förstår det bara inte, att du vill det. Jag........." började hon men fann inte orden utan tystnade och såg ner i tallriken. Hon kastar en blick på klockan och ställer sig upp.
"Vi måste gå, hämta dina böcker." säger hon lågt och ger Ashe ett svagt leende.